PJ Anders Linder om SKOLAN OCH BILDNINGEN
F
örfattarinnan Christina Claesson satte för en tid
sedan fyr under skoldebatten, i alla fall den som pågår inom Sydsvenska Dagbladets spridningsområde.
Efter att ha varit engagerad av Stenkulaskolan i Malmö
för ett tvåveckors skrivarprojekt sammanfattade hon
sina erfarenheter i ett långt brev till kommunalrådet
Ilmar Reepalu. Det kom också att publiceras i SDS.
Där berättas en historia och talas ett klarspråk som
berör.
I Ciaessans åttondeklass rådde kaos:
"Eleverna kommer droppande en
efter en, vartefter, och det är svårt
att urskilja någon gräns mellan
rast och lektion, början och slut.
Ingen ber om ursäkt för att de
kommer för sent, kanske för att
det inte går att urskilja vad de
skulle komma för sent till. Inte
undervisning i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi, dricker
läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt
och jagar varandra, hänger halvvägs
ut genom fönstret, skriker högt åt
varandra genom klassrummet, kallar
varandra och lärare för 'hora' och 'bög'."
ATT UPPRÄTTHÅLLA ETT MINIMUM av ordning var
den högsta målsättning som skolledningen ställde upp, men även denna tog sig deprimerande
uttryck: "Det var kutym bland lärarna att börja lektionerna med att vandra omkring i klassrummet med
en papperskorg som eleverna skulle spotta ut sina tuggummin i. Varje lektion: en högutbildad, avlönad lärare, vandrar runt med spottkopp till eleverna! Jag
skämdes." Lärarnas yrkesstolthet är körd i botten och
varken rektor eller politiker har ledarskap att erbjuda.
Att hålla det totala sammanbrottet stången än en
vecka blir det bästa man kan hoppas på, även om en
besökare utifrån som Claesson menar att sammanbrottet skett för länge sedan.
Att skolan är en arbetsplats och att arbetsresultatet är av avgörande betydelse för elevernas framtid,
är ett perspektiv som uppenbarligen präglar stenkulaskolans verksamhet i begränsad utsträckning. Det
är förstås inte lika illa på alla håll, men på alltför
mlSvensk Tidskrift 11999, nr sl
många - och utbildningsetablissemanget i rikspolitik
och skolverk ger inget stöd till dem som vill bättre.
Ambitionerna i sak har devalverats ned mot nollpunkten och frågor om kunskaper, arbetsro och inlärning pareras med fraser om den gamla pluggskolans
förfärlighet. Flumskolan lever; tro inget annat!
CLAESSONS BREV ÄR FÖREDÖMLIGT i sin konkretion men också i sitt allvar. Hon beskriver upplösningen och påtalar dess följder: "Många kan inte,
ur en slumpvis samling av bokstäver, bilda enkla ord
på två bokstäver ("ha", "få", "ge".) De har svårigheter
att ge en muntlig beskrivning av enkla föremål som till
exempel en linjal." Intellektuellt gör skolan ingen skillnad. När det gäller kunskapskapital har många noll
på kontot efter nio år. Deras framtid i kunskapssamhället? Gissa.
I den teorisjuka men ytterst intressanta boken
Klassens ljus (1998) diskuterar etnologen Jonas Frykman varför skolan inte längre skapar social rörlighet.
En kärnförklaring är skolmiljöns informalisering.
Gamla regler för disciplin och prestation gav tydliga,
begripliga besked åt barn från alla håll. Uppför dig
och lär dig! Numera handlar högtidstalen om personlighet och medvetenhet, och det barn som inte
från början vet hur slipstenen skall dras får aldrig reda
på det. Ingen tas i anspråk; ingen uppmanas att stiga
mot ljuset. (Eller rättare sagt, allt sådant sker snarare
trots än tack vare signalerna uppifrån.) Överheten
tror att den är snäll. I själva verket permanentar den
klassamhället och fyller socialstatens väntrum med
klienter.
Alternativet är en ny pluggskola, en som väcker,
stimulerar och befriar. Friskolorna går i bräschen. Det
är där som dagens samtal förs om kunskap, kvalitet
och förberedelse för livet. Måtte den offentliga skolan snart komma efter. Det är orimligt att årskull efter
årskull av skolpliktig kanonmat skall offras för etablissemangets sjuka sak.
PJ Anders Linder (pjanders@timbro.se) är VD för tankesmedjan Timbro.