Skitens betydelse
Sverige- ett skitsamhälle?
Eller har vi bara skit i garderoben?
Helena Riviere har funderat över välfärden i Sverige.
F
ITTJA PARADISO PÅ TEVE
hade en story från Rågsved som gav begrepp som
"frihet" och "solidaritet
med de svaga" en ny
klang. Det var ett gäng A-Jagare som
förpestade livet för vanligt folk i ett
hyreshus. Carlos var en av dessa vanliga som hade fått nog och som hade
tagit upp kampen för elementär
mänsklig värdighet, resning, och
ansvar. Carlos ordnade stormöten,
namninsamlingar, kallade dit Stockholmshem, slog näven i bordet och
höll flammande tal om inbrott, skadegörelse, bajs i trappan, skrik, kalabalik, nakna människor som kopulerade utanför fönstren, en strid
ström av hotfulla, ofredande äckel
och blottare i porten, barnen vågade
sig inte ut, föräldrarna tordes inte
släppa ut dem, polisen åkte inte dit
när de ringde.
Samtliga grannar var överens om
att själva källan till oro, Lasse, skulle
bort. Så skedde också. Lasse blev
avhyst. Och det var inte första gången
visade det sig. Lasse var nämligen
ingen barnunge som inte förstod bättre, han var svårbestämbart medelålders. Lasse hade varit hemlös förr.
Förra perioden hade varat i sex år, de
sex värsta i hans liv. Lik förbannat kör
han huvudet i väggen på nytt.
Nu satt Carlos i soffan i Fittja
Paradisa och fick frågan vad han
kände för Lasse som hade åkt ut?
BEHÄRSKAD SOM NI?
Rätt svar infinner sig av sig självt vid
en sådan fråga- den lämpliga mixen
av beklaganden. Det tänkvärda är att
vi alla vet vad man förväntas svara,
vad man ska säga att man känner.
De flesta av oss skulle svara rätt i den
här situationen, i alla fall om vi var
någon som medierna skulle kasta sig
över om vi svarade fel.
Men Carlos svarade inte rätt: vad
kände han för Lasse?
-Inte ett skit faktiskt. Det hjälpte ju inte att prata med honom. Ingenting hjälpte. Jag känner ingenting
för honom.
Den andra gästen i soffan var
socialläkare, svensk, renlärig, professionellt empatisk. För honom var
Carlos agerande otrevligt, aggressivt,
osmidigt, och man fick väl inte
döma ut folk så där! Och var inte
Lasse människa han också kanske???
-Du kan ta hem honom till dig,
svarade Carlos, så får du se.
Socialläkaren (som bodde i Djursholm) retirerade. Inför risken att så
här inför offentligheten behöva leva
upp till sin vidsynthet på ett mera
personligt plan öppnades hans ögon
mirakulöst nog för de omkringboendes problem. Saken hade givetvis två
sidor.
Andra rättänkande tv-tittare
ringde och alla rackade de ner på
Carlos.
-Var skulle stackars Lasse nu bo?
-Man fick väl bjuda tilllite från
båda sidor och inte bara kasta ut folk
på gatan!
-Carlos borde ta och lugna ner sig.
-Ska jag bli som ni? frågade Carlos. Tämjd sade han inte, han sadebehärskad som ni?
Det intressanta med historien är
att den komplicerar snyftbilden av
den som kallas svag och utsatt och i
behov av allas vår solidaritet. Den
socialt skolade svenska rättskänslan
frågar sig också närmast rutinmässigt, precis som folk gjorde som ringde till programmet:
-Vad gör vi med Lasse?
Medan den egentliga frågan,
såvitt jag förstår, är:
-Vad gör Lasse med sig själv?
Men något så okänsligt säger
ingen. Det skulle ju förutsätta att
Lasse skulle ha del i ansvaret för hur
han och hans vänner beter sig. För
Lasse är inte ansvarsbefriad väl? Inte
om han är människa som alla andra.
HONEY, I ' M HOME
Lasse är inte bara ett politiskt problem om man med politik menar
"det gemensamma livet i staden".
Han representerar också en sorts
negativt tomrum som politiker gladeligen glider förbi eftersom de helst
talar i plusvärden. Politiker talar
upplyftande. Liberala politiker talar
om friheten i vardagen, vad man ska
välja för skola, sjukhus, pensionsfond osv. Bo Lundgren talar så. Han
talar om människors val och utvecklingsmöjligheter, om människors fria
val och rätt och möjlighet att ta eget
ansvar. Det är först när den "egna
förmågan" inte räcker till som staten träder till i frihetens Sverige, och
när politiken sålunda har frigjort
människans egen kraft ställer staten
upp som "pålitligt stöd för människor som av olika skäl befinner sig i
en svår situation."
Det är den liberala drömmen, lite
av Pleasantville: Honey, I'm home!
Det är ju inget fel på det, eller?
Ja, i Rågsved är det nog att skjuta över målet. Om Rågsved ska få
smak för den liberala linjen är det fel
att främst uppehålla sig vid den guldkantade friheten . Skiten finns inte
med i den sagan. I verkligheten finns
den. Skiten i Rågsved är verklig. Lasse
betedde sig som skit. En exploatör av
grannskap och rättigheter är skit.
Sådana finns det gott om. Vad Bo
Lundgren och andra borde utgå från
är skit, det växande skitsamhället, det
(/)
Q)
3
~
Q):
ro
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1lm
 E
o
c:
o
~
UJ
som avlägsnar sig från mänsklig värdighet, resning, ansvar i takt med
bidragsförsörjningens utbredning
och överlägsna resultatnytta. Han
borde tala om rättssäkerheten i tätbefolkade bostadsområden, folks rätt
till ett fredat hem, en fredad hemmiljö, skydd mot övergrepp av alla
de slag, sanktioner mot den som förbryter sig mot normer och regler,
nolltolerans, poliser dygnet runt.
Han och andra liberaler borde tala
om upprätthållandet av lag och ordning som en av politikens allra viktigaste uppgifter.
SKITSAMHÄLLE SOM NISCH
Han borde lyssna på Carlos eftersom
Carlos vet var han har Nordpolen
och Carlos vågar sig ut ur godhetspåsen. Rättssäkerhet till vardags. Det
är den friheten folk vill ha först. First
things first.
Skiten är ingen dålig drivkraft för
förbättringar och en ledig nisch
dessutom. Från skitvillkor för gamla,
hänsynslösa skitungar till skolbarn
- en del, inte alla - till skitbeskattningen av sparandet. Den skitiga
avstampen måste in i den politiska
berättelsen annars blir det bara anemisk välvilja av friheten - in genom
ena örat och ut genom det andra.
Moderaterna säger sig vilja bli
bättre på sociala frågor, "vård och
sociala frågor har försummats" heter
det. Moderaterna ska "måna om de
svaga". Tja. Är Lasse svag? Hur är det
med rättigheternas koppling till
ansvaret egentligen? Är Lasse moraliskt berättigad till bostad no matter
what?
Att måna om de svaga är nog
tyvärr att måna om den svenska
institutionaliserade godheten och
den svenska infantiliserade rättskänslan. Vad det nu beror på, om det
är för att vi har vant oss vid att staten alltid kommer och sopar upp
efter oss, eller om vi har fått in rätPantomim i lel<sal<sel<onomin
av Daniel Klein
F
OLK BRUKADE KLAGA på
att om tio nationalekonomer tillfrågades om en sak,
fick man elva åsikter (Keynes hade två). Så var det på
den gamla goda tiden. Idag är det på
våra universitet så att om tio nationalekonomer tillfrågas, kanske man
inte ens får en åsikt. De nationalekonomer som återfinns i media har
åsikter, men i den akademiska världen är det inte många ekonomer som
tar ställning i politiska frågor. Det är
få som engagerar sig i intellektuella
utmaningar och som håller på med
vetenskaplig verksamhet med relevans för policyfrågor. Liksom det är
få som har åsikter som de är beredda
att försvara i en seriös debatt.
Akademiska nationalekonomer
tillhör en karriärklubb, och klubben
beter sig på vissa, officiellt fastställda sätt. Men klubbprestationer
bidrar inte med mycket till samhället. De är inskränkta, rigida och artificiella. När en aktuell politisk fråga
skall kommenteras ignoreras alla den
riktiga världens egenskaper, som inte
framgångsrikt kan klämmas in i en
formell modell eller i en statistisk
undersökning. Klubben kanske kan
belysa många aspekter, men enbart
en i taget, vilket ger en sönderhackad serie av avgränsade och småaktiga analyser. Klubbprestationer ger
inte- och kan intege-en övergripande förståelse av en frågeställning.
Klubbmedlemmar har två officiella sätt att prestera saker på. Det
mer upphöjda är modellbyggande.
Matematiska funktioner kallas "konsumenter" och "producenter" etc,
EfJ lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 l
tighetstänkandet så djupt att vi faktiskt har överlåtit ansvaret för våra
liv på staten, eller om det är någon
sorts urskruvat jämlikhetstänkande
som har krupit in i själen på oss,
men det ger oss ett tänkande på
Totte-nivå: Totte bor i Rågsved. Carlos kickar ut Totte. Nu har Totte ingenstans att bo. Det är synd om Totte.
De som faller in i kören med "Vi
tycker också synd om Totte" tillför
inte landet så rasande mycket.
Det är inte lätt att tala med egen
röst på ren och klar svenska i en politisk kultur så mättad av omsorgstänkande, och med medier därtill som
hugger på varje utslag av vanlig enkel
konsekvensmoral där det finns ett
offer att oja om. Men moderaterna
kan faktiskt, det har de visat.
Liberalismen ligger i tiden.
Helena Riviere (helena.riviere@
swipnet.se) är bokförläggare och samhällsdebattör.
och de agerar i en leksaksekonomi.
Precis som när han lägger ett pussel
letar modellbyggaren efter en "jämvikt", som sedan behandlas som slutet på berättelsen. Av de många
egenskaper som mänskliga institutioner har, kan endast en eller två
modelleras samtidigt.
TEORI OM VAD?
Den andra prestationsgenren handlar
om att hitta statistisk signifikans. Om
data existerar eller kan skapas letar
nationalekonomer efter mönster i
data i förhoppningen att de kan visa
ett statistiskt resultat som är alltför
osannolikt för att vara slumpmässigt,
vilket stöder någon hypotes som presenterats. Både modellbyggande och
statistisk signifikans är tekniska och
formalistiska metoder, och klubbprestationer bygger snarare på teknik än på ämnesinnehålL Modellbyggande är känt under kodnamnet
"teori", men trots det har många
modeller ingen anknytning till vad