Nationalisterna
blir Europavänner
1 av Lars F Tobisson
De svenska socialdemokraterna uppfattade 70-talets allt
intensivare partisamarbete mellan liberal-konservativa partier i Europa
som ett hot mot deras monopol på internationella kontakter.
F
ÖR SNART TIO ÅR SEDAN tog jag initiativet till
ett forskningsprojekt om moderaternas historia. Mina motiv var främst två. Dels hade jag
som statsvetare och som styrelseledamot i
olika forskningsstiftelser förvånats över att
intresse och resurser genom åren i så hög grad koncentrerats till arbetarrörelsens olika grenar. Dels stundade
partiets lOD-årsjubileum 2004, och det kunde vara lämpligt att markera detta med en uppföljare till Gösta Lindskogs 50-årskrönika "Med högern för Sveriges framtid".
Karl Magnus Johanssons bidrag "Europafrågans återkomst och genomslag" med några på personliga erfarenheter baserade reflektioner angående partiets internationella kontakter och verksamhet.
En naturlig utgångspunkt kan vara frågeställningen
från bokomslagets baksida: "Vad är det som förenar
pionjärerna från 1900-talets början, som stred för kungamakt, protektionism och nationalism, med dagens
Europavänliga, marknadsliberala och demokratiska
moderater?"
KONSERVATIV UTVECKLING
Som sig bör i ett parti med ett konservativt förhållningssätt har utvecklingen skett stegvis. En viktig brytEfter starthjälp från Arvid Lindmans 60-årsfond
arbetar nu ett forskarlag knutet till Södertörns högskola
med att teckna högerns historia under 1900-talet, och
ekonomiskt stöd ges från Riksbankens Jubileumsfond.
Siktet är inte inställt på en heltäckande, kronologisk framställning, "Marknadsliberala partier är i
vilken skulle riskera att bli både
ningstid var åren kring 1960, då jag
själv uppnådde rösträttsåldern och
började läsa statskunskap i Göteborg. Efter Jarl Hjalmarsons vaktslående om "den vanliga människan" följde Gunnar Heckschers
engagemang för ett vidgat internationellt samarbete. "Ja till Europa"
var huvudparollen på affischerna
omfattandeochytlig.Iställetärsyf- allmänhet rätt starka, medan
tet att göra strategiska nedslag vid
vissa brytpunkter i samhällets och socialliberala är små och ofta
partiets utveckling. Det sammanhållande temat anges i underrubriken "Moderniseringens vän eller
fiende".
spelar en vågmästarroll."
Det första resultatet av detta forskningsprojekt föreligger nu i skriften "Anfall eller försvar- högern i svensk
politik under 1900-talet" (Santerus förlag, 2002). Forskargruppens medarbetare redovisar där i en samling
uppsatser sina preliminära iakttagelser och slutsatser i
skilda ämnen. Olof Ehrenkrona har i Svensk Tidskrift
nr 6/2002 tagit projektledaren Torbjörn Nilssons studie
kring partiets historiesyn till utgångspunkt för en analys
av spänningsförhållandet mellan konservatism och liberalism eller - om man så vill - mellan bevarandekrav
och förändringsbenägenhet Jag skall här komplettera
1962. Det var visserligen något malplacerat, eftersom
det rörde sig om ett kommunalval, men budskapet väckte
anklang, inte minst bland ungdomen.
Tillfällena till kontakter var dock begränsade till följd
av Sveriges självvalda isolering från efterkrigstidens
samarbetssträvanden i Europa. Vi stod utanför
NATO och EEC. Europarådet var ett and- 11111111!!! • ••
ningshål, och tid~typiskt var att Göst~ Boh- fii/IJ •••
man försökte hmna med att delta 1 dess 1;iiil'.....
arbete, även sedan han blivit partiledare.
En annan möjlighet till utblick erbjöd FNdelegationen, i vilken ledande politiker ingick för
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 21m
 att delta i höstmötena med generalförsamlingen. För en nutida
partiledare ter sig regeringens
utestängning av Jarl Hjalmarson
från detta uppdrag som en besynnerlig form av bestraffning. Idag ges
det inte utrymme för deltagande i en sådan
jamboree. Men på den tiden hade riksdagen ingen reguljär höstsession, och resan till FN i New York gav ett lika
sällsynt som kärkommet tillfälle att bekanta sig med
internationell politik.
När jag tillträdde som moderat partisekreterare 1974,
beskrevs de olika partiernas internationella inriktning
och engagemang på följande sätt. Centerpartiet satsade
på Norden, för det var egentligen bara i Norge och Finland det fanns några motsvarigheter. Kommunisterna
var naturligtvis inriktade på öststaterna. Socialdemokraterna vurmade för den tredje världen, medan folkpartiet specialiserade sig på Södra Afrika. I den mån man
alls observerade kristdemokraterna, ansågs deras intressen vara riktade uppåt. Och moderaterna ville alltså se sig
som Europapartiet i svensk politik.
På partiplanet var dock inte det moderata kontaktnätet vidare väl utbyggt. Ledningarna för likasinnade
partier träffades inom ramen för Nordiska rådet och
dessutom vid årliga konservativa partiledarmöten. Utanför Norden förekom besök vid de brittiska konservativas
och - mera sällan - CDU:s partikongresser. Dessutom
mötte man sporadiskt europeiska partivänner i InterParty Conference, som fungerade som ett informellt kontaktforum för trettio år sedan. Mera välorganiserade var
kontakterna mellan ungdomsförbund (DEMYC), studentorganisationer (EDS) och även kvinnor (EUW), som
alla samlades över den för partierna så besvärliga gränsen mellan konservativa och kristdemokrater. Svenska
moderater spelade här en viktig roll. Vid mitten av 1970-
talet var samtidigt Per Unekel ordförande i DEMYC och
Carl Bildt i EDS.
EUROPEAN DEMOCRAT UNION
Mot slutet av 1970-talet tillkom dock två sammanslutningar för europeiskt partisamarbete. Själv deltog jag
som nordisk företrädare i arbetet på att förhandla fram
European Democrat Union (EDU) med Inter-Party Conference som bas. Utöver fyra nordiska partier deltog här
bland andra tories, gaullister samt CDU/CSU och ÖVP
i Österrike. Ungeför samtidigt bildades också European
People's Party med ursprung i European Union of Christian Democrats. Där kunde endast kristdemokratiska
partier från EG-länder vara fullvärdiga medlemmar. De
tyska partierna CDU och CSU tillhörde både EDU och
EPP, medan framförallt italienska, holländska och belgiska kristdemokrater visade en stark aversion mot
~~ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 21
beblandning med framför allt engelska konservativa, särskilt när Margaret Thatcher hade blivit partiledare.
En viktig orsak till det nyvaknade intresset för organiserad partisamverkan var utan tvivel planeringen för
det första direktvalet till Europaparlamentet 1979. Men
dessutom fanns det en utbredd känsla av att man företrädde ideer i tiden som det gällde att samla till motvikt
mot socialistinternationalen. När EDU bildades vid ett
partiledarmöte våren 1978 var det visserligen endast
Gösta Bohman och Jacques Chirac som företrädde regeringspartier. Men det skulle inte dröja länge förrän Margaret Thatcher, Helmut Kohl, Kaare Willoch och Poul
Schluter blev statsministrar i sina respektive länder. Och
på andra sidan Atlanten skulle Ronald Reagan ta över,
vilket ledde till grundarrdet av International Democrat
Union (IDU) med Georg Bush sr som förste ordförande.
Att de svenska socialdemokraterna uppfattade dessa
samarbetsinitiativ som ett hot mot deras traditionella
monopol på utländska kontakter och inflytelserika vänner framgår av att deras internationelle sekreterare Pierre
Schori omedelbart gick till storms mot vad han försmädligt benämnde "den svarta internationalen". Och
den idag förment opartiske TV-experten på internationell politik Bo-Inge Andersson begick en nidskrift med
titeln "Gösta Bohman och hans vänner", på omslaget
prydd med bild på inte bara Franz-Josef Strauss utan
också general Pinochet!
Födstovärkarna i samband med framväxten av samlad
gruppering av ledande borgerliga partier i Europa sammanhänger med att partibilden skiftar mellan länderna.
Det är relativt sällsynt att det som i Sverige finns både ett
liberalkonservativt och ett kristdemokratiskt parti. De
tyskspråkiga kristdemokraterna är klara högerpartier,
medan de i Benelux-länderna står till vänster om relativt
starka högerliberala partier och månar om goda relationer till fackföreningsrörelsen. Den senare inriktningen
hade även det en gång så starka kristdemokratiska partiet
i Italien, men detta är numera upplöst i sina beståndsdelar (Berlusconis Forza Italia tillhör EPP/EDU).
En nyckelfråga vid tolkningen av partibilden i ett land
är om det finns ett liberalt parti och, i så fall, vilken placering det har på höger/vänsterskalan. Marknadsliberala
partier är i allmänhet rätt starka, medan socialliberala
är små och ofta spelar en vågmästarroll. Man behöver
inte gå längre än till Danmark för att finna att det stora
regeringspartiet Venstre i många frågor befinner sig till
höger om regeringskollegan Det konservative folkeparti.
Men partietiketterna gör att moderaterna samarbetar
med det senare partiet, medan Venstre söker sig till folkpartiet tillsammans med det lilla socialliberala partiet
Radikale Venstre.
Karl Magnus Johansson försöker i sin artikel reda ut
var moderaterna främst har hämtat sina impulser utifrån. Det har naturligtvis skiftat över tiden. För ungefär
25 år sedan var vi påverkade av norska Höyres framfart.
En aktiv idedebatt och en stark organisation, med den
intellektuelle Kaare Willoch och den folklige Erling Norvik som slagkraftig ledarduo, drev fram den så kallade
höyrebölgen. Utanför Norden var kontakterna vid denna
tid tätast med Conservalives i Storbritannien. Men i takt
med euroskepsisens tillväxt i detta parti och moderaternas närmande till EPP har CDU vuxit fram som den
starkare partnern och förebilden.
Man kan naturligtvis fråga sig varför inställningen
till EU blir mera kritisk, ju längre högerutman kommer
i Storbritannien, medan motsatsen gäller i Sverige. Den
främsta förklaringen är enligt min mening att tories är
rädda för att behöva ge avkall på landets avreglerade
ekonomi och låga skattenivå, medan moderaterna hoppas att ED-medlemskapet skall ge stöd i kampen för lägre
offentliga utgifter, sänkta skatter och avregleringar.
TVÅ EUROPAPARTIER?
Har då Karl Magnus Johansson rätt, när han ger sitt stöd
åt uppfattningen att moderaterna är Europapartiet i
Besök vår frihandelsportal
svensk politik? Nej, inte i den meningen att man är mest
ivrig att flytta upp beslutsbefogenheter till EU-nivå. Där
intar folkpartiet en obestridd ledarposition. För moderaterna gäller liksom i den nationella politiken att den
offentliga makten bör vara begränsad, om än stark på
de områden där beslutsrätt har medgetts.
Men om man med denna beteckning menar öppenhet för europeiska ideströmningar och intresse av att
delta i och påverka det politiska samarbetet i Europa
stämmer det bättre. Kanske är det också intensifierade
kontakter med andra marknadsliberala partier- oavsett
etikett- som kan skapa förutsättningar för att den förlamande partisplittringen på den borgerliga sidan i Sverige skall kunna övervinnas till förmån för bildandet av
ett brett, slagkraftigt alternativ till socialdemokraterna.
En sådan utveckling skulle onekligen erbjuda ett
intressant forskningsobjekt inför 200-årsjubileet. Eller
varför inte tidigare...
Fil. dr. Lars F Tobisson (lars.tobisson@eca.eu.int) är
ledamot av Europeiska revisionsrätten i Luxemburg. Han var tidigare
partisekreterare och vice partiledare i moderaterna.
i dag och anmäl dig till vårt
elektroniska nyhetsbrev.
u-ländernas intressen?
• Går barnarbete och frihandel ihop?
• Måste Sverige bli fattigare för att
Indien skall bli rikare?
• Vad har u-länderna att vinna
på frihandel?
• Förstör frihandeln miljön?
• Finns orättvis konkurrens?
• Bevarar socialklausuler fattigdomen?
• Hur mycket kostar protektionismen,
och hur mycket tjänar vi på frihandel?
• Varför är import bra?
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 21 llJ