s...
~
s::
o
c.
V) PJ Anders Linder om FÖRETAG OCH MEDMÄNSKLIGHET
A
llt oftare möter man uppfattningen attföretagintebör
satsa så enögt på affärsverksamheten, utan att de måste engagera sig socialt
också. Vanligtvis gäller det sponsring av sådant som sport och kultur, men i växande utsträckning höjs röster för att företag skall stötta även utbildning, vård och hjälp
till dem som har det svårt.
Ideerna kommer inte bara från tyckare utan också inifrån framgångsrika företag där man ser brister i de
offentliga insatserna och vill göra gott. Utvecklingen
kan tyckas ljus och positiv- kapitalism med mänskligt ansikte- men jag ser skäl att förhålla sig skeptisk.
I
NLEDNINGSVIS SKALL SÄGAS ATT det finns undantag.
Företag med lokal identitet eller engagerade ägare
kan vara värdefulla för en bygd eller gemenskap även
i mycket annat än det som har med produktion och
jobb att göra. Detsamma kan
gälla storföretaget som
efter strategisk eftertanke
väljer att engagera sig
uthålligt på ett verksamhetsanknutet fält.
Som allmän tendens är
dock utvecklingen problematisk. Den leder oss
ännu djupare in i den
märkliga nya kultur där
juridiska personer är det
verkligt viktiga och individerna kan blomma ut på allvar först när de får tillgång till
organisationernas rostfria kulor.
Till denna nya värld är anställningen inträdesbiljett. Som medarbetare kan man bli delaktig och
stark, medan man har en betydligt mer kringskuren
roll som medmänniska och medborgare. Vi får en
obalans där företaget blir fokus för individens hela
liv, där inte bara professionella ambitioner utan även
ideella intressen skall komma till uttryck. Är det verkligen så lyckat?
K
RAVEN PÅ FÖRETAGsENGAGEMANG speglar en
sjunkande tilltro till stat och kommun. Den naiva
tron på politiska beslut har kollapsat medan företagen
ses som dugliga och legitima. Plötsligt skall de lösa
alla problem. Men att företag är bra på mycket betyder inte att de är bra på allt. Eller att de bör engagera
sig i allt.
Talar vi om dagens jättekoncerner finns det påtaglig risk för att ledning och medarbetare åtminstone
på marginalen får lust att göra annat än det aktieä-
garna bett om. Alla "ideella" satsningar sker inte av
de rätta ideella skälen. Även människor som arbetar i
företag vill bli föremål för smickrande reportage och
få se sina avdelningsbudgetar växa.
HELA DEN SVENSKA EFTERKRIGSHISTORIEN är full
av politiker och byråkrater som försöker göra
goda gärningar för andras pengar. Vill vi verkligen att
företagen skall slå in på motsvarande väg?
Vore det inte bättre om de koncentrerade sig på
att göra det de är bra på? Att de drivs så tajt och effektivt att de kan betala ut goda vinster och löner- och
att medborgarna får behålla så mycket av sin inkomst
efter skatt att de själva har råd att göra gott? Att vi får
ett samhälle med individer som av egen fri vilja, i egna
sammanslutningar och för egna pengar gör insatser
för kulturliv, utbildning och utslagna? På samma sätt
som det är skillnad mellan ett samhälle där välgörenheten utövas via skattsedeln och ett där den sker via
sparbanksboken, är det skillnad mellan att göra gott
för egen lön och att göra det via attesträtten.
SKATTEEXTREMisMEN HAR REDAN lett till formidabel institutionalisering. Regelverket främjar fonder framför enskilt ägande. Dubbelbeskattning håller kapitalet inspärrat i gamla verksamheter. Det spirande och nya möts med kallsinne och regelraseri
medan det etablerade hålls under armarna. Skatten
på arbete leder till att sjukvård, fritidsverksamhet och
städning har börjat betalas via jobbet. Just när den
nya ekonomin kan bli verklighet får vi Bruket i retur
och även medmänskligheten skall bli löneförmån. Det
är föga förvånande. Men är det bra? Jag tvivlar.
P J Anders Linder (pjanders@timbro.se) är VD för
tankesmedjan Timbro.
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr zl