o
c..
ro
....:::.::
c
:o,__
::::.::::
PJ Anders Linder om KRIS OCH ARGUMENT
K
ris är inte bara ett dolkformigt vapen hos malajerna
utan också det permanenta tillståndet i svensk politik i allmänhet och borgerlig opinionsbildning i synnerhet under de tre decennier som gått sedan Olof
Palme kom till makten. Konjunkturer har gått upp och ner, regeringar har avlöst varandra,
men kris har det varit för jämnan.
Inte ens när Kjell-OlofFeldt stod och kråmade sig på
prispallen, utnämnd till världsmästare i ekonomi,
hade krisen tagit paus. Medaljen är kattguld, sade kritikerna - och vem kan säga att de hade fel? segerchampagnen följdes av baksmälla som räckte långt in
på 1990-talet.
Visst kan det ha förekommit alltför nattsvarta kassandravarningar i krisretoriken. Stockholm har inte blivit något Montevideo, och männen frän IMF har inte
ersatt regeringen i Rosenbad. Men
detta förändrar inte det faktum att
varningarna har varit befogade och
samhällskritiken korrekt: Under
läng tid har näringslivet utsatts för
en politik som allvarligt begränsat
dess förnyelse- och skaparkraft.
Resultatet är att svenskarna blivit fattigare än sina grannar och långt fattigare än de skulle kunnat vara.
Krisen har inte alltid varit akut. Men
den har varit högst reell, och den har pågätt
väldigt länge.
Nu FÖRKUNNAR REGERINGEN med Göran Persson
i spetsen att den svenska sjukan visserligen aldrig
existerat men i dag är ett passerat kapitel, och viktiga
ekonomiska nyckeltal tycks styrka dess sak. Vår
tillväxttakt är bland Europas högsta, inflationstakten
Europas lägsta. Sysselsättningen är dålig men förbättras. Prognoserna visar på stora, fleråriga överskott
i statens finanser och de styrande har redan börjat
kivas om hur pengarna skall nyttjas.
Nå, det är knappast konstigt att det efter 1990-
talets många svaga är till sist går lite uppåt, att det
blir ökad aktivitet i ekonomin och mera klirr i statens kassa. Den svenska sjukan har ju inte bestått i att
det alltid råder lågkonjunktur just hos oss, utan i att
våra skatter är för höga, de fackliga privilegierna alltför många och välfärdspolitiken utformad så att den
motarbetar produktiva insatser.
Efter kanondevalveringen 1982 växte BNP 1984
med 4 procent. Men svalan gjorde ingen sommar.
Nyckelreformer hade inte genomförts och snart kom
eftersläpningen tillbaka. Så blir det nu också om regeringen bara utnyttjar godvädret till att bättra på solbrännan.
Fast det kan ta lite längre tid den här gången. Alldeles areformerat är inte folkhemmet. Finans- och
fastighetsmarknaderna är mer flexibla än på 1980-
talet och inflationsförväntningarna är nästan borta.
Medvetenheten är bättre om det offentligas begränsade förmåga och vikten av att hälla statens finanser
i schack. Krisen lär göra sig påmind om inget händer,
men den är inte över oss i morgon. Under flera år kan
läget te sig riktigt ljust.
D
EN SOM VILL HA politisk förnyelse i Sverige måste
därmed hitta andra argument än kris och yttre
tryck. Ett budskap om kräftgång, usel plats i välfärdsligan och världsmarknadens kärva anspråk kommer att kräva övermänsklig pedagogisk förmåga för
att göra effekt. När förändringsvilliga röster inte har
lyckats få folk att tro på krisen och dess orsaker ens
mitt under dess tydligaste härjningar, hur skall de då
kunna väcka människor när lönerna stiger och budgetunderskottet sjunker?
Återstår att utveckla en annan strategi, att tala om
vad man vill uträtta och varför snarare än att hota
med vad som händer om vi inget gör. Världsmarknadens hämnd och tillväxtens fall får träda tillbaka
till förmän för individens frihet och den enskildes rätt
att njuta frukterna av flit och förkovran. Politiken får
göra come back i borgerlighetens ekonomiska politik.
Ja, man kanske rentav kan börja intressera sig för
annan politik än ekonomisk. Om det finns någon
sådan kvar. Det bredare frihetsbudskapet har inte vårdats på länge - och varaktig vanvård leder lätt till kris.
P JAnders Linder (pjanders@timbro.se) är VD för
tankesmedjan Timbro.
[l] f Svensk Tidskrift 11999, nr 4f