Vem vill ha en
länsstyrelserepublik?
C
ARL RUDBECK utbryter i nr l-2001 av
Svensk Tidskrift i ett häftigt och affekterat angrepp på monarkin iallmänhet
och på det svenska kungahuset i synnerhet.
Kungen lever ett avundsvärt liv i sus och dus
("med bilar och brudar" och resor till Mauritius), han är minsann inget självklart dragplåster i kampen om de internationella turistströmmarna och han strider mot den liberala
föreställningen om allas lika värde.
Att det senare skulle vara ett bekymmer hänger enligt Rudbeck i huvudsak samman med kungens och drottningens starka
positioner som opinionsbildare. Någon
egentlig formell makt att tala om kan ju inte
Rudbeck hitta.
Men våra monarker har minsann inte
nått sina starka opinionsbildande positioner genom hårt och enträget arbete i samhällsdebatten - utan genom massa gratis
mediautrymme, framdrivet av allmänhetens
nyfikenhet och skvallerpressens snäva kommersiella intressen.
Det är till och med ännu värre. I Rudbecks
värld är kungahusets popularitet en funktion
av en "osmaklig symbios" mellan monarkin
och skvallerpressen. De som säger sig stödja kungahuset är helt enkelt blåsta - kungen
bygger ny motorbåt och odlar sin starka
position som opinionsbildare (han gillar biff!),
Bonniers skrattar hela vägen till banken.
Det är naturligtvis inte svårt att se det
lätt patetiska (eller åtminstone hyggligt anakronistiska) i den svenska monarkin. Det
finns dessutom starka argument för republik, jag återkommer till det. Men det är
svårt att dela Carl Rudbecks enorma upprördhet. Varför är kungen en sådan varböld
på samhällskroppen?
Sverige är en stabil konstitutionell
monarki, där kungahuset inte gjort några
mer omfattande anspråk på den politiska
makten på snart ett sekel. Monarkin spelar
ingen- eller åtminstone marginell - poliIIISvensk Tidskrift 12001, nr 21
tisk roll, och i den mån den tillåts göra det
beror det på övriga samhällsdebattörers
flathet. Detta är svårt att komma runt, också
för den mest inbitne.
Kungahusets stora popularitet är inget
argument i sig, men det är en god indikation på att svenska folket upplever att den
svenska konstitutionella monarkin är kompatibel med (eller till och med en del av) det
samhällssystem vi har.
Rudbeck frågar retoriskt om monarkier
som Jordanien eller Saudiarabien är stabilare länder än republiker som Finland eller
Schweiz. Så är det naturligtvis inte. Men,
det visar bara att den relevanta demarkationslinjen mellan civiliserade och ociviliserade länder inte går mellan republiker och
monarkier- utan mellan de som tillhör det
demokratiska kapitalistiska västerlandet
och de som inte gör det.
Bland världens republiker märker vi
idag bland annat Vitryssland, Iran, Tchad,
Rwanda, Jemen och Kuba. Har de som bor
där verkligen det så mycket bättre än de
som haft oturen att födas i Holland?
Den relevanta frågan är vad det är vi skall
ha istället. Jag är personligen övertygad om
att hurtliberala argument, som att "det är fel
att man kan ärva makt" (kungen har ingen
formell makt- vilket är ett av de få områden
där vår författning är glasklar), riskerar att
störa en seriös debatt kring Sveriges statsskick och en verklig republikansk rörelse.
Sverige skulle bli en republik med inspiration från länsstyrelsevärlden, med en
maktlös,flåsliberal och genomtråkig fasad.
Det är en republik för dem som var engagerade i Folkpartiets Ungdomsförbund, när
jag gick på gymnasiet i mitten av åttiotalet.
Den skulle vara älskad av få utanför de
"liberala" tidningarnas ledarsidor. Vad skulle bli bättre i en sådan ordning?
Ett inte osannolikt scenario är att vi inte
ens skulle få en direktvald statschef, utan i
stället få en totalt meningslös symbolpresident utsedd av riksdagen. I värsta fall
skulle man upphöja talmansämbetets representativa fernissa ett snäpp, vilket ur ett
successionsperspektiv är helt logiskt.
Birgitta Dahl skulle vara Sveriges mest
jämlika företrädare- med makt att fördela
ordet i kammaren, skaka hand med andra
mer eller mindre potenta statschefer och
hålla antirasistiska appeller på skansen på
nationaldagen (eller- mer sannolikt- Republikens dag).
Och vad skulle Carl Rudbeck och vi andra
ha vunnit på det? Glädjen av att ha tvingat
familjen Bernadotte ut på de reguljära arbetsoch bostadsmarknaderna? Tillfredsställelsen
av att drottningens angrepp på tryckfriheten
skulle möta ett vassare motstånd (vilket
naturligtvis inget hindrar redan idag)?
Det finns starka och seriösa argument
för att införa republik i Sverige. Jag är republikan i den meningen att jag är övertygad
om att vi skulle kunna få ett bättre konstitutionellt system. Men då skall det göras på
rätt sätt och av rätt skäl. En riktig president
- med möjlighet att fördröja eller stoppa
lagförslag, med en rejäl utnämningsmakt,
med ansvar för säkerhets- och utrikespolitik etc. -skulle stärka den svenska demokratin och göra vårt samhälle bättre.
Men det skulle det också bli om vi
exempelvis införde tvåkammarsystem, en
riktig och potent författningsdomstol, avpolitiserade och stärkte domarväsende eller
fick krav på kvalificerade majoriteter vid
beslut om offentliga utgifter.
En FPU-republik, med ett symbolämbete beklätt av mer eller mindre betjänta
avdankade politiker, skulle mer än något
vara en hyllning till den institutionaliserade
tråkigheten.
Fredrik Johansson, tidigare medarbetare i
Carl Bildts stab.