ro
~
c
:o
"-
::::.::::
Staffan Heimerson räddar SVENSKA DAGBLADET
D
et är något som gör morgonen i Sydney bättre
än morgonen i Stockholm. Kan det vara silverdiset över hamnen?Eller
beror det på att morgonfrukten är en pawpaw? Kan det vara cheddarn
från Tasmanien? Nej. Det är morgontidningen.
Det finns statistik som säger att svensken i genomsnitt ägnar sin Dagens Nyheter eller sitt Svenska Dagbladet arton minuter. För att bläddra genom två-tre
sektioner, kolla rubrikerna, låta blicken löpa över
annonserna, sätta tänderna i ett ledarstick och se efter
vad som om kvällen ska visas på tv behöver svensken
arton minuter.
J
AG FINNER NU i min nya värld att jag morgon efter
morgon läser min The Australian i mera än en
timme.
Varför, frågar ni kanske, läser karlen en australisk
tidning under fyra gånger längre tid än han läser Svenska Dagbladet? Är det för att han har svårt med språ-
ket? Eller är australisk politik viktigare för honom än
svensk? Eller är det bara som han mallar sig?
The Australian är Australiens enda rikstidning. Den
är upmarket och highbrow. Oförskräckt vänder den sig
till eliten inom kultur, utbildning, ekonomi och politik.
Det låter som Svenskans programförklaring. Den har
knappt 140000 i upplaga. Men Rupert Murdoch, som
startat den och äger den, har i personalen en anställd
som kontrollerar att inkomsterna är aningen större än
utgifterna. Den har i de stora städerna, Sydney och Melbourne, svår konkurrens från rika, välmatade lokaltidningar, som dominerar annonsmarknaden; de är som
Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten.
Vad är det då som får mig läsa så länge vid frukosten? Attityden. The Australian följer brittisk kvalitetsjournalistiks credo: en tidning ska vara som en förlängning på en elegant middagskonversation. Där
Svenskan i rubriker och stilistik är ängslig och trubbig
är The Australian estetiskt redigerad, vasst och vitsigt
formulerad. Det märks att redaktionen har roligt
medan den gör sitt jobb.
Framför allt: Den skriver kort. Den vet sanningen
i klyschan: "Om en story behöver fler än femhundra
ord för att berättas är det inte en story." Essen i australisk politisk och ekonomisk journalistik kommenterar och analyserar på nyhetsplats. Men regeln för
dem alla gäller: Max tvåtusen tecken. Insändarna är
två rader långa gnistrande juveler.
P
OLITISKT LEVER DEN I gränslandet mellan liberal
och konservativ- men med modern framtoning.
Den har mentalt gått in i !T-åldern, den gillar tidens
privatkonsumtion, den är etablissemang utan respekt
för knarrhökar av den typ som hänger vid Östermalmshallen och ondgör sig över ungdomens språk.
Nu när Svenska Dagbladet än en gång- och som
vanligt- befinner sig i kris- ägaren Schibsted famlar,
redaktionsledningen fumlar, upplagan sjunker, förlusten ökar och talangens glöd har falnat- finns skäl
att skicka en receptiv ung tidningsmakare ett varv
runt jorden för att snappa hur modern kvalitetspress
resonerar och går tillväga.
När mannen är tillbaka i Marieberg lämnar han
in ett förslag till ÅTGÄRDSPROGRAM:
l) Lägg ner Samtider. Med sin högfärd och obegriplighet är avdelningen motsatsen till journalistik.
2) Anställ tre-fyra välskrivande, folkliga reportrar:
Per Svensson, Lena Mellin, Åke Stolt, som bryter upp
från skrivborden och med humor och hjärta skildrar
nuet och Sverige. Det var på det viset, med skrivaren
Gits Olsson, som tidningen räddades på sjuttiotalet.
3) Skapa ett stall fria kolumnister, typ Jan Guillou,
Harry Schein och Kerstin Hallert. Det ger näring
för själen och markerar att det är högt i tak.
4) Halvera antalet ledare. Publicera bara ett kåseri per
dag. Minska längden på Idag-sidans kvackarartiklar. Gå tillväga på samma sätt på samtliga avdelningar. Tryck nyhetsartiklar på förstasidan i stället för sammandrag.
5) Åtgärden lösgör femtio procent av tidningens papper till nya projekt. De resurserna ska användas till
att göra en ny, tjock sektion, helst i tabloidformat,
med ett ämne för varje veckodag: måndag Privatekonomi; tisdag IT; onsdag Medicin och Forskning; torsdag Utbildningssamhället; fredag Medier; lördag Kulturlivet, söndag Världen.
6) Utforma löpsedlarna så att de säljer lösnummer.
En dag kanske arton minuter blir i minsta laget.
Staffan Heimerson (sheimers@pp.eunet.se) är
författare och journalist i Sydney.
II!] lSvensk Tidskrift 11999, nr 31