JAN SÖDERQVIST om
Gud och Mammon
E
tt samhälle som är fixerat vid materiella ting är inte
~ågot ~ra samhälle, sägs det. Men ett som tar religionen på allvar är
annu samre.
Det här med religion är verkligen ett mysterium i flera
bemärkelser. Man vet inte riktigt vad man ska tro.
Härom månaden lät Alf Svensson i Svenska Dagbladet publicera vad jag ser som en tidstypisk artikel,
där han angriper vad han ser som en tidstypisk fixering vid det materiella. Den offentliga debatten handlar i alltför hög grad om skattesatser och bidragsnivåer, menar han, och det talas alltför litet om helighet
och andlighet. Det är inte så att han "förnekar behovet av materiella resurser", men vi måste även lyfta
fram "frågor av immateriell karaktär", ty annars uppstår ett "moraliskt vakuum", en tomhet som "leder
till droger och hopplöshet".
D
ET ÄR PRECis sÅ HÄR en salongsmässig diskussion
om religion ser ut nu för tiden. Argumentationen
är rent instrumentell: människan behöver religion för
att må bra och slippa existentiell ångest och missbruksproblem. Religionen avhåller oss från onödiga
grubblerier, det är mindre ansträngande att vara en
"sökare" om man redan vet svaren. Resonemanget finns
också i en kollektivistisk variant: samhället behöver
religion för att må bra och idka sammanhållning kring
sunda värden med anknytning till vår kulturtradition.
Någon sorts värdehierarki behöver vi ju, och en litet
lagom kristen ligger då bra till hands.
Sunt förnuft skulle, med andra ord, tala för religionen. Men om själva innehållets eventuella sanningshalt, om den levande Gudens specifika läror och
föreskrifter, talar vi ogärna och i förekommande fall
i ytterst svävande ordalag. Det handlar mest om att
man ska vara snäll. När det någon gäng då och då
dyker upp människor som faktiskt tror på riktigt allvar, som till exempel motsätter sig kvinnliga biskopar med hänvisning till Guds egna ord (via Paulus) i
ärendet, som menar att den sanna tron inte alltid smidigt låter sig anpassas till rådande tidsanda, framstår
de som bisarra kufar.
FÖR DET ÄR JU INTE sÅ Alf Svensson menar. Han
vill egentligen bara att vi inte ska vara så giriga,
fm lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
och att vi ska vara litet ödmjuka inför tillvarons mysterier och sådant. Att på religiös grund driva frågan
om abortförbud eller något liknande är inte realistiskt, på ett sådant allvar tar vi inte det där med tron.
Men vad gäller islam, som ju har varit på tapeten efter
terrorattackerna i New York och Washington i september förra året, är läget ett annat.
GEORGE w BUSH intygar visserligen så snart han
får en chans att islam är fridfull till sitt väsen,
men vad ska han säga? Han har allierade i arabvärlden
att hålla på gott humör. Det är, hur som helst, bara
nonsens. Varken islam eller kristendom har fridfullhet eller tolerans överst på programmet. För den som
verkligen tror befolkas världen av rättrogna och otrogna. Den egna lärans överlägsenhet är självklar, liksom
rätten att med erforderligt våld upplysa de otrogna
om den saken och att driva bort dem från de platser
man uppfattar som heliga. skillnaden mellan oss och
dem är att man i våra trakter av olika skäl under senare århundraden har lyckats hindra religionen från att
ställa till med alltför mycket ofog. Kalla det gärna
sekularisering.
D
EN PAKISTANSKE FYSIKERN Pervez Amir Ali
Hoodbhoy påpekar i en artikel i Prospect (Februari 2002) att inte i något av de 48länder där muslimer
dominerar finns en stabil demokrati eller ett oberoende utbildningssystem. Det politiska förtrycket är i
regel brutalt, och på universiteten presteras stora
mängder forskning som påminner starkt om Lysenkos
socialistiska växtförädling. Frågan är väl om det ändå
inte är till girigheten det lönar sig bäst att sätta sin
tro och sitt hopp.
Jan Söderqvist Uan.soderqvist@bahnhof.se) är skribent
och författare. Tillsammans med Alexander Bard har han skrivit
boken Nätokratin, som nyligen kommit ut i engelsk översättning
på Reuters förlag. I höst ger författarparet ut en ny bok på
Bonnier Fakta.