Peace in Our Time
l av Per Heister
D
EMONSTRATIONER är förenklingar. En
demonstration är inte en del av ett samtal. Demonstrationer är manifestationer.
I demonstrationer målar deltagarna i
svart eller vitt. Demonstranterna väljer
själva färg. De väljer bort analysen och eftertanken. Den
som väljer demonstrationen som uttrycksmedel vill
inte se komplikationer och nyanser.
Själv deltar jag sällan eller aldrig i demonstrationer.
Först och främst för att jag inte vill välja bort samtalet
och analysen men också för att antalet inte är ett argument. Demonstrationen är inget argument.
Den 15 februari valde stora
människomassor bort analysen
och eftertanken. De valde bort å
ena sidan och å andra sidan,
tveksamheten och argumenten.
De valde sida, tyrannen före
demokratin.
FÖR NÅGRA VAR DET RUTIN.
Demonstrationen i Stockholm leddes av bland andra FNLveteranen och kårhusockupanten
Sköld Peter Matthis, van diktatorkramare. Han hade sällskap av Lars Ohly,
som också efter Sovjetunionens kollaps
kallar sig kommunist. I främsta ledet i
London gick Jesse Jackson, som inte heller
självklart skiljer mellan diktatur och demokrati. I Rom fanns Saddams högra hand, Tarek Azis, på
plats för att inspirera demonstranterna. Castro själv
ställde upp i solidaritetsdemonstration.
D
EN soM STÄNDIGT VÄLJER SIDA mot USA tar ofta i
all pralktisk mening ställning för diktaturen. Nu
Saddam, andra gånger har det varit andra diktatorer. De
hamnar ofta på den sida som ser nackskott som ett argument starkare än både ord och demonstrationer.
För inte så hemskt längesedan riktade sig demonstrationerna mot utplacering av kryssningsmissiler. Man
valde sida mot den folkvalde amerikanske presidenten.
Sovjetunionen ägnade mycket kraft åt att uppmuntra
B lSvensk Tidskrift 12003, nr l l
fredsdemonstrationerna, som blev ett viktigt stöd för
kommunistisk kärnvapenhegemoni i Europa. Den här
gången var demonstrationerna ett stöd för diktatorn
Saddam Hussein, stöd för en tyrann som under sin tid
vid makten dödat minst en miljon av de egna medborgarna, jagat bortåt var femte av de kvarvarande på flykt
utomlands och startat minst två krig. En tongivande
fredsdemonstrant i Stockholm kallar Bush "en större
och grymmare diktator".
HUR HADE FREDSH ETSARNA gjort 1939? Hade de
också då velat ha fred till varje pris? 12 miljoner
britter skrev under ett upprop med den innebörden. Tanken svindlar när man funderar över vad som hänt om
den opinionen fått bestämma den brittiska politiken mot
Hitler. Och USA:s. Tänk om de också skrivit ickeangreppsavtal med Hitler som Sovjetunionen gjorde?
Svensk Tidskrift är motsatsen till demonstration. Här
finns utrymme för långa resonemang och djupgående
analys. Hannes Gissurarsons analys av den isländska
fiskepolitiken är allt annat än förenklad. Och för den
som vill gå ännu mera på djupet i analysen av begreppet
rättvisa erbjuder vi såväl Rawls, Nozick som Hayek. Kanske kan man också räkna in Janerik Larssons förklaring
till bristen på utjämningspolitik i USA. Rättvisa lämpar
sig strängt taget inte heller för enkla slagordsdemonstrationer.
M EN SVT ERBJUDER DEN här gången också en granskning av så vitt skilda företeelser som Fichteliusaffären, Skeppsbroadeln, sparandet, lobbyism och lärarutbildningen. Och EU:s misslyckade utrikespolitik inte
att förglömma.
Och så är vårt recensionsblock minst lika välmatat
som vanligt med böcker om krig, om Olof Palme, vampyrer, naturvetenskapen och Gustav Vasa.
Till sist: De inte fullt så rutinerade demonstranterna
borde fundera och reflektera mera. Kanske över innebörden av Edmund Burkes kloka ord: The only thing
necessary for the triumph of evil is forgoodmen to do
nothing.
OCH DE SOM INTE ENKELT kan avgöra vad SOm är
ondska och godhet bör fundera ännu mer.