PETER J OLSSON om
det televiserade valet
D
et var under folkpartiets landsmöte i Lund förra hösten. Lars
Leijonborg har med knapp nöd blivit omvald och nu ska partiet enas.
Mitt bland delegatbänkarna står KG Bergström och
gör en direktkommentar i SvT:s nyhetssändning. Han
står där och talar så högt att de som sitter närmast
störs och vänder sig besvärat och förvånat om för att
se vad som händer.
Bergström säger att Leijonborg visserligen är
omvald, men att det "inte håller". Folkpartiet kommer att få svårt i valet, kanske svårt att ens komma
över fyraprocentsspärren. Han förefaller nästan irriterad.
E
NROLIG HisTORIA som illustrerar den gamla sanningen att det är svårt att sia, och speciellt svårt
om framtiden. Javisst, men kanske också en bekräftelse på att public service inte anser att det räcker att
skildra partiers ställningstagande. Utan det gäller att
recensera partierna och skriva tittarna på näsan vad de
ska tycka om dem.
Att väljarna tio, elva månader senare inte höll med
KGB om att Leijonborg och folkpartiet "inte höll"
betyder inte att man ska bortse från vad den "inrikespolitiske kommentatorn"- ja, det är hans titel- säger.
Vilken grund han gör sina bedömningar utifrån
försvinner i dimman. KGB anses borgerlig, han var
en gång moderataktiv, men samtidigt förklarade han
i en intervju vid valårets början att han beundrade
Göran Persson. Ja, han ansåg honom vara en av de
främsta statsministrarna genom tiderna!
Nu är det förvisso inte bara i tv som fenomenet
med tyckarjournalistik breder ut sig. Vi ledarskribenter har fått allt större konkurrens av "nyhetskrö-
nikor". I dessa kan tidningarnas reportrar ägna sig åt
vad som i bästa fall är kommentarer och analys och i
värsta fall drivande av deras egen politiska linje.
E
N SKILLNAD MOT TV är att i tidningar brukar
nyhetsartikeln med fakta ofta vara huvudnumret
och den tyckande kolumnen ganska tydligt markerad. Men utvecklingen går också i de tryckta medierna mot "mindre fakta, mer tyckande". I tv är dock
tyckaodet huvudsaken, tycks det.
Om det är allvarligt eller ej är svårt att säga. Vad
som däremot står klart är att public service-tv är en av
valets stora aktörer. SvT:s valbudget sägs överstiga 40
miljoner. Värdet av själva sändningstiden oräknad.
Därmed är det väl av de politiska partierna bara socialdemokraterna som lägger mer - fast i det fallet
betydligt mer.
Hur har då dessa pengar spenderats? Ja, att
partiledarintervjuerna med superparet Erik
Fichtelius och Stina Lundberg inte fungerade upplysande står klart. Den här gången
var det inte Lars Leijonborg utan Bo Lundgren som blev mest illa åtgången.
Annars illustrerar den fadäsen väl
hur SvT ser sin roll och utnyttjar sina
resurser. Aldrig har intresset fokuserats så mycket på partiledarna - och
endast dem. Tidigare valrörelsers
debatter med andra, ekonomi eller miljö
eller vad de handlat om- var bortblåsta. Nu
var det en person per parti som gällde.
U
NDANTAGET VAR Sverker Olofssons decentraliserade forum runt om i landet. Det märkliga med
dem var att det var televisionen som bestämde vilka
som skulle företräda partierna och bjöd in just de
utvalda. Också här måste journalisterna uppenbarligen ha full kontroll över skeendet.
Samt förstås Janne Josefsson i Uppdrag granskning med sitt mycket medvetna urval. Men det är en
annan historia.
Viktigare än att debattera Josefssonsmetoder- vilket landets journalister kommer att göra länge- vore
att fundera över hur public service-tv lever upp till
ambitionen att ge väljarna ett bra beslutsunderlag. Får
partierna möjlighet att föra fram sina ståndpunkter
och välja sakområden? Och kommer deras argumentation fram i sin starkaste form? Är svaret nej på dessa
frågor får tv:s valbevakning anses ha misslyckats. Hur
många miljoner den än kostade.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvällsposten
s:ro
0...
Q.)
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr s lIIJ