CARL RUDBECK om
utmärkta ''livre de chevet''
L
ivre de chevet har fransmännen något som heter. Alltstå en bok
som man har vid huvudkudden eller på nattduksbordet och som man bläddrar
i när sömnen inte vill infinna sig och när varken tabletter eller sprit hjälper.
Man måste ställa höga och speciella krav på en sådan
bok - den skall gå att läsa inte bara från början till
slut utan från mitten och framtåt eller från slutet och
bakåt, det vill säga man skall kunna bläddra i den förstrött eller engagerat, man skall känna igen sig men
också bli överraskad hela tiden. Helst bör den
bestå av korta stycken, inte av långa
textsjok. Den ursprungliga och fortfarande på många vis idealiska nattduksbordsboken är förstås Bibeln och
den kan ännu med fördel också för
otrogna tjäna detta syfte.
Men det finns andra. Andre Gide
påstod att Bibeln på hans nattduksbord fick lämna plats åt Gustave Flauberts brev och jag kan förstå
honom där. Flaubert skrev inte bara
några av världens bästa romaner
som Madame Bovary och L'Education Sentimentale, (Hjärtats fostran
på svenska) som både platsar högt
upp i romanens ganska lilla elitdivision
utan också stora mängder brev till vänner
och kolleger, bland andra Turgenjev
och till George Sand. Sammantagna
ger denna korrespondens inblickar i
Gustaves dystra själ men också i hur man skriver en
roman. Den som läser ett par av dessa brev om kvällen kommer snart att bli god vän med Flaubert (eller
Gustave som jag numera hellre kallar honom). Man
småpratar med en av världens bästa författare som
man lär känna bättre än vad man gör många av sina
vänner. Att få hela korrespondensen på svenska är
inte att tänka på men ett urval på en fem sex hundra
sidor vore en välgärning som inte bara sömnlösa
skulle bli tacksamma för.
ANDRE GIDE HAR FÖR ÖVRIGT SJÄLV på ett förtjänstfullt sätt bidragit tilllivre de chevet genren
med sina Dagböcker. Om hans romaner, till exempel
lnJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61
Falskmyntarna och Pastoralsymfonin, börjar att förete ålderskrämpor gäller inte detta hans dagböcker
som än i dag är lika fräscha som när de skrevs. Inte så
att man alltid tycker om Gide, han var självupptagen,
arrogant och falsk men han var en sådan insiktstull
betraktare av både sig själv och sin samtid att faran
är att man helt glömmer bort sömnen och fortsätter
att läsa fram till gryningen. Gide skvallrar gärna om
andra men han utelämnar också sig själv; i den ganska nya och ocensurerade upplagan av dessa dagböcker framträder han inte sällan som en tidig sexturist under sina färder till Nordafrika men också som
en skeptisk och i god mening radikal analytiker av
inte bara den litterära utan också den politiska verkligheten. Inte ens under första världskriget och åren
därefter förföll han till simpel chauvinism utan insåg
att Tyskland och Frankrike förr eller senare måste lära
sig att leva tillsammans.
INTE HELLER DESSA FINNS TILLGÄNGLIGA på SVenska men också de förtjänar att översättas långt
mycket mer än alla dessa dussinromaner som kommer ut, recenseras och glöms bort, alltså böcker som
verkar ha ungefär samma shelf Iife som ett vanligt
mjölkpaket.
Både Flauberts korrespondens och Gides dagböcker är omfattande verk som räcker för även svår
och långvarig sömnlöshet. Den som inte har så stora
behov kan kanske hålla till godo med La Rochefoucaulds maximer - korta och spetsiga formuleringar,
eleganta cynismer om världens dumhet som man kan
använda som citat. Och om man inte anger källan
framstår man själv som en omåttligt intelligent och
genomskådande cyniker.
Med böcker som dessa på bordet bredvid sängen
blir sömnlöshet inte ett stort lidande utan kan faktiskt bli den bästa stunden på hela dygnet.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften Smedjan.com