Terror utan mål
l av Per Heister
A
RTHUR KOESTLER påpekade att dagen i
augusti 1945 då den första atombomben föll
över Hirsobirna kan sägas vara mänsklighetens myndighetsdag. Intill dess hade alla
mänskliga handlingar, hur ondskefulla eller
skadliga de än var, överskådliga konsekvenser. De kunde
vara förfärliga, förhatliga och dödliga men de var fortfarande överblickbara, de skedde stegvis och kunde -
åtminstone i teorin - avslutas under kontrollerade former.
Men när atombomben exploderade över Hiroshima
var det uppenbart att enskilda mänskliga handlingar
kunde få konsekvenser som var oåterkalleliga och obegränsade. Från den dagen krävdes en helt annan eftertänksamhet än tidigare. Utrymmet för
nyckfullhet och affekt var borta. Jorden
kunde ödeläggas genom en enskild
mänsklig gärning.
Och kärnvapen har, dramatiska internationella spänningar till trots, inte
kommit till användning sedan myndighetsdagen.
Den 11 september 200l förändrades
allt. Intill dess hade terrorism haft överblickbara konsekvenser. skillnaden mellan handlingar utförda av assassinerna på
tusentalet, Baader-Meinhofoch den hinduiske
fanatiker som tog sig fram till Rajiv Gandhi för
att spränga sig var marginell. Men den 11 september använde utbildade piloter sina kunskaper
för att med hjälp av fulltankade flygplan ta med
sig så många som möjligt i döden. Plötsligen blev Tom
Clancys skräckscenarier verklighet. Nu går hela världen
i spänning inför vad som kan komma. Mjältbrand är ju
bara en amatörmässig början förefaller det. Ebolavirus,
smittkoppor, kärnvapen? Var som helst!
F
RÅN DEN 11 SEPTEMBER hjälper det inte hur moget
regeringar och statschefer uppträder, hur FN fungerar eller hur vi vanliga dödliga reagerar. Från den 11 september kan vad som helst hända. Och det kan hända
utan förvarning och utan någon som helst rationalitet
eller förutsägbarhet.
I krig och terrorhandlingar har nästan alltid något
motiv och mål kunnat identifieras. Något den anfallande vill uppnå som går att förstå, om än ogilla eller avsky.
Man har slagits för land eller ideer. Man har tagit på sig
IIISvensk Tidskrift l2001, nr si
ansvaret eller äran. Det har funnits uttalade ställningstaganden.
Så är det inte med terrordåden mot New York. Här
finns ingen annan ambition än att sprida död och förintelse. Inga mål att uppnå, ingen punkt där angriparen
kan förklara sig tillfredsställd och operationen inställas.
Inget för FN att förhandla om.
Det är ju detta som är allra mest dramatiskt. Det
finns inga spelregler längre. Hur avskräcker man den
som planerar sin egen död som en integrerad del av
handlingen? Hur stoppar man den som inte förklarar
sina motiv eller som inte försöker uppnå annat än våldsam död och förintelse?
V
I HAR MYCKET ATT GRUBBLA PÅ samtidigt SOm den
fria världen försöker att med hjälp av våra spelregler
hantera dem som inte följer några alls.
Terrorn den 11 september representerar ju ingen
alternativ vision till frihet och marknad, som Francis
Fukuyama påpekar i detta nummer av Svensk Tidskrift,
utan är en hopplös och utsiktslös kamp för att bromsa
kapitalismens seger. Historien har nått sitt slut, men det
finns all anledning att ständigt följa upp hur motståndsfickorna arbetar.
Mårten Schultz diskuterar hur långt spelreglerna för
att bekämpa demokratins seger egentligen kan tänjas.
Och Gunnar Larsson undrar över om det inte är dags
att renovera FN efter femtio år.
Men de flesta artiklarna i den här utgåvan av SvT diskuterar förbättringar inom ramen för frihet och marknad. Einar Fryden skriver om hur EU:s konkurrenspolitik drabbar små länder, Henrik Jordahl om att utbildning måste få kosta och att det är rimligt att den kostar
mest för den som njuter dess frukter.
Också Bo Aulin bekymrar sig om hur det kan gå när
spelreglerna blir oklara och sammanblandas med politiska ambitioner. Emil Uddhammar ifrågasätter rättvisan och
klokheten i fördelningspolitik som tar sin utgångspunkt i
statistik om låginkomsttagare vars viktigaste beståndsdel är
studenter som snart blir höginkomsttagare.
Och vad passar bättre än att just nu hylla NewYorks och
kanske världens bästa tidskrift så som Cecilia Brinck gör?
Läsarna inbjuds, till sist, att svara på varför så stor
del av vänstern hejar på den blinda terrorismen, på
slumpvis död, blint hat och talibaner. Jag förstår inte,
trots att jag försöker.