EU:s utrikespolitik, en grekisk tragedi i l av Thomas Allvin Det börjar likna en av antikens tragedier. För andra gången har EU:s utrikespolitik smulats sönder i Greklands händer, trots alla goda föresatser. Vilar det en förbannelse över det grekiska ordförandeskapet? D ET ÄR DEN 18 APRIL 1994· Första akten. ED har bara haft en gemensam utrikesoch säkerhetspolitik (GDSP) i lite drygt S månader. Någon smekmånad har man dock inte fått, istället föddes GDSP under den värsta utrikespolitiska kris som Europa skådat på decennier: Jugoslaviens sönderfall. En gemensam EDplan, lanserad samtidigt med GDSP, har fallerat liksom er att det är alldeles för besvärligt att jobba med hela ED-kretsen, och då inte minst med ordförandelandet Grekland som står långt ifrån DSA:s egna ståndpunkter. Därför måste ED ställas åt sidan. Frankrike och Storbritannien, lättsmickrade som de forna stormakter de är, spelar gärna med liksom Tyskland som vädrar morgonluft efter SO år i skuggan. När det grekiska ordförandeskapet lite senare talar inför Europaparlamentet nämns otaliga tidigare initiativ. Den transatlantiska klyftan har stor skuld till de ständiga haverierna. De flesta är eniga om att det internationella samfundet måste tala med en röst om krisen ska kunna lösas. "Medlemsländerna ska Jugoslavien nästan inte alls. Frågan har nu i princip försvunnit från ED:s agenda. 'avstå från varje handling KNAPPT NIO ÅR SENARE. som strider mot unionens ANDRA AKTEN. Med Grekland som ordförande enas ED:s utrikesministrar denna aprildag om ett uttalande som manar till ökad diplomatisk aktivitet mellan FN, ED, DSA och Ryssland för att nå en gemensam ståndpunkt. Ett vagt uttalande, men dagen därpå skulle allt konkretiseras på ett oväntat sätt. ED:s representant i Jugoslavien, Lord Owen, tar uttalandet till intäkt för intressen eller kan minska Med Grekland som ordförande enas ED:s utrikesministrar den 27 januari 2003 om ett uttalande där man dels välkomnar vapeninspektörernas avsikt att fortsätta inspektionerna i Irak, dels understryker att ansvaret för att hantera frågan ligger hos FN:s säkerhetsråd. Ett inte fullt så vagt uttalande, men vad hjälper väl det? Tre dagar senare skriver dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna." att etablera en kontaktgrupp mellan Frankrike, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och DSA. Från denna dag är det kontaktgruppen som tar initiativen till nya lösningar, inte FN, ED eller någon annan organisation. Ordförandelandet Grekland är informerat men inte konsulterat. Flera ED-länder protesterar eftersom de känner sig förbigångna, men för döva öron. Kontaktgruppen är till viss del ett beställningsjobb av DSA som tyckmlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l statsministrarna i fem ED-länder en debattartikel där man betonar enigheten med DSA och manar säkerhetsrådet att ta sitt ansvar (annars...). Ordförandelandet Grekland som ska företräda ED utåt har inte konsulterats. Vissa ED-länder protesterar, eftersom de känner sig förbigångna, medan andra försöker tona ned saken. Dagen efter sitter ED:s utrikespolitiske representant Javier Solana och vrider sig som en mask i ett samtal med BBC:s intervjuproffs Tim Sebastian. Solana två akter är nu en representant för något som inte längre finns, EU:s utrikespolitik, och försöker avväpna Sebastians giftgadd med en smet av diplomatiska ordvändningar. Han försöker hävda att EU visst har en gemensam utrikespolitisk linje, vilket är en förutsättning för hans existens. Det är ett omöjligt uppdrag, dömt att misslyckas och plågsamt att se. Under dagarna som kommer vidgas klyftan mellan EV-länderna ytterligare, och den nya Greklands öde är att hjälplöstseEU-skutan förlisa under sitt vaktpass. Händelsen visar att EU trots alla storslagna visioner och alla år av arbete med att bygga upp en gemensam utrikespolitik bara klarar av att enas i okontroversiella frågor. EU tycker det är bra med fredstrupp i Makedonien och dåligt med kärnvapen i Nordkorea. Så fort det börjar blåsa hårdare vindar än så rämnar EU-bygget, i linje som snickras ihop under toppmötet ett par veckor senare är föga mer än ett försök att skyla den med ett tjusigt skynke. Under alla omständigheter har EU försuttit sina chanser att spela en betydelsefull roll i Irak-frågan. "Ordförandelandet synnerhet när det gäller en fråga där såväl USA som folkopinionen är engagerad. De EU-länder som varit stormakter, och de som skulle vilja vara det, reagerar med ryggmärgen och agerar enligt vad de anser vara sitt eget nationella Grekland är informerat men inte konsulterat." Mellan dessa två tillfällen har mycket hänt som ingett hopp för de som vill se EU som en internationell aktör. Det verkade som om Bosnien blivit en tankeställare för EV-länderna och att man nu på allvar tänkte ta itu med det europeiska utrikespolitiska projektet. Så sent som vid årsskiftet kom ett stort genombrott för EU:s säkerhets- och försvarspolitik. EU skulle äntligen kunna använda sin nya militära insatsförmåga efter ett avtal med Nato. Solana gick på små moln och började planera för större och större fredbevarande operationer på Balkan. Men mycket vill ha mer: ordförandelandet Grekland drabbades av hybris och försökte ena EU-länderna kring dagens hetaste utrikespolitiska fråga: Irak. Den som försöker lura gudarna får snart veta sin plats. intresse. Då väger ED-fördragets skrivning om att medlemsländerna ska "avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna" mycket lätt. Det är trist, men inte så förvånande. Sannolikt kommer ED-länderna att låtsas som om ingenting hänt när Irak-frågan väl är avförd från dagordningen, och fortsätta i samma hjulspår som tidigare. Vi kan väl bara hoppas att EU:s rullande ordförandeskap hinner avskaffas innan det är Greklands tur nästa gång. Thomas Allvin (thomas.allvin@swipnet.se) är pol mag i europeisk politik. lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lIIJ