o
0..
Gudskelov för värlC
l av Paul Johnson
Om inte USA agerade stormakt skulle vi snabbt hamna i en situation där världsordningen bröt samman och rena rovstater skulle kunna härja fritt. President Bush har en
moralisk skyldighet att agera mot Irak. Och vi att stödja honom.
D
ET KRIG MED IRAK som nu närmar sig är
ett problem som är typiskt för 2000-talet.
Det har egentligen ingen historisk motsvarighet, och vad presidentens maktbefogenheter och nationens suveränitet
angår rör sig därmed George W Bush på obeträdd mark.
I jämförelse framstår 1990-talets Gulfkrig som följden
av ett regelrätt, konventionellt fall av oprovocerad aggression, liksom den gång då Tyskland invaderade Belgien 1914 eller när Japan
angrep Pearl Harbor.
Ändå tror jag inte att Bush behöver
tveka inför att förändra den irakiska regimen med våld. Inte heller kommer han
att tveka. Han är nämligen helt på det
klara med vad han måste göra. Han kan
ockupera Irak med våld enligt säkerhetsrådets resolution nr 678 från november
1990 respektive nr 687 från april1991.
Att få ytterligare och uttryckligt bemyndigande från FN skulle vara hövligt men
är överflödigt. Det enda som kunde tala
för detta är behovet av att få med så
många allierade som möjligt.
LAGLIG BEFOGENHET INGRIPA
parna liksom att vidta alla tänkbara mått för att säkra landets framtida säkerhet genom att förstöra deras maktbas,
nu och framgent.
I denna bestraffning utgjorde ockupationen och regimförändringen i Afghanistan bara första steget. Våldsamheten i angreppet den 11 september, vars syfte var att döda
största möjliga antal människor och träffa själva hjärtat av
Amerikas politiska och finansiella system, gjorde klart att
dess utförare var beredda att utnyttja vilka
som helst och alla tänkbara massförstörelsevapen så snart de bara kom över dem.
Av detta följer att USA med hänvisning till
artikel 51 har given rätt att förhindra att
så sker.
Som om inte detta vore nog har Bush och Världspolischefen.
Det finns två länder som båda har sympatier för muslimska fundamentalistiska
terrorister och möjlighet att tillhandahålla
massförstörelsevapen. Pakistan har redan
en mindre arsenal av atombomber. President Bush har försäkrat sig om att landets nuvarande ledning inte kommer att
ställa dem till terroristers förfogande liksom att den är beredd att förhindra att
bomberna hamnar i händerna på terrorister. Han skulle äga en absolut rättighet
att förhindra en regimförändring, ja till
och med en regeringsförändring, i Pakistan om förändringen medförde ökad riskUSA lagliga befogenheter att inskrida mot
Irak enligt artikel 51 i FN-stadgan som helt enkelt säger att
inget i stadgan "skall hindra den självklara rättigheten till
individuellt eller kollektivt självförsvar.. . innan säkerhetsrådet har beslutat om (de) åtgärder som krävs för att upprätthålla internationell fred och säkerhet." Det är de två sista
orden som är avgörande. För ett år sedan blev USA föremål för ett oprovocerat angrepp av unikt slag, som inte bara
dödade 3 000 personer och förstörde en stor del av landets
finansiella centrum utan som därtill var avsett att förinta
USA:s lagstiftande församling och/eller dess verkställande
myndighet samt dess centrala försvarshögkvarter. Angreppets omfattning och sannolikheten för att det skulle följas av
flera gav USA rätten att, med stöd i artikel 51, straffa angriför att atomvapen föll i händerna på terrorister. Med hänsyn till Pakistans instabilitet och skörhet skulle drastiska
steg som att förstöra landets kärnvapenförråd mycket väl
kunna bli nödvändiga. Den enda lösningen på sikt, en
lösning som för övrigt har egenvärde, skulle vara att återförena den indiska subkontinenten, något som följaktligen borde vara ett mål för Västs politik.
Iraks ihålliga sympati och aktiva stöd för terroriströrelser liksom det faktum att regimen gjort sig känd
för en rad fall av oprovocerad aggression måste leda till
antagandet att landets systematiska insatser för att tillverka ett spektrum av massdödande vapen också får till
följd att de kommer att användas, endera mot USA eller
Il] lSvensk Tidskrift l2002, nr 61
 ipolisen
Israel, eller mot dem båda. Huruvida regimen planerar
att själv använda vapnen eller att låta någon annan göra
det är ovidkommande. Uppenbart är att det enda säkra
för USA är att se till att programmet upphör en gång för
alla, och de senaste elva årens erfarenhet visar att detta
endast kan ske genom ett regimbyte. Därmed är en USAledd invasion med detta syfte laglig enligt artikel 51 och
utifrån ett lands givna rätt till självförsvar.
INTE BARA IRAK
Vad som gäller på det internationella planet gäller a priori inom ett land. Det skulle förvåna om någon betydande del av opinionen, i eller utanför kongressen, vore
beredd att motsätta sig Bushs beslut att stoppa hotet från
Irak. En regerings tre grunduppgifter är att säkra det
yttre försvaret, vidmakthålla inre ordning och bevara en
fungerande valuta. President Bush skulle misslyckas med
de första två och göra den tredje betydligt svårare om
han nu undvek att vidta alla de mått han kan för att skydda sitt folk från nukleära, biologiska och kemiska vapen.
Nej, han måste inte bara förändra regimen i Irak, frå-
gan är snarare: Vilka ytterligare försiktighetsmått behöver
han vidta för att skänka USA rimlig trygghet? Under senare hälften av 1900-talet tvingades den amerikanska regeringen besvara denna fråga genom att företa sig två dyra
och riskfyllda saker. För det första fick man bygga upp en
stor arsenal av atomvapen samt fortlöpande föryngra dessas bärare för att vidmakthålla terrorbalans liksom/eller
första- och andraslagsförmåga. För det andra fick man
bygga upp ett världsomfattande nät av allianser och baser
för att vara säker på att nå konventionell överlägsenhet.
Dessa åtgärder är alltjämt vitala men de har glidit i
bakgrunden. Främst står just nu behovet att få bort de
regimer som på ett eller annat sätt möjliggör internationell terrorism i stor skala och som hotar att frambringa massförstörande terrorism. Dessa stater innefattar inte bara de "vanligen misstänkta" - Iran, Libyen,
Syrien, Kuba och Nordkorea (liksom Irak) - utan även
Saudiarabien, vars auktoritära monarki betalar ut ekonomiskt stöd till terrorister och sprider den religiösa
fundamentalism som är problemets kärna.
Alla dessa regimer behöver förändras. Med vilken
rätt och med vilken auktoritet kan då USA ta på sig ett
så vittomfattande uppdrag? Den frågan leder oss till hjärtat av den nya 2000-talsformen av geopolitik. Riskerna
för en stormaktskonflikt är för närvarande små. Även
risken för krig mellan nationer minskar. Men risken för
massiva angrepp på civilisationscentra har däremot ökat.
Den fortsätter att öka, och borde minskas.
LEVJATHAN
Man kan lätt tänka sig en värld där USA hade drabbats av en
framgångsrik serie nukleära, biologiska, och kemiska
angrepp. Bortsett från att detta skulle ge omfattande förluster av amerikanska människoliv, skulle de vidare globala
följdverkningarna förskräcka. Världen skulle försättas i den
djupaste depressionen i historien. Det skulle inte mer finnas
någon yttersta garantimakt som kunde vidmakthålla den
internationella ordningen. Rena rovstater skulle snabbt framträda och utnyttja sina grannar. Världen skulle därmed likna
den som Thomas Hobbes skildrar i Leviathan (1651) där
civilisationen, i frånvaro av en tung maktutövare "för att
hålla de övriga i schack, " skulle bryta samman, och livet för
flertalet människor bli "smutsigt, djuriskt och kort':
Vi gör därför rätt i att betrakta dagens kris inte bara eller
främst som ett amerikanskt problem. Vi bör inse att den
rör hela världen. Det behövs en Leviathan-gestalt nu, mycket mera än på 1600-talet när en kanon som mest sköt några
kilometer och dess styrka mättes i pund. Amerika är den
enda författningsbundna Leviathan vi har, vilket också är
skälet till att terroristerna söker tillfoga det dödliga skador,
liksom till att ordningens fiender runt världen - i media,
vid universitet, och bland olika naiva bakåtsträvare - med
sådant buller motsätter sig att Leviathan försvarar sig.
INTE UTAN POLISKÅR
Men Leviathan kommer inte att avskräckas. Han är rustad,
och han vet vad han måste göra. Dessutom är han inte en
ensam självhärskare som på Hobbes tid utan en konstitutionell makt med nära 300 miljoner människor bakom sig.
För att leka med en liknelse, klockan närmar sig tolv och
sheriffen gör sig redo, just som folket har börjat inse faran.
President Bush har genom händelsernas brutala logik fått
ett klart uppdrag som han måste genomföra, snabbt och
fullständigt. Är då Amerika en världspolis? Svaret måste
bli: Ja, och gudskelov för det. Framstegen har krympt
avstånden och gjort förstörelsens krafter nästan gränslösa.
Världen är därmed för liten, de illasinnades vapen för ödeläggande, för att vi skall klara oss utan en poliskår med
fullständiga befogenheter och rätt att ingripa överallt. Som
Gladstone en gång sade: "civilisationens resurser är ännu
inte uttömda': Bush har inget annat moraliskt alternativ än
att ställa sig i spetsen för dem och visa vårt århundrade
vägen till ordning och fred i världen.
Paul Johnson är författare och historiker.
ÖVERSÄTTNING: CARL JOHAN LJUNGBERG
(Artikeln som återges med författarens tillstånd, har tidigare
varit införd i amerikanska National Review).
-o
o
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61 EIJ