Kapitalismen är död,
leve kapitalismen!
l av Fredrik Erixon
P
ETER FORSBERG SLOG nyligen svenskt rekord i
NHL: 250 miljoner kronor får han för att
spela hockey tre år framåt. Från det svenska
kulturministeriet kom inga påbud om girighet och ofasoner. Men det är klart, idrottare
är ett skattefrälse och jämfört med basketstjärnan
Michael Jordan, som under sin sista säsong tjä-
nade lite mer än 600 miljoner kronor, är
"Foppa" snarast en låginkomsttagare.
I andra delar av den amerikanska underhållningsbranschen är topplönerna inte
sämre. En snabb titt i tidningen Forbes lista
över kändisars inkomster vittnar om att
hela garnityret i USA, som Steven Spielberg, Martha Stewart, Oprah Winfrey och
Jerry Seinfeld, har mer än till sill och bröd
på bordet.
Det är svårt att tänka sig att löner som
dessa är en ersättning för fysiska eller intellektuella insatser. Forsbergs klubbteknik må
vara fantastisk, men hans fysiska arbete är
inte 365 gånger större än det arbete en svensk
normalinkomsttagare lägger ner. Antikens
bruksvärdesprincip leder oss här på fel spår.
Men inte heller den idag traditionella
marknadsmodellen berättar allt. Dessa nya
miljardärer har inte blivit rika genom kamrerskunskap,
att skickligt förränta kapitalet. I alla fall inte det kapital
som räknas i dollar eller pund eller kronor. I idrotts- och
underhållningsbranschen, liksom i många andra branscher, är den viktigaste resursen inte saldot i bankboken, utan vilket värde varumärket har- vad ens namn är
värt. Tillväxtmöjligheterna ligger bl a i värdet på ens
celeb capita[ ("kändiskapital").
D
ETTA ÄR ETT NYTT DRAG i samhället. En del av vad
som kommit att kallas för den nya ekonomin; den
som för pennan i omarbetningen av kapitalismens konstitution. Framgången ligger numera i att ta sig fram i
mediabruset och industrialismens företagsledare måste
därför inte bara tänka på vad de gör med pengarna, utan
också hur de framställs i media och bedöms av en allIFJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 41
mänhet som lätt byter företag och produkter. Ericsson
har onekligen en del att lära.
Och visst finns i denna utveckling en smittsam ytlighet. Man kan ironisera över dess olika uttryck, men det
finns all anledning att begrunda vilket utrymme för
reflektion och förkovran det framöver kommer att finnas. Företag och människor tänker mer på att polera
ytan, än på att vårda det inre. En narcissistisk samtidskultur får unga att fnysa åt strävan efter förkovran och
istället välja gymnasiets medialinje i hopp om att efter ett
tag få ett eget program i Z-TV. En snabb väg för kvinnor
upp i kändishierarkin är att vika ut sig.
Kul? Troligtvis. Framtiden? Kanske. Bra? Knappast.
M EN DETTA ÄR ocKsÅ bara en sida av den nya ekonomins samhälle. I samma utveckling ligger också
en välkommen individualisering. Från många av de nya
branscherna har det växt fram en insikt om att människors personligheter och högst individuella kunskaper
inte bara är ekonomiskt nyttiga, utan också omöjliga för
en företagsledning eller regering att planera fram. Det
är en gammal insikt om den utvecklande spontaniteten,
som bland annat Friedrich Hayek understrukit.
Men humankapitalet har blivit viktigare än förr och
trots andra tecken på en sämre utbildningsnivå växer
antalet högskolestuderande.
För allt fler blir det nu också uppenbart att nätverk
inte sträcker sig till att växla visitkort med varandra,
utan att det också förutsätter en gemensam syn på värderingar. Att det i vägen till framgång både för individer
och länder måste finnas ett socialt kapital- ett mentalt
och sammanhållande kitt som inte kan läggas fast på
strategimöten.
I den allt hårdare varumärkeskonkurrensen tvingas
företag och människor att begrunda djupare drag i samhället än dem som årsredovisningarna berättar om. På
offentliga personer ställs krav att inte bara redovisa timliga åsikter, utan att de i praktiken också visar vilken
etisk grund de som människor står på. Detta aktualiserar gamla begrepp som dygder och karaktärsegenskaper
- något vi kan kalla för etiskt kapital.
Det är en annan värld än den Marx föreställde sig.