Janerik Larsson om SKUGGAN EFTER WATERGATE
Watergate-avslöjaren Bob Woodwards senaste
bok fick blandade recensioner när den utkom i USA. Det finns givetvis
ett drag av avundsjuka i kritiken. Woodward har från Watergate och
framåt varit en så oerhört framgångsrik journalist att det inte är anmärkningsvärt om
han drar på sig sådana känslor.
Likaså finns det givetvis också i USA de som menar
att Watergatesyndromet i amerikansk politik blivit
ytterst destruktivt. Detta har i synnerhet gällt de
särskilda åklagare som tillsatts för att granska olika
presidenters och politiska tjänstemäns eventuella brott.
Jag kan dock inte underlåta att rekommendera Woodwards bok, Shadow
- Five presidents and the legacy of
Watergate (Simon & Schuster,
1999). Dels därför att den ger så
fina glimtar av fem presidenter.
Mest gripande är interiörerna
kring den Alzheimer-sjuke
Ronald Reagan och mest intressant
är berättelsen om processen kring
Gerald Fords benådning av Richard Nixon.
Dels därför att boken för den som är intresserad av USA och amerikansk politik är nära
nog oumbärlig. Att förstå de senaste decenniernas amerikanska politiska liv utan insikt
om skuggan från Watergate är helt enkelt inte
möjligt.
KAPITLET OM FORD är det första i boken och dess
redovisning inte minst av Gerald Fords personliga brottning med benådningen är fängslande läsning.
Ford var ställd inför ett närmast omöjligt dilemma:
han ansåg med all rätt att det moraliskt, politiskt skulle vara rätt att benåda Nixon. På det sättet skulle man
sätta punkt för den upprivande Watergate-processen.
Det fanns inget skäl att fortsätta den efter att Nixon frivilligt lämnat presidentämbetet. Men - om Gerald
Ford gjorde detta, det rätta och anständiga, skulle den
mediala och politiska domen mot honom bli hård.
Hans utsikter att själv bli vald till president skulle vara
små. Så blev det också och självklart har Ford brottats med sitt val långt, långt efteråt. Woodward ger
avslutningsvis en illustration till just detta som är
mycket fängslande och mänsklig. Vad det är överlåter
jag till dem som läser boken att få veta.
Fords hedervärde efterträdare Jimmy Carter avslö-
jas i boken som en lögnare. Det handlar om pengar
som gått från CIA till kung Hussein av Jordanien bl a
för att köpa lyxprostituerade vid besök i USA. Den
hederlige earter gjorde ett klumpigt, dubbelmoralistiskt försök att få Washington Post att inte publicera
sanningen.
J
u NÄRMARE WOODWARD kommer nutid desto mer
detaljerad och långdragen blir skildringen. Avsnitten
om Bush och Clinton saknar därför den pedagogiska
tydligheten från Ford/Carter-avsnitten. I synnerhet
CEnton-avsnittet är mycket detaljerat och innehåller
i mångt och mycket sådant som också kommit fram
på annat sätt. Dock ska jag erkänna att Woodward är
en mycket duktig skribent och att jag fann det stimulerande att läsa denna trots allt ganska kondenserade
version av Clintons väg till riksrätten.
Jag är fortfarande förvånad över att Clinton hittills överlevt politiskt, men jag är ganska övertygad
om att Bill Clinton efter 8 år i Vita huset kommer att
få ett eftermäle som är avsevärt mindre positivt än
Gerald Fords. Woodward skriver att Nixon i 20 år försökte rehabilitera sig. Jag menar att Nixon lyckades;
han blev under sina senare år på nytt en respekterad
auktoritet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Clinton kommer säkert att söka revanschera sig från den
skam som riksrättsprocessen innebar. Jag tror som
Woodward att Clinton redan nu under sin återstående tid i Vita huset kommer att anstränga sig för att
putsa glorian. Woodward menar att NATO-attacken
mot Serbien i maj i år främst motiverades av en sådan
önskan. Det tror jag inte. Men däremot finns det
mycket litet som pekar mot att Clinton efter sin tid i
Vita huset kommer att ha några förutsättningar att
spela en betydande roll i amerikanskt samhällsliv.
Clinton efter januari 2001 kommer förmodligen
endast att vara Hillary.
Janerik Larsson Uanerik.larsson@gsinfo.se) är författare
och VD för Gamla Stans Information AB.
lSvensk Tidskrift 11999, nr s lI!J