CARL RUDBECK om
VM i litteratur
V
arje år en torsdag i oktober är det VM i litteratur. Den svenska akademiens ständige sekreterare träder ut i fotoblixtarnas sken och förklarar att
vinnareär-och detta år var det V S Naipaul; ett val som de flesta tycks gilla.
Det är väl med pristagarlistan som med listan över
världsmästare i tungviktsboxning: de flesta stora namn
finns med på den men också några som Buster Douglas eller Hasim Rahman som har sina litterära nobelmotsvarigheter i redan bortglömda namn som Jaroslav Seifert eller Dario Fo; dessa båda framstår emellertid som kloka och välövervägda val i jämförelse
med det fullkomligt debila förslaget att ge priset till Astrid Lindgren. Att ge henne priset
vore ungefär som att ge det som något
oegentligt kallas Nobelpriset i ekonomi
till Nick Leeson, han som ruinerade
Barings bank.
Under många år tjatade en högröstad
och inte så lite populistisk opinion om att
Graham Greene skulle belönas. Orsaken till
varför så inte blev fallet var inte förslagna
ränker inom akademien utan framför allt
att man- och det med rätta -under dessa år
ansåg att det fanns mera kvalificerade kandidater. Hade Greene ratt priset hade det väl varit
OK, han är inte en mindre betydande författare än sådana krönta storheter som Toni Morrison och William Golding, men hans frånvaror är inte
heller någon skandal att uppröras över.
A
TT MÅNGA STORA SAKNAS på listan har sina naturliga förklaringar. seklets kanske tre största romanförfattare, Marcel Proust, Franz Kafka och Robert
Musil, hann alla dö innan världen till fullo insett deras
storhet. Så här faller ingen skugga på akademin.
Men visst finns det författare som borde ha belö-
nats och som levde tillräckligt länge för att de ärevördiga aderton skulle haft chansen att ge dem priset. Bland poeter saknas Ezra Pound, men kanske var
det för riskabelt att ge priset till en fascist som råkade skriva magnifik dikt. Däremot finns det inga godtagbara skäl till varför man förvägrade Wallace Stevens priset: denne försäkringsbolagsdirektör från New
Haven har skrivit några av den amerikanska litteraturens mest magnifika dikter, till exempel The Idea
of Order at Key West eller An Ordinary Evening in
Il!] lSvensk Tidskrift l2001, nr s l
New Haven- dikter som är en blandning av europeisk symbolism och amerikansk pragmatism.
Och nog är det märkligt att akademien kunde missa
W H Auden- en lysande poet som intelligent konverserade om tidens stora problem på en formellt mästerlig vers. Auden kom alltmera att framstå inte bara
som en stor poet utan också som en vis man - och det
är en ovanlig kombination. Den prisbelönte Pablo Neruda var förvisso en stor poet men jag skulle nog inte
vilja kalla stalinisten Neruda för vis.
MEN DEN FÖR MIG KANSKE STÖRSTA underlåtenhetssynden från akademiens sida är att de aldrig
gav sitt pris till den argentinske diktaren Jorge-Luis
Borges. I korta berättelser som ofta var underfundigt
filosofiska, ifrågasatte han vårt sätt att tänka, skriva
och berätta men han gjorde på ett så sofistikerat och
skenbart enkelt vis att han istället för att bli pompös
eller didaktisk blev underhållande. Hans berättelser
är genomsyrade av en märklig lärdom; man vet inte
om han verkligen kommenterar en medeltida arabisk
filosof eller om han har hittat på hans existens. På ett
par sidor, hans berättelser är sällan längre än så, får
han oss att se världen på ett nytt sätt. I min egen högst
privata litteraturhistoria var Borges, tillsammans med
den prisbelönte Samuel Beckett, den sista riktigt, riktigt stora författaren. Borges författarskap har dessutom haft en enorm betydelse för Latinamerikas litterära storhetstid. Hans rykte har inte blivit lidande på
att han aldrig fick det där telefonsamtalet från Stockholm men akademins anseende blev lite skamfilat.
Akademien har numera ett ganska svårt jobb. Det
finns inte många självklara kandidater. Bara det faktum att i jämförelse med ovan nämnda namn så mediokra författare som Philip Roth och Salman Rushdie
nämns som kandidater visar att vi inte lever i en litterär guldålder. Men för vanliga läsare spelar väl det
ingen större roll: vi kan ta och läsa om Borges och
Beckett i väntan på bättre tider.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidningen Smedjan.com