Högt valdeltagande är socialism
D
ET ÄR NÅGOT RUTTET i länder med högt valdeltagande.
Svenska politiker med självaktning måste lägga huvudet på sned och säga till väljarna att det viktigaste är inte
vilket parti man röstar på utan att man gör det. För statsvetare är valdeltagandet en viktig måttstock på demokratins
tillstånd. Sjunker valdeltagandet så håller man seminarier
och är bekymrad. I Sverige har vi numera en demokratiminister som jobbar på att få upp valdeltagandet.
Nyligen presenterade en forskargrupp en studie som
visar att valdeltagandet skulle bli lägre om man skilde
valen till riksdagen från valen till kommuner och landsting. Genast slogs det fast att detta uteslöt skilda valdagar. (Detta var ju än mer korkat som forskningen visade
att deltagandet vid vardera valtillfället skulle minska.
Man bortsåg helt från den betydligt viktigare frågan att
valdeltagandet ju skulle bli sammanlagt större och
utövas mer regelbundet genom att man hade val
vartannat i stället för vart fjärde år. Men myten om det
höga valdeltagandet är så stark att den helt undanröjer
förmågan tilllogiskt tänkande.)
I själva verket är ett högt valdeltagande osunt. I fria
demokratiska stater känner medborgarna sig inte tvungna
att rösta. Där röstar de om de är missnöjda eller har
mycket bestämda ideer om hur landet bör styras. När
medborgarna lever i stor frihet, gränserna är öppna och
regleringar och lagar sammanfaller med deras normer
och värderingar och regeringen styr klokt, då finns det ju
rätt liten anledning att förstöra en vacker söndag för att
gå till valurnorna.
Är man däremot helt beroende av politiken är det
givetvis viktigt att rösta. Samma sak om politikerna förpestar tillvaron för mig genom att reglera och beskatta
mig, lägga sig i hur jag och min familj ordnar vår tillvaro och lever våra liv och bestämma när jag måste gå
hem från krogen på kvällarna.
Om politikerna bestämmer vad det kostar att bo,
betalar min lön, bestämmer över dagis och sjukvård, ja
då måste jag ju engagera mig i politiken. Åtminstone
rösta. Kan jag påverka min situation själv utan alltför
mycket inblandning av överheten minskar behovet och
nödvändigheten att vara politisk.
Det är alltså ett sundhetstecken att de amerikanska väljarna inte går man ur huse den första tisdagen i november
jämna år, utan bryr sig så där lagom så att kring hälften
går och röstar. Att valdeltagandet när vi i Sverige och övriga
Europa väljer ledamöter till Europaparlamentet inte är
mer än knappa 40 procent är också ett friskhetstecken.
Hade EU varit en stor arbetsgivare i Sverige, beskattat
oss, bestämt dagistaxorna, reglerat livet, organiserat skolan,
samt betalat ut arbetslöshetskassa och bostadsbidrag
hade valdeltagandet varit mycket högre. Men hade det
varit bättre?
Opinionsmätningar före val visar alltid att en del väljare är obestämda, inte har något bästa parti och inte vet
hur de skall rösta. Förr kailades de marginalväljare och
sågs lite över axeln, Numera anses de betydligt finare
genom att de är sökande och prövande och inte rigida
partitrogna tråkmånsar. I själva verket är de som inte har
bestämt sig för att rösta en vecka före valet de som är
minst motiverade att ta ställning, de som inte är tillräckligt förbannade för att ha bestämt sig för ett parti utan
som sitter och finsmakar, väger och känner trender. De
allra flesta som röstar på den sittande regeringen gör det
eftersom de inte är arga på den utan likgiltiga.
I Belgien anser politikerna att högt valdeltagande är
så viktigt att man bötfäller den som inte röstar. Belgien
är inget demokratiskt föredöme i Europa utan tvärtom
en av de mest korrupta och genompolitiserade nationerna av de som befunnit sig på den anständiga sidan
av järnridån och därför har en demokratisk tradition.
I Sovjetunionen var valdeltagandet över 99 procent
och inte var det något bevis på demokrati. Det berodde
ju på att om man inte röstade fick det avgörande konsekvenser för ens fortsatta liv.
I Sverige har politiken varit så dominerande och
allomfattande att valdeltagandet har legat uppåt 90 procent.
Det betyder att politiken trängt in i varje skrymsle av våra
liv och att vi är i händerna på politiska beslut. När
valdeltagandet var ännu högre än nu fick vi inte föra
pengar ur landet, det var svårare att studera utomlands,
att flytta. Marginalskatterna var ännu högre och regleringarna var ännu mer omfattande. Valdeltagandet hålls
nu för tiden uppe av den omfattande offentliga sektorn
och den ofantliga rundgången som betyder att mer än
halva inkomsten för mer än hälften av svenskarna kommer från stat och kommun. Och Perssonpengar och
Wärnerssonpengar och andra gåvor under valåren är försök
att göra det beroendet synligt för så många som möjligt.
Det bör vara en strävan att Sverige blir ett riktigt öppet
land, där vi kan ta ansvar för oss själva och de våra, kan
påverka vår situation och göra oss oberoende av makten
och överheten, och ett land som vi kan lämna om politiken blir kvävande. När Sverige blivit ett sådant land kommer
valdeltagandet att sjunka till hälsosamma nivåer.
Då blir valen koncentrerade till kärnfrågan: har regeringen skött sig eller skall vi ha en annan? Skall vi kasta ut
den sittande regeringen eller ge den fortsatt förtroende?
För demokrati skall ju handla om hur landet styrs,
inte om hur medborgarna styrs.
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 11