JAN SÖDERQVIST om
medierna och budskapet
M
inns ni hur snacket gick när "folkets prinsessa" Diana dog i den
där bilkraschen i Paris? Jo, det var ju mediernas fel. Eller rättare sagt: det
var vissa ondskefulla människor i medierna, dessa paparazzifotografer,
som hetsade den änglalika varelsen i döden.
Att hon själv var en mycket förslagen mediaspelare,
som mänga gånger hade använt sig av publicitet för att
intrigera mot ex-maken, var inte intressant. Och alla
dessa lystna läsare av de skvallertidningar som avlö-
nade fotograferna ifråga, den publik som var villig att välta kiosker varje gäng Diana hade
ertappats med någon mer eller mindre
olämplig man, gick helt skuldfria. De
köpte ivrigt en ny omgång av samma
tidningar, nu sedesamt allvarstyngda,
givetvis, och förenades i en riktigt härlig, kollektiv gråtorgie innan det var
dags att engagera sig i nästa dokusäpa.
H
ÄR l SVERIGE har vi haft valrö-
relse. Det gick ju som det gick,
och mänga blev besvikna. Och ja -
det var mediernas fel den här gången också. Eller rättare sagt: det var
vissa enskilda journalisters fel. Deras
tendentiösa trivialisering av, till exempel,
partiledarutfrågningarna, reducerade hela
den politiska processen till någon form av
pseudointimiserat underhållningsspektakel,
vilket - detta är hela tiden underförstättmissgynnade de politiker och de partier som
envisades med att hålla en seriös linje och
vinnlade sig om att dryfta sakfrågor. Av det
skälet har det hörts röster om att tv:s valbevakning måste ses över till nästa gång. Bo
Lundgrens röst hör till dem som hörts mest.
VILKET INT E TORDE FÖRVÅNA MÅNGA. Det var ju
han som råkade i "JÄTTEGRÄL" (Expressens förstasida) med utfrågaren Stina Lundberg i samband
med intervjun i SvT. Hon blev frustrerad över att
"Lundgren bjuder så litet på sig själv", varför hon
avbröt honom ofta och försökte få honom att göra
just detta, bjuda på sig själv, istället för att sitta
och hålla valanförande hela tiden. Lundgren blev
lm lSvensk Tidskrift !2002, nr si
"BESVIKEN OCH FÖRBANNAD" (Aftonbladet).
Han menade att utfrågarna svek väljarna. Och alla
som tycker det rätta i den här frågan häller med Lundgren och klandrar Lundberg. Andra utfrågare ledsagade av andra producenter skulle återskapa förtroendet för såväl politiker som process. Jag för min del
menar att alla de som tycker det rätta har fel. De förstår helt enkelt inte vad ett medium är och hur det
fungerar.
ETT DOMINERANDE MASSMEDJUM, som tv trots allt
fortfarande är, utgör inte något neutralt instrument som kan utnyttjas i antingen goda eller skumma
syften, utan det har sin alldeles egna dagordning.
Detta är inte en personfråga utan en formsak, bokstavligen. Mediet är verkligen budskapet. Och det är
över måttan naivt att tänka sig att politiken ska kunna
"använda sig av" tv och fortfarande förbli politik i
den gamla, vedertagna bemärkelsen: slipsprydda farbröder som framför ideologiskt färgade argument i
diverse komplicerade sakfrågor. Glöm det. Vad som
istället händer är förstås att tv gör tv av politiken.
Stina Lundberg har helt rätt. Hon gör inte sitt jobb
om hon låter politikern sitta med sin slips och prata
skattesatser och privatisering. Hennes jobb är att göra
tv, och tv är underhllning.
VI MÅSTE SLUTA inbilla oss att en valrörelse i tv
handlar om sakfrågor. Det handlar, precis som i
de andra dokusäporna, om att göra sig populär genom
att just "bjuda på sig själv", och att på så sätt knipa
tittarnas röster. Underhållningsaspekten går inte att
tänka bort. Kom ihåg att det härom året var fler britter som röstade i samband med finalen i deras upplaga
av Robinson än i deras EU-val. Om detta kan man
tycka vad man vill, men tyckande hjälper föga.
Jan Söderqvist Uan.soderqvist@bahnhof.se) är skribent
och författare. Han har tillsammans med Alexander Bard nyss
utkommit med boken Det globala imperiet.