Ska Sverige ha en eu1
l av Nils-Eric Sandberg
EU är ett fredsprojekt. Det är euron också.
Detta tycks ha blivit bortglömt i den svenska debatten.
M
AN KAN sÄGA ATT bakgrunden till EU
kan dateras till1860-talet. Då startade
en rad krig, och allianser, mellan de
stora europeiska länderna. Frankrike,
Preussen (Tyskland) och Italien var alltid inblandade. Krigen underbyggdes av en växande
nationalism.
1870-71 kom fransk-tyska kriget, som slutade med
att tyska kejsardömet utropades i spegelsalen i Versailles,
och Frankrike påtvingades ett enormt skadestånd, 5 miljarder francs. Därefter hotade motsättningarna att utlösa
nästa storkrig när som helst. Bara slumpen gjorde att
det dröjde till augusti 1914.
FRANKRIKE HÄMNAS TYSKLAND
Första världskriget slutade med en fransk hämnd på
ekonomierna via frihandel och gränsöverskridande
investeringar ska tvinnas samma så intimt att ett nytt
krig ska bli omöjligt. Även om en ny galning tar makten i ett land ska han inte kunna starta ett nytt krig.
EU är alltså det stora europeiska fredsprojektet. Och
det har varit framgångsrikt. Ett nytt krig mellan de stora
länderna i Västeuropa är nu otänkbart. De gamla huvudfienderna Tyskland och Frankrike fungerar nu som
internallierade inom EU.
EMU ingår i detta europeiska fredsprojekt Vi kan
givetvis avfärda det här argumentet, och säga att en
gemensam valuta inte är nödvändig som hinder för ett
fjärde europeiskt storkrig.
Visst. Men: allt jag läst och hört om valutaunionen,
sedan jag i december 1978 fick texten till EMS på mitt
skrivbord, har övertygat mig om att konstruktörerna ser
Tyskland, och ett skadestånd på
132 miljarder guldmark, vilket
enligt mina beräkningar motsvarade 2-3 procent av Tysklands
"Aldrig mer skulle Europa
försöka begå kollektivt
EMU och euron som just en del av
fredsprojektet.
För några år sedan deltog jag i ett
seminarium i Paris. Jacques DeJors,
den tidigare chefen för ED-kommissionen, sa då till en grupp journalister och ekonomer:
BNP. (Bara en bråkdel
betalades.) självmord."
Så kom nästa
världskrig. Frankrike tvangs 22 juni
1940 underteckna stilleståndsavtal
med Tyskland just i den järnvägsvagn där Tyskland 11 november
1918 tvangs underteckna första
världskrigets stilleståndsavtaL
Efter 1945 blev några tyska och
franska diplomater överens: aldrig
mer. Inte ett krig till. Aldrig mer
skulle Europa försöka begå kollektivt
självmord.
Denna överenskommelse blev grunden till EEC,
sedan EG, nu EU. Det första steget var kol- och stålunionen 1951 mellan Tyskland, Frankrike, Italien och
Benelux. Tanken bakom den var att råvarorna till krigsmaterielindustri skulle ställas under gemensam kontroll.
Nästa steg var frihandelsunionen EEC, Ramavtalet,
25 mars 1957. Tanken bakom det var att de europeiska
IIISvensk Tidskrift l2003, nr z l
Om ni vill förstå vad euron handlar om, fråga då
äldre släktingar som har eller hade äldre vänner och
anförvanter som var med i skyttegravarna i Flandern,
och kring Verdun. Det är detta euron handlar om: det
ska inte bli fler skyttegravar. Det är tanken bakom euron.
Det är så skaparna av EEC-EG-EU, EMS, EMU och
euron resonerar. Och för att kunna förstå deras skapelser måste vi förstå hur de tänker - oavsett om vi delar
deras tankar eller ej.
EMU är primärt ett politiskt projekt, inte ett ekonomiskt. Ekonomerna har en rad invändningar mot den
gemensamma valutan. Den förutsätter ju samma ränta i
nästa hela Europa, i en rad länder som kan ha helt olika
inflations- och tillväxttakter. Den gemensamma valutan
förutsätter därmed en mycket flexibel pris- och lönebildning. Ty: om den gemensamma valutan leder till en
uniform löneökning kommer länder med låg produktivitetsökning att få en snabbare inflationstakt än länder
 )peisk val....___,
med hög produktivitet. Och då kommer den
europeiska centralbankens genomsnittsränta att
bli fel för nästa alla.
GULDMYNTFOTEN
Men grundproblemet för de europeiska ekonomierna
ligger då INTE i euron utan i den stela pris- och lönebildningen, som i huvudsak reflekterar fackens makt.
Tyskland är nu ett avskräckande exempel.
Historien ger ett intressant exempel på att en gemensam valuta i länder med skiftande ekonomier i huvudsak
bidrog till tillväxten. Det var guldmyntfoten. England
införde den definitivt 1821. Det nybildade Tyskland
följde exemplet 1871. Sverige gick med 1873. Snart hade
32 industriländer infört guldmyntfoten. Den innebar att
alla sedlar var inlösbara i guld. En kemiskt och internationellt enhetlig metall blev bas för alla ingående valutor.
Den fungerade i huvudsak som gemensam valuta.
Och det gick bra. Under perioden 1800-talets slut till
1914 ökade handel, investeringar, tillväxt. För flera europeiska länder var andelen direktinvesteringar utomlands
valuta för alla internationella transaktioner inom unionen; den skulle inte ersätta lokala valutor, utan användas
parallellt med dem, med flytande växelkurser sinsemellan. Om den gemensamma valutan fick större trovärdighet skulle den småningom konkurrera ut de lokala.
Annars inte.
Enligt min mening var detta ett snillrikt förslag. All
intern utrikeshandel inom EU skulle slippa växelkursproblemen; samtidigt skulle alla länder behålla sin autonomitet i penningpolitiken. Tyvärr tog några engelska
politiker, medlemmar av tories, upp Vaubels förslag. De
presenterade det i Bryssel. Och eftersom de flesta politiker i Bryssel inte läser böcker trodde de att grundiden
som andel av BNP högre 1900 än
1990. "En gemensam valuta har
kom just från England. Därför sa
de blankt nej.
1914 startade första världskriget. Alla europeiska regeringar övergav guldmyntfoten, eftersom de
fler fördelar än nackdelar."
Begreppet "parallell currency system" uppfattas i Bryssel som "a
behövde finansiera krigsekonomin med sedelpressarna.
Det finns en rad invändningar mot guldmyntfoten.
Men den fungerade som ett intressant ekonomiskt experiment, och visade att en gemensam valuta har fler fördelar än nackdelar.
TVÅ DIMENSIONER
Den svenska debatten behöver en viktig distinktion. Vi
måste skilja mellan två dimensioner. Den första handlar
om huruvida EMU är en rationell konstruktion. Den
andra handlar om huruvida Sverige bör
gå med, eller ej.
Man kan formulera en rad
invändningar mot EMU. De
tyngsta har kommit från den
tyske ekonomen Roland Vaubel. Redan våren 1979 föreslog han att EU skulle införa
ett system med parallella valutor. Det vill säga: en gemensam
four-letter word", låt vara ett ovanligt mångstavigt four-letter word.
Det är synd; Roland Vaubels förslag har aldrig fått
en relevant respons i en internationell politisk diskussiOn.
Antag att det blir ett nej i folkomröstningen. Sverige
står då utanför EMU en längre tid. Visserligen har Göran
Persson sagt att ett nej kan följas av en ny folkomröstning. Och riksdagen har alltid den möjligheten. Men om
riksdagen efter ett nej utlyser ny folkomröstning, inom
kort, kommer den att beröva både folkomröstningsinstitutet, och riksdagen, mycket av politisk legitimitet.
Så: ett nej blir ett nej, för åtminstone ett decennium.
Vad händer då?
Vi kan föra en självständig penningpolitik. Många
nejsägare säger att vi fritt kan välja ränta och växelkurs.
Men det är fel. Penningpolitikens tre variabler-växelkurs, inflationstakt och ränta - hänger samman i den
mening att värdet på en variabel styrs av värdet på de
två andra. Praktiskt innebär detta: riksbanken kan välja
värdet på en variabel- ränta, eller växelkurs, eller inflalSvensk Tidskrift l2oo3,nr 21 ~~
 €
(
•
tion; men bara på en av dessa tre. Värdet på den variabeln styr värdet på de två andra.
Nu styr riksbanken räntan. Och inflationstakt och
växelkurs blir vad de blir.
Om vi går med försvinner växelkursen. Räntan styrs
centralt. I praktiken kan vi inte ha en egen inflationstakt.
Om svensk ekonomi inte utvecklas exakt som EMUgenomsnittet måste vi då skapa en flexibilitet. Två varianter är möjliga. Dels kan vi ha en flexibellönebildning,
exempelvis genom att en del av lönen (säg 80 procent
av dagens lön) är fast, medan resten kopplas till företa•snittet av försäljning, produktion och sysselsättning
utomlands.
Antag att storföretagen ser den gemensamma valutan
som en avgörande konkurrensfaktor. Om Sverige står
utanför EMU finns då risk för en ny emigrationsvåg av
investeringar.
Detta handlar inte bara om investeringsflöden internt
inom företagen. Analyser gjorda av Industriens Utredningsinstitut visar att förädlingsvärdet per anställd är
långt högre i svenska företags anläggningar utomlands än
i anläggningar inom landet. En given tolkning: när investeringarna emigrerar flyttar också den nya tekniken, och
gets lönsamhet.
Dels kan regering och riksdag
lätt anpassa ekonomin för skiftningar i konjunkturen genom att
variera utgifts- och skattekvoter.
"Antag att vi står utanför.
den tekniska förnyelsen.
Så ett nej i folkomröstningen kan
skicka investeringar utomlands, och
därmed leda till att industrin i Sve-Det kan gå bra- eller inte."
Just eftersom de ligger så extremt högt kan redan en liten
förändring få betydande effekter på ekonomin.
UTLANDSINVESTERINGAR
Antag att vi står utanför. Det kan gå bra - eller inte.
1985 kom de beslut som gjordeEG (EU) till en fungerande fri marknad för varor, tjänster, arbete, kapital.
Men då trodde ingen att Sverige kunde komma in. Vi
hade ju Palme som statsminister och Bodström som utrikesminister; de ville nog hellre införa Sverige som medlem i en afrikansk union än att ansluta oss till Europa.
Och då, från slutet av 1985, förlade storföretagen
nästan alla sina investeringar utomlands, till dotterfö-
retagen inom EU. De såg detta som livsviktigt för konkurrenskraften.
RADIKAL KONKURRENS
Den gemensamma valutan innebär en total transparens.
Alla ser genast vad en vara kostar i olika länder. Inget
företag kan arbeta med skilda priser. Detta innebär att
konkurrenstrycket skärps radikalt.
Om svenska företag står utanför tappar de efter en
tid i konkurrenskraft. Det vore en katastrof. De 25 största koncernerna står för drygt 50 procent av industriproduktionen. Och de har minst 75 procent av genom- ~~ lSvensk Tidskrift lzooJ, nr z l
rige mister teknisk förnyelse. Vilket
innebär att basen för levnadsstandard försvagas.
Jag förstår EMU-kritikernas synpunkter, och tycker
att de har viss relevans. Men det är det här perspektivet
de glömmer bort.
Schweiz står utanför EU, och har Europas bästa ekonomi, räknat i inkomst per capita.
Antag att vi från början fört samma politik som
Schweiz, alltså skapat ett förbund av självständiga provinser med en svag centralmakt. Då hade det gått bra.
Schweizerfrancen stod efter kriget i 90 öre. Nu står
den i 6,24 kronor- alltså en uppgång med 693 procent.
Kronan har fallit med motsvarande värde.
Antag att vi haft ett system med lokala folkomröstningar som bromsat skattehöjningar. Antag att vi haft
en stark centralbank, som bevarat ett fast penningvärde,
och en svag centralmakt.
Då hade vi haft en stark ekonomi som kunde stått
utanför EMU.
Om vi hade haft en schweizisk ekonomi kunde vi ha
klarat oss bra utanför EMU. Det vore det bästa tänkbara.
Men nu är Sverige inte Schweiz. Så vad är alternativet, inför EMU?
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är före
detta ledarskribent, nu fristående publicist.