Varför ska staten ha
egna ledarskribenter?
l av Per Heister
Silvio Berlusconi och Björn Blmbrant är båda goda exempel på farorna med
så kallad public service. Varför skall vi alls ha statliga nyhetssändningar?
P
ROBLEMET MED Silvio Berluscanis stora makt
över media i Italien är inte att han äger två
TV-kanaler utan att det finns en statlig så
kallad public servicekanal som ingår i bytet
när man vinner val. Och så är det i alla EU: s
medlemsstater. Är det verkligen rimligt att makten över
de mest inflytelserika medierna följer med regeringsmakten? Är public service över huvud taget en rimlig ide?
Så länge makthavarna kontrollerar informationen
kan de behålla sin makt. När informationen decentraliseras sprids också makten.
Ett av de viktiga första stegen till sovjetimperiets
sönderfall togs när DDR byggde det imponerande Funkturm på Alexanderplatz i Öst-Berlin. Östberlinarna
kunde då utan repressalier och med samma antenn ta
in såväl de tillåtna statskontrollerade TV-programmen
som de förbjudna västtyska.
Videotekniken, persondatorerna och mot slutet av
80-talet också mobiltelefonerna gjorde sovjetmedborgarna medvetna om omvärlden. När man kunde stå på
Domarberget i Tallinn och prata i telefon med vem
som helst i hela världen via det finska NMT-systemet
betydde det att den benhårda kontrollen över telefonkontakterna med omvärlden upplösts. Och med den
Sovjetunionen.
Ungefär vid samma tid upphörde den statliga kontrollen av svensk TV. Jan Stenbeck började sända från
London och 1992 hade radio- och TV-monopolet också
formellt upphört.
Licensen som fortfarande tvingar oss alla att betala
knappt fyra miljarder kronor varje år till det gamla statligt kontrollerade monopolföretaget är en relik från en
annan tid. Det var naturligtvis inte rätt då heller men
det fanns tekniska begränsningar för friheten i etern att
skylla på. Idag framstår det demokratiska problemet med
statskontrollerade media så mycket tydligare.
Berlusconi är ju inte den ende som kan utnyttja sin
ägarmakt. Den socialdemokratiske f.d. ministern som är
ordförande för Sveriges Television TV utsåg en för en tid
sedan en pålitlig kompis till VD. Här finns privatägda
konkurrenter men kulturministern kämpar hårt för att
hålla kontroll över så mycket det någonsin går. Marksänd
digital-TV drivs fram med hjälp av licensbetalarnas pengar
på ett sätt som skulle ha fått den svenska kultureliten att
gå i spinn runt jorden om Berlusconi gjort likadant.
FALSK MARKNADSPÖRING
Men det är public servicemedia i sig som är problemet.
Begreppet "public service" är falsk marknadsföring. Det
står ett skimmer av opartiskhet och oväld över det. Här är
det sanningen som meddelas. Sådana pretentioner
ställer höga krav på opartiskhet, så höga att inga public
serviceföretag uppfyller dem, inte heller de svenska.
Visst griper granskningsnämnden in för att kritisera
sådant som när Mia-Pia Boethius intervjuade den högsta medieansvariga, kulturminister Ulvskog, utan att
ställa en enda kritisk fråga. Det hör dock till undantagen
att den sortens undermålig journalistik påtalas.
Det betraktas uppenbarligen som rätt och riktigt när
Pl bjuder in Aftonbladets kultur- och ledarskribent Olle
Svenning för att säga vad han sedan länge i ett stort antal
artiklar skrivit om Berlusconi. Intervjuaren vet ju vad
Svenning skall säga redan innan han ställer frågor av typen
Hur ser Du på Berlusconi? Oroas Du över hans makt? Så
brukar det gå till. Tittare och lyssnare bjuds sällan något
annat perspektiv än det förutsägbart vänstertraditionalistiska som exempelvis Svenning står för.
Än värre är att såväl radio som TV också har egna
politiska redaktörer.
Björn Elmbrant presenteras i den socialdemokratiska
tidskriften Arena, där han flitigt medverkar, som radions
politiske redaktör. Elmbrant har helt fria händer att i
Pl:s samhällsredaktions namn uttala sig i vilka ämnen
som helst och presenteras som om han vore en fristå-
ende tänkare i allmänhetens tjänst.
Men Elmbrant är inte någon allmänhetens opartiske
tjänare. Han är en partigängare med en partigängares
bakgrund och historia. Han har visserligen arbetat några
~
([)
Cl..
O..l
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 fil
 år på 70-talet som reporter på Rapport men sedan 1976
är han socialdemokratisk ledarskribent. Då började han
arbeta som sådan på den socialdemokratiska tidningen
Nya Norrland i Härnösand. Och han var riktkarl vänsterut i A-pressen. Var oftast grov och vulgär vänster,
men lojal mot partiet. Sedan efterträdde han chefredaktören Alsing när denne flyttade och var fram till -84 vad
som nuförtiden kallas för politisk chefredaktör.
Direkt därifrån hämtades han till Stockholm för att bli
chef för Dagens eko! Det var ju inte okontroversiellt. Efter
ett par tre år där fick han lämna chefsposten och är sedan
dess en resurs för företaget som
till fulllön gör lite vad som faller honom in. Läser upp egna
ledare är det vanligaste, men han
har gjort minnesprogram kring
arbetarrörelsens historia på första
maj också.
NIDPORTRÄ TT
Och så skriver han böcker. För
tiotalet år sedan en hyllningsbok
om Olof Palme och ett nidporträtt av Torbjörn Fälldin. Numera
handlar böckerna om hur dålig
Blir <horge Bush en br1
president?
SVT:s Bo Inge AndeiSson
kommenteroar
SVT24
2.10 rrin
kapitalismen är. Han har skaffat sig en rätt hög profil som
vänsterdebattör i tidskrifter och på kultursidor. Och så har
han fri tillgång till radions samhällsredaktions programtid för
att där föra ut samma budskap. Serien Hyperkapitalismen i
P1 omfattade 9 program om drygt 40 minuter vardera.
Elmbrant "analyserar" borgerlighetens samarbete
och han "bedömer" den socialdemokratiska regeringen
som om han var en oberoende kommentator.
Jo, visst händer det att han är kritisk mot den socialdemokratiska regeringen och partiledningen- och Tony
Blair- men det är ju från ett "Old Labour"-perspektiv,
från vänster.
Också TV har sin politiske redaktör. Sedan ett knappt
år har den socialdemokratiske partiarbetaren Bo Inge
Andersson även formellt detta som uppgift. Han är
Rapports utrikespolitiske kommentator som dyker upp
i rutan för att då och då fördöma utländska borgerliga
politiker och deras väljare. Han avskyr Bush och andra
borgerliga politiker.
Och det är ingen överraskning för ledningen. Bo Inge
Andersson är också han partiarbetare sedan 70-talet. Då
lämnade han tyska institutionen vid Lunds Universitet
för att skriva ledare i det socialdemokratiska flaggskeppet
Arbetet. 1979 anställdes han som utrikeschef på
LO-tidningen och samma år gav han ut den lilla skriften
"Bohman, Strauss och deras vänner: en skrift om högerkrafterna i Europa". Den gavs ut av socialdemokraterna
och LO gemensamt.
Em lSvensk Tidskrift 12001, nr 41
Socialdemokraterna brukar valår ge ut sådana
pamfletter och 1979 var det alltså Bo Inge Andersson
som var bärare av attacken på moderaterna.
Med denna merit i bagaget anställdes han strax som
utrikesreporter på Rapport! Där blev han så småningom
utrikeschef och är sedan i fjol alltså fri tyckare.
Också Bo Inge Andersson kallas in då och då att
intervjuas som om han var en opartisk källa till kunskap.
Men så är det som synes inte.
Och han hemlighåller det inte heller.
MEGAFONER
När han i samband med valet i Storbritannien i juni förklarade att valresultatet visade att engelsmännen därmed
slutligen gjort avbön från thatcherismen osv. skrev en arg tittare till Rapport och bad att ra en förklaring till den nyhetsbevakningen i Rapport. Ärendet skickades av nyhetsdesken
USA·experten Erk Aurd
och SVT:s Bo Inge
AndeiSson kornmenter1r
presskonferensen med
Pe11son och Bush
e~,
A •: ~t~
SVT24
5.10 rrin
vidare till Andersson själv. Han
svarade inte på den sakkritik som
framförts - inte heller redaktionsledningen gjorde det- utan
gav sig på anmälaren i stället.
Det interna rnailet från
Andersson lyder i sin helhet: En
koll gav vid handen att den som
skrivit resp de som fått texten för
kännedom är personer ur Moderata studentförbundet (en del
stationerade i Osteråker!!!) och
knutna till MSF:s tidning Svensk
Linje. fag vet inte om det finns
någon egentlig anledning att svara- kanske vore det bättre att låta dem göra granskningsnämndsanmälan...
Quod dixi, dixi
Förutom de sakliga felaktigheterna är tonen och attityden till tittare och licensbetalare anmärkningsvärd.
Det sakliga innehållet i kritiken kunde man strunta i
eftersom personerna är från Österåker eller är moderata.
För säkerhets skull: problemet med Bo Inge Andersson
och Björn Elmbrant är inte deras privata åsikter. Inte
ens deras politiska åsikter. Det finns många som har
politiska åsikter men som är duktiga journalister. Av alla
möjliga olika kulörer. Problemet är public service.
Statlig kontroll över etermedia är helt enkelt till nackdel
för den demokratiska opinionsbildningen. I Sverige hålls
oberoendets och opartiskhetens fana högt i teorin men i
praktiken blir journalisterna på statsradion och statstelevisionen oftast megafoner för det största - och som det
uppfattas- statsbärande partiet. De politiska redaktörerna
Elmbrant och Andersson är bara de värsta exemplen på detta.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int) är redaktör för Svensk
Tidskrift.