säkerhetstjänst, neutralitetspolitik
som inte varit neutralitetspolitik,
strid för förtryckta folk som parats
med idogt samarbete med CIA och
den egna industrin... allt detta hade
han till en början uppfattat som
högerns försök att politiskt underminera arbetarrörelsen. Men med
tiden hade han blivit osäker."
Till osäkerheten bidrar skvallret
om Sapo, rörelsens egen åsiktspolis
ute i företagen. Har lögnen gripit
rörelsen? Mot de tvekande, sökande
visar man hårdhet och hån. Talet om
att facket arbetar för de svaga; de
ömsom tårdrypande, ömsom hotfulla vädjandena i valen, de självgoda bedyrandena att det mesta är borgarnas fel, allt börjar för Lennart
verka som dimridåer. Att bli borgerlig är därför inte steget. Han tröttnar, retirerar och börjar lufta de
stora frågorna med vänner i en anonym grupp, av ett slag vi känner från
Eyvind Johnsons Krilon-böcker.
Sedan Lennart plågat valt att
berättar för sina kolleger om den
stora Hemligheten, och sedan en
radikal aktionsgrupp med hjälp av
LO:s självständige vaktmästare kommit över Hemligheten, inträder den
farsartade slutscenen under ett fackligt stormöte då sanningen bringas i
dagen, varpå Lennart slipper ur sin
värsta samvetsångest.
Borgen avbildar en människa i
strid med det sanningskrav som
hunsats bland stelnade makthavare.
I dråplig kontrast till dessa ledare
möter den rättframme anarkisten
Isak, som till slut får avsked från LO,
likaså den inkallade marknadskonTYSKLAND
Röda grevinnans l<varlåtensl<ap
Av Elisabeth Braw
I postuma minnen suckar en av Tysklands intellektuella
över bristen på metafysiska fundament.
T
YSKLAND HAR EN liten
men inflytelserik grupp
intellektuella som hjälpta endast av sina skarpa
hjärnor leder samhället.
De för tankarna tillbaka till den
oomstridda kulturnation Tyskland
en gång var och bidrar genom sitt
tänkande till att Tyskland i någon
form fortsätter vara det (var är våra
svenska tänkare?). Åldersdamen
bland dem, Marion Gräfin Dönhoff,
talar en kort tid efter sin död fortfarande till oss i bästsäljaren -ja! -
Was mir wichtig war .
När hon påmindes om sin förestående 90-årsdag kom Marion Dönhoffatt tänka på tusenfotingen som
tillfrågades vilket ben han flyttade
först. När han började tänka på det
blev han så förvirrad att han inte längre kunde gå. Samma känsla hade grevinnan. När hon kom att tänka på att
hon var 90 överkom henne känslan av
att inte behöva ta ställning till svåra
frågor eller sysselsätta sig med komplicerade tankegångar: hon var ju ändå
90. Så skönt då att hon aldrig tänkte
på sin ålder. Fram till sin död vid 92
års ålder i mars 2002 var grevinnan
Marion Dönhoff en av de gestalter
som utgör Tysklands intellektuella och
moraliska ryggrad. Hon gjorde det i
form av artiklar i tidningen Die Zeit,
som hon gav halva sitt liv. Ett tecken
på hennes inflytande var Die Zeits
kondoleansbok, som efter hennes död
fylldes av tack från läsare landet runt.
sulten Alex Ehrenstam, som kallblodigt stylar till gamla LO bortom
oigenkännlighet. Man får i Borgen
en god resume av hur facket utvecklats, och anar hur folk inom vänstern
sett på skeendena sedan 60-talet. Stilen är snabb och träffsäker, personerna tecknas med en lagom dos
karikatyr. Sahlström lär oss litet bättre förstå facklig politik, liksom ana
hur lätt maktsträvare tar patent på
våra godhjärtade drömmar.
Carl-Johan Ljungberg
(cjl@brevet.nu) är Fil dr i stadsvetenskap,
författare och frilansskribent.
BOKFAKTA
Författare: Olle Sahlström
Titel: Borgen
Förlag: Atlas, 2002
Trots att Dönhoff, född 1909 som
adelsdam i vad som då var det tyska
Ostpreussen, under sin livstid skänkte sina landsmän åtskilliga minnen
och betraktelser i bokform - bland
dem den utomordentligt rörande
Um der Ehre Willen, där hon
beskrev sina vänner i den tyska motståndsrörelsen under Tredje Riketverkar tyskarna inte ha tröttnat på
henne. Was mir wichtig war, som i
många veckor låg på bästsäljarlistan,
är en samling anföranden, tacktal
och artiklar av grevinnan, kompletterad av intervjuer med henne under
hennes sista levnadsår.
HABERMAS OBEGRIPLIG
Och visst kunde 90-åringen tänka: i
bokens samtal med Haug von Kuenheim och Theo Sommer yttrar hon
sig om ämnen så skilda som adelns
roll i samhället och filosofen Jtirgen
Habermas. Hon är djup och tillika
ärlig, och det var väl därför hon fick
en sådan bred publik. Har adeln
fortfarande ett slags rätt att vara
förebilder i samhället? undrar intervjuarna med henne själv och hennes
OJ
o:
"""ro......
lSvensk Tidskrift l2002, nr 61 Il]
 .._
Q)
....:::.::
u
:o
a:l
vän, tillika före detta tyske presidenten, Richard von Weizsäcker i
åtanke. Nej, svarar Dönhoff, men
han tänker ett skikt djupare, en
dimension vidare än de flesta människor, och därför är han en sinnebild av adeln. Tröst finner vi utbildade politologer som kämpade med
Habermas' skrifter i Dönhoffs konstaterande att han ofta över huvud
taget inte går att förstå. Den skarpsinniga damen reflekterar över Luther - "han fordrar civilkurage som
politisk grunddygd" och likheterna
mellan vissa afrikaner och Ryssland
-"de står ut med mer än vi. De lever
mer pragmatiskt." Därför har
utvecklingen gått långsammare där.
Ett ämne som låg Marion Dönhoff- hon definierade sig som liberal: "det är man om man sitter me!-
lan alla stolar", men kallades ofta
"Röda grevinnan" -varmt om hjärtat var kapitalismens tillkortakommanden och hur de kan avhjälpas. I
boken presenterar hon ett mycket
konkret förslag som kunde bidra till
att jämna ut skillnaderna mellan rik
och fattig utan att avskaffa det kapitalistiska samhällssystemet: en arvsavgift för rika människor. Den skulle inte gå till staten utan direkt till
välgörande ändamål. Resten av förmögenheten skulle de rikas arvingar
få. Över huvud taget, menar Dönhoff, handlar dagens samhälle bara
om vad som direkt gagnar den
enskilda personen. Så spelar religion
till skillnad från tidigare århundraden inte längre någon roll. "Marknadsekonomin tar hela människan i
anspråk och tolererar inga gudar
DEMOKRATI
Behövs politil<erna i framtiden?
Av Per Dahl
När medborgarna ställer ökade krav på direktinflytande
över sin vardag minskar också de politiska möjligheterna
att detaljstyra. Behöver vi då politiker alls?
D
ET ÄR TYDLIGEN FEL
att vara ptatonist
numera, det anser i
alla fall Mattias Hartmanu och Felix Nolte.
Ja, kanske. Men även den som ändå
tycker att Platon gick in i samfundets
och rättens innersta kan ändå finna
de båda samhällsvetarnas och konsulternas framställning tänkvärd. Vad
behöver vi egentligen politiker till?
Kanske måste också ideer som
författarnas få utvecklas utanför partipolitiken - boken, Morgondagens
demokrati : en bok för alla som är,
borde vara eller kan bli intresserade
av politik sprids av bolaget Kairos
Future. Man kan tycka det är lyx att
skriva om det förnuftiga förhållandet
mellan medborgare, politiker och
förvaltning när politikens stora tema
är hur det politiker och förvaltning
ansvarar för i stället skall fås att
krympa. Men möjligen är det den
väg de båda visar på som blir den
politiskt praktiska vägen framåt,
genom en glipa mellan de politiska
fronternas skansar.
Medborgare väljer politiker som
ska styra förvaltare. Tre rutor i rad
med pilar mellan sig. Den "svenska
modellen" har var och en som tillbringat kvällstimmar i en nämnd
eller styrelse fått ingnodd i sig. Den
lfl lSvensk Tidskrift l2002, nr 61
jämte sig själv...Det är mycket beklagansvärt eftersom det betyder att
vårt metafysiska fundament försvinner", konstaterar hon.
Trots att Dönhoff inte är någon
reaktionär måste man med henne
beklaga vårt tomma samhälle. Tyvärr
har det genom hennes död blivit ett
stycke tommare. Som tur är var hon
ju skriftställare, så vi lägger Was mir
wichtig war till den långa rad förnämliga böcker från hennes hand
som vi har att trösta oss med.
Elisabeth Braw (ehbraw@aol.com)
är frilansskribent i USA.
BOKFAKTA
Författare: Marian Gräfin Dönhaft
Titel: Was mir wichtig war
Förlag: Siedler Verlag, Berlin 2002
är inte den enda - de nämner den
amerikanska, där rutan "politiker"
ligger långt närmare förvaltarna än
medborgarna, och den direktdemokratiska, där avvägningen är den
motsatta: politiker och väljare bland
varandra, båda med stort avstånd till
förvaltarna.
Men författarna undrar, varför
behövs egentligen politiker som en
relästation mellan förvaltning och
medborgare? Kan inte den relationen gå av sig själv, medan politiker
sysslar med annat?
BRUKAR DEMOKRATI
Den ogint elake drar sig nu snabbt
till minnes den stackars f d civilministern Bo Holmbergs fruktlösa och
glömda försök med "brukardemokrati". Om nu medborgare ska ha
direktinflytande över verksamhet -
varför då inte organisera denna
utanför offentlig sektor? Ja, det kan
man ju helt riktigt fråga, men då
missar man det väsentliga i frågeställningen - har politikern någon
roll om medborgarna sköter sina
mellanhavanden med och styrning