Att byta åsikt, eller parti
Av Nils-Eric Sandberg
Somliga byter värdering ibland. Andra byter parti ibland.
Några byter värdering, men inte parti. Andra byter parti, men inte värdering.
Och en del byter både parti och värdering.
C
ARL THAM ÄR EN INTRESSANT representant
för partibytets och åsiktsbytets mekanismer.
Han började i folkpartiet. Där kom han
snabbt till centrum, som partisekreterareett uppdrag att vara den mest partinitiske
av alla. Sedan blev han statsråd i folkpartiets minimiregering 1979: minister för energifrågorna, då med uppdrag att bevara kärnkraften. Efter den borgerliga valsegern hösten 1979 blev han statssekreterare i UD.
De borgerliga partierna förlorade valet 1982. Därefter förklarade Tham att han egentligen delat socialdemokraternas värderingar. Alltså gick han över till
segrarna. De belönade honom med posten som generaldirektör för Sida, till personalens förtvivlan. Småningom
fick han en statsrådspost, som utbildningsminister, till
universitetens förtvivlan.
Hur går det till att byta värdering, eller parti, i vuxen
ålder? Det är ett intressant problem. Herbert Tingsten,
som hade erfarenhet av bådadera, har skrivit om detta i
sina memoarer. Han började som liberal, gick sedan över
till socialdemokratin; när han i två stora volymer granskat socialdemokratins idehistoriska bakgrund gick han
tillbaka till liberalismen.
A
TT NÅGON EFTER ETT ungdomligt revolutionsrus
nyktrar till är inte märkligt; det kan ingå i mognadsprocessen. En del nyktrar dock aldrig till. (Utrymmet medger inte någon uppräkning.)
Några kan i mogen ålder hamna i en livskris, och
inse att det de trott på var förljuget, innebar tvång istället för frihet. Det givna exemplet är Artur Koestler.
Filosofen Harald Ofstad gjorde i en artikel på DN:s
kultursida en distinktion mellan lojalitet mot en ide och
lojalitet mot en organisation. Han menade att värderingen var det viktiga. För dem som företräder svenska "folkrörelser" måste detta vara en svårbegriplig distinktion.
Men vad har Carl Tham bytt?
Som partisekreterare i folkpartiet var han med om
att skriva ett förslag till löntagarfonder, kallat "medborgarfonder". Han var mot tanken på individuella andelar, alltså det enda liberala inslaget.
1976 beslöt DN:s ledarsida att rekrytera en särskild
redaktör för DN debatt. Carl
Tham - då partisekreterare i
folkpartiet- ringde chefredaktören och förklarade att han
tröttnat på politiken; han skulle
definitivt lämna allt politiskt arbete;
och han var intresserad av jobbet
som redaktör för DN debatt.
VI VAR NÅGRA SOM PROTESTERADE:
en partisekreterare från folkpartiet skulle sätta en partistämpel på DN
debatt. Chefredaktören drog tillbaka förslaget.
Men Carl Tham lämnade inte folkpartiet, och politiken, utan stannade kvar, i nästan
25 år, fast i skiftande partier.
Så vilken lojalitet har han skiftat,-med Harald Ofstads
distinktion - organisation eller värdering?
Som partisekreterare i folkpartiet var han självfallet
lojal mot organisationen, även om han inte accepterade
en liberal värdering om löntagarfonder.
Som socialdemokrat har han varit helt lojal mot den
organisationen, i egenskap av sidachef och statsråd.
Har han då bara bytt värderingar? Det är svårt att
säga. Efter det borgerliga valnederlaget 1982 var de politiska karriärmöjligheterna inom borgerligheten begränsade. Socialdemokratin erbjöd bättre utsikter; lojalt arbete
inom det partiet kunde ge avkastning i form av höga
poster. Och, som Herbert Tingsten skriver, renegaten
tenderar att överträffa de nya kamraterna i partinit.
Anders Wijkman började som moderat, gick så till
folkpartiet och konverterade nyligen till kristdemokraterna, helt obesvärat. En sådan åsiktsodysse bör som
logisk slutstation ha centerpartiet. Dit når han nog snart.
I båda fallen Tham och Wijkman är det kanske så att
Ofstads distinktion inte gäller: de såg ingen skillnad mellan organisation och värdering; inget var relevant.
Allt handlade om den egna personen.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är frilansskribent och författare.
lSvensk Tidskrift l2oor, nr 21 [D