När man hyvlar
yr det spånor
l av Klas Östman
S
ÅSOM REDAKTÖR för en upphöjt intellektuell
publikation vill jag egentligen inte låtsas om
att det är valår. Vi här på Svensk Tidskrift står
i princip över sådana efemära ting. Vi skriver
istället i evighetens ljus. Ja, åtminstone jag.
Ibland misstänker jag att min medredaktör låter sig dras
med i världens ävlan.
Men om nu den olympiska ron måste störas,
är det bäst att försöka säga något principiellt. Låt se...handlar det här valet om
53 borgerliga punkter för någonting?
Eller om vårdgaranti? Eller om ordning
i skolan? Eller om fler poliser? Ja, på sätt
och vis gör det förstås det.
Likväl tror jag att man kan urskilja
en minsta gemensam nämnare för alla
detta valårs enskilda politiska utspel.
Det är förhållandet mellan den enskilda individen och kollektivet. Som
vanligt, får man väl säga.
F
ÖR SOM VANLIGT är problemet att
socialdemokratin i varje sakfråga
låter de kollektiva utopierna gå före de
verkliga individernas väl. Verkliga små
barn får lida av bisarrt långa daghemsvistelser, därför att socialdemokratin- i avsikt
att skapa perfekt statistisk likformighet
mellan kollektivet vuxna kvinnor och kollektivet vuxna män- har gjort det extremt
dyrt för föräldrar att vara hemma. Lika
verkliga barn i skolåldern tvingas möta
mobbande plågoandar varje dag, därför att i den socialdemokratiska drömvärlden måste varje skola ha plats
för alla, även för sadistiska våldsverkare- nej förlåt, sådana
finns ju inte där, bara "stökiga ungar" som inte får bli
"stämplade". Aandra sidan finns det inte heller plats i
drömvärlden för barn med så svåra handikapp att de
behöver gå i speciella skolor för att må någorlunda bra.
Så sådana skolor vill man lägga ner. När man hyvlar, får
man tåla att det yr lite spånor. Annars kan det ju inte bli
riktigt jämnt och fint.
IIISvensk Tidskrift 12002, nr 21
Samma mönster syns tydligt när socialdemokratiska
vårdpolitiker ser det som ett större problem att verkliga
individer opereras på privata sjukhus, än att de inte opereras alls. För att nå målet att alla skall få vård av landstinget är man beredda att knäcka hur många enskilda
höftleder som helst. Och för att bevara illusionen om att
det i varje brottsling egentligen döljer sig en anständig
samhällsmedborgare, är socialdemokraterna beredda att
släppa de mest förfärliga våldsverkare lösa efter lite samtalsterapi. Enskilda brottsoffer räknas inte för den som
bygger landet.
S
OM ALLTID ÄR SOCIALDEMOKRATIN också ivrig att öka
varje skattesats till den högsta nivå som är praktiskt
möjlig. Alla pengar är egentligen kollektivets, den enskilde
har dem bara till låns.
Höstens val är alltså i första hand av moralisk natur.
Det kan vara värt att hålla i minnet, när nu så många
väljare förefaller synnerligen nöjda med att låta Sveriges
långsamma ekonomiska förfall fortsätta. Det går visserligen åt fanders, men i jämn och behaglig takt.
I
DETTA NUMMER AV SVENSK TIDSKRIFT tar vi annars
inte upp den kommande valrörelsens mest självklara frågor. Anna Sophia Bonde beskriver dock hur
spånorna kan yra under ideologiskt hyvlande också
utanför partipolitikens domäner: statsfeministerna i
Svenska Kyrkan har känt sig nödsakade att sluta tala
om Gud för att kunna uppnå jämställdhet i denna
världen. Ingemar Dörfer berättar hur det amerikanska
missilförsvaret egentligen skall konstrueras och avslöjar att de flesta av våra grannländer i västra Europa
kommer att delta i uppbyggnaden av det. Lars Firnmerstad hoppas slippa starka ledare, medan Mårten
Schultz försöker bringa reda i förhållandet mellan
lagar och moral. Håkan Hagwall påminner om att det
inte var bättre förr, åtminstone inte på Erlanders tid.
Och Mikael Rosen konstaterar att det tagit lång tid
för vänstern att förstå poängen med grundlagsskyddade rättigheter. Jo, det finns faktiskt en artikel
om valet också. Det mellan Gerhard Schröder och
Edmund Stoiber.