PJ Anders Linder om SJUKVÅRD OCH FÖRETAGANDE
I
bland får sjuksköterskor, läkare och biträden höra
att de valt en ädel bana och att de gör gott. Betydligt oftare får de höra sjukvården
beskrivas som ett svart hål till kostnadsställe, vars framtid med nödvändighet går i
prioriteringarnas och stramhetens tecken.
Socialdemokratiska landstingspolitiker brukar vara
lite utgiftsgladare än de moderata, men det finns betydande enighet om att kostnaderna allmänt måste hållas tillbaka.
Vad de som jobbar i vården däremot aldrig får
höra är att de verkar i en dynamisk bransch, där kunskapsutvecklingen är snabb, teknikinnehållet betydande och kundnyttan stor.
Tänk om telekombranschen skulle beskrivas i
samma ordalag som sjukvården: Då skulle näringsministern ställas till svars för att det köptes telefoner
och telefoni för allt större summor, och det skulle ställas
frågor i riksdagen om det
verkligen var rimligt att
antalet anställda i Nacka
strand och Kista ständigt
ökade. Hur kan vi få !Tsektorn att krympa, hur
minskar vi dess andel av
BNP? Hur mycket
resurser kommer det här
Internet att ta i anspråk?
Det skulle vara dagsdebattens frågor.
Det låter som uppochnedvända världen. Men ungefär så
måste många som arbetar i vården uppleva tillvaron. Verksamheten ses som ett nödvändigt ont:
en försvarsmakt som ett anständigt samhälle måste
hålla sig med men som man inte får ge större utrymme än nöden kräver. Vård är aktat och vördat, hyllat
i talen, men samtidigt bara en kostnad, en trist hantering som drar friska resurser från andra, mer spännande satsningar.
Trots att man i dag rutinmässigt gör ingrepp som
betraktades som science fiction för en kort tid sedan;
att man gör tio gånger fler hjärtoperationer än vid
1980-talets mitt och att dagkirurgi och nya narkosmetoder har gjort kvalificerade ingrepp långt mer
hanterliga, har vården inte kommit att ses som en löftesrik tillväxtbransch. Forskare, ledare och medarbetare ses inte som progressiva pionjärer i en av tjänstesektorns mest centrala delar. Tvärtom är enigheten stor om att sektorn är i kris och att allting går
utför.
Det här bottnar delvis i den mänskliga naturen
och i ständigt stegrade förväntningar. Man vänjer sig
snabbt vid det nya och kräver ännu mer. Men även
vad gäller telefoni och data har aptiten vuxit. Ingen vill
ha gårdagens grejor och även dagens ses som halvt
passe. Detta till trots har branschen fått en nimbus
av professionalism och framtid. Den möts med allmän respekt och växer vad beträffar allt från medellön till antal anställda. Investerare, konsumenter och
politiker är i grunden nöjda.
Sjukvården får uppleva motsatt sak av det enkla
skälet att den sitter fast i landstingens planhelvete och
skattefinansieringens ransoneringstänkande, där
entreprenörskapet är en främmande fågel och arbetsgivaren gör sitt yttersta för att hålla lönerna nere.
Anställda och patienter är i händerna på en anonym
överhet och kan inte hjälpas åt att genom innovationer och feedback förfina produkter och tjänster. Att
systemet har förmått öka sin produktion på det sätt
som skett är rena undret. Man kan bara gissa vad som
kunde ha hänt om riktig företagaranda hade fått pröva
sina krafter.
Jag är övertygad om att svenskarna vill att vården
skall tillföras större resurser. Jag är också övertygad
om att det vore vansinnigt att ge landstingen en krona
mer än vad de redan får.
Sjukvården behöver varken nedskärare eller skattehöjare. sjukvården behöver människor med fantasi: Som kan se vården som en framtidsbransch, där
företagandet sjuder och nya jobb utgör en del av landets produktionstillväxt snarare än av dess kostnadsmassa. Och som kan hitta finansieringslösningar som
låter var och en som vill satsa på vården göra det!
P JAnders Linder (pjanders@timbro.se) är VD för
tankesmedjan Timbro.
c:
Q)
"C
:L..
onl
>
~
::s
·-(/)
lSvensk Tidskrift 11999, nr 31 IIJ