miljardär i fastighetsbranschen, har
en egen plantage, en ny fru som är
mer än trettio år yngre, samt privatflygplan. Han bränner hela Corkeys
årsinkomst på mindre än en månad.
HISTORIEN OM AMERIKA
Till skillnad från Oates nöjer sig inte
Wolfe med att berätta sin huvudpersons historia. Wolfe vill något
mycket större. Han vill berätta
historien om Amerika. Den slutgiltiga och definitiva historien om
Amerika. Han tar i så att han fullständigt spränger sin roman. De 742
sidorna svämmar över av sex, pengar,
lyx, fängelsekunder, fattigdom,
rasism, fåfänga och ett ständigt
socialt tävlande. Det bara rinner ut
från sidorna, snabbare än man
hinner ta emot. Och snabbare än att
Wolfe riktigt hinner med att bygga
upp sitt verk.
Att förpacka hela Amerika i en
bok är förmodligen ett omöjligt projekt, åtminstone om man också har
någon sorts litterära ambitioner. Det
har Wolfe. Men där misslyckas han,
helt enkelt därför att han dragit ut
på ett omöjligt uppdrag. Men det är
ett magnifikt och sällsynt underhållande misslyckande.
Att personerna i boken egentligen inte riktigt blir några fullvärdiga
gestalter utan mest symboler för
vissa samhällsklasser och beteenden
gör inte så mycket. För det är samhället skildrat genom dessa personer
som är det intressanta; vad Wolfe
beskriver för sina läsare är ett
Amerika som fortfarande präglas av
rasmotsättningar, där den vite
rnaehomannen tror sig vara alltings
mått, och där pengar eller bristen på
dem bestämmer allt. Ett land där
dynamiken och de snabba sociala
kasten är både brutala och fascinerande.
SEX, PENGAR OCH MAKT
Det är ingen sympatisk bild av
mänskligheten som tecknas. Alla
deformeras och ingenstans är det
ideal eller moral som styr. Det är
pengar och den makt och de möjligheter till sex, som pengar ger, som
är drivkraften bakom allt.
Wolfe har slängt in godheten i
form av en otursdrabbad ung man
som under sin fängelsevistelse av en
slump får en bok om stoikerna i sin
hand och plötsligt inser hur fåfänga
och förgängliga de amerikanska
framgångsideerna är. Men denne
unge man framstår både som en
otymplig skrivbordskonstruktion
och en galning. En hjälte som tillbeder Zeus är inte alldeles trovärdig. Men han behövs för att knyta
ihop historien och få till ett slut.
S)ÄLVLYSANDE BILD
I grunden är A man in full en upprepning av succen Fåfängans fyrverkerier (1987). Grundstommen är
spänningen mellan svarta och vita,
och en detaljbeskrivning av en rik
mans plågsamma och utdragna fall.
Runt detta kretsar strävsamma jurister, som alla vill upp, politiker som
bakom ridåerna viskar i rätt personers öron och som för att behålla
sina ämbeten är beredda till vad
som helst. Och kvinnor som är mer
eller mindre vackra och sexvilliga
statister. Det är en brygd som tillsammans med Wolfes detaljerade
beskrivningar av interiörer skapar en
gräll, och i somliga avsnitt självlysande bild av Amerika.
Men det är just detta med ambitionen. Medan Joyce Carol Oates
som skriver om en man och hans
värld och därför lyckas ge en fördjupad och trovärdig bild av just
den skärvan av USA, vill Wolfe
fånga allt som rör sig i det amerikanska samhället och alla sorters
män, och förmår därför inte utrusta
sina gestalter med några större djup.
Men det förhindrar inte att A man in
full i sina stycken bjuder på lysande
beskrivningar av den amerikanska
drömmen betraktad från lite olika
håll.
Marie Söderqvist (marie.soderqvist@svd.se) är ledarskribent i Svenska
Dagbladet
TElEVISIONEN
Skyll inte på teven! av Fredrik Haage
T
ELEVISIONEN ÄR inne i en
dramatisk utvecklingsperiod.
Samtidigt som digitaltevestår
och väntar på att ta stafettpinnen
från satellitteve på väg mot oanade
framtidsmöjligheter, befinner sig
teve som fenomen sedan några år
under alltmer vässad kritik. Teve sägs
ha dramatiska, negativa effekter på
inte bara det offentliga samtalet utan
på det publika livet överhuvudtaget,
demokratin medräknad.
Det är hårda ord. Den skarpaste
anklagelsen har hörts från världens
just nu mest namnkunnige statsvetare,
Författare: Pierre Bourdieu
Titel: Om televisionen
Förlag: Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1998
amerikanen Robert D Putnam.
Denne hävdar i en essä från 1996 att
televisionen bär huvudansvaret för
den drastiska minskning av medborgerligt engagemang som skett i
USA de senaste decennierna.
HAR INTE MED ÅLDERN
ATT GÖRA
Putnam har funnit att äldre människor genomgående hyser mer tillit
till andra personer och är samhälleligt engagerade på ett helt annat sätt
än efterkommande generationer.
Men poängen är att dessa egenskaper
inte har med den exakta åldern i sig
att göra. Det är en generationsfråga.
Människor födda efter kriget - de
som vuxit upp med televisionen -
uppvisar inte alls samma förmåga
...J
lSvenskTidskrift 11999, nr 1 lIJ3
 "Människor födda efter kriget- de som
vuxit upp med televisionen- uppvisar inte alls
samma förmåga eller vilja att bära upp
socialt kapital. Varje ny generation tittar dessutom
mer på teve än den föregående. På fackspråk
uppvisar tevetittandet och medborgerligheten
en negativ korrelation."
eller vilja att bära upp socialt kapital.
Varje ny generation tittar dessutom
mer på teve än den föregående. På
fackspråk uppvisar tevetittandet och
medborgerligheten en negativ korrelation.
Putnam förbryllades över vilken
oerhörd effekt teven uppenbarligen
haft. "Det är som om efterkrigsgenerationerna hade utsatts för en
mystisk röntgenstråle" konstaterade
han. En kraft som "svarar för större
delen av det medborgerliga sönderfall som är kärnan i vårt mysterium".
Han tillstod dock att hans bevisning
inte riktigt räcker för en fällande
dom mot just teven.
Frestelsen blir därför stark att be
honom lyfta blicken från de egna
variabelvärdena och i stället vända
sig till en Evelyn Waugh eller en Tage
Lindbom för svar. Eventuellt skulle
han då bli mer benägen att betrakta
tevetillvaron främst som en konsekvens av förkrigsgenerationernas
misslyckade värdeförmedling. Ett
misslyckande som måste tillskrivas
mycket djupgående kulturella krafter
och inte det enskilda teknologiska
genombrott teven handlar om.
Tevens direkta undanträngningseffekt är nog inte oväsentlig, men
skall heller inte överskattas.
TEV E -IMP E RIALISM
Ett mer sofistikerat resonemang
kring undanträngning återfinns hos
den franske sociologen Pierre
Bourdieu. I den häftigt omdebatterade boken Om televisionen hävdar
han att televisionen, genom sm
lm l Svensk Tidskrift 11999, nr 1 l
genomslagskraft och speciella logik,
utövar ett slags imperialism gentemot inte bara övriga medier utan
även "alla former av kulturproduktion".
Som omedelbar orsak pekar
Bourdieu ut det s k audimat, den
mätteknik med vilken man i Frankrike pejlar teveprograms tittarfrekvens. Av audimats signaler drivs
kanalerna att anpassa programmen
till bredast möjliga publik, vilket
innebär att lägga sig på den mentala
nivå där så lite som möjligt krävs av
tevetittaren. Den bakomliggande
orsaken är dock marknadens krav på
säljbarhet för vilket audimat ju bara
är ett effektivitetsinstrument.
Konsekvenserna blir flera. En är
det uppdrivna tempot. De som får
komma till tals i teve är s k fast thinkers, de som kan uttrycka sig tevemässigt, alltså kort och slagkraftigt.
De som däremot gör anspråk på att
verkligen tänka och säga något
intressant göre sig icke besvär. En
annan konsekvens är dramatiseringen. Det banala presenteras som
något extraordinärt och vice versa.
Radio och press tvingas- eller luras
-att följa efter i båda dessa fall. Och
inom underhållningssektorn vinner
fördumningen och vulgariseringen
mark.
Även utifrån en positiv inställning till marknadsekonomin är giltigheten i detta inte svår att se. Då
kommersiella TV 3 bröt det svenska
monopolet med buller och bång sågs
det som att en liten Berlinmur föll.
Men vem kan på allvar hävda att TV
3 direkt skulle ha ett uns av värde att
tillföra utöver public services nyheter? Och bland det TV 3 faktiskt
har tillfört är frågan om det inte är
Tutti frutti (minns debatten kring
"tutt-TV") som föranlett den största
enskilda uppmärksamheten.
YTA FÖRE INNEHÅLL
Men den viktigaste konsekvensen
berör andra kultursektorer i samhället, sådana som konsten, litteraturen, vetenskapen och faktiskt även
rättsväsendet, enligt Bourdieu. Han
menar att televisionen har inkorporerat även dessa tidigare autonoma
sfärer i en audimat-styrd pseudovärld där ytan överordnas innehållet.
Tidigare betraktades en vetenskapsman eller författare som stoltserade
i teve med skepsis av sina kollegor,
men idag håller det på att bli precis
tvärtom. Interna koder för meritering och kvalitetsupprätthållande
inom olika kulturgebit har fått ge
vika för en nivellerande publikanpassning.
Trycket att posera i teve på teves
villkor är helt enkelt för starkt för att
aktörerna skall fortsätta sin produktion på produktionens villkor. Om
detta handlar bokens allra intressantaste parti. Bourdieu urskiljer vad han
kallar för "kollaboratörer" inom
olika kulturfält. Det är yrkesmän
som själva känner att de inte riktigt
når upp till den höga kvalitet en plats
på piedestalen kräver. De blir därför
benägna att lyssna tilllockropen från
teve-offentligheten, där de som tack
för anpassning tillerkänns auktoritetsstatus.
Men effekten blir inte att kultur i
något slags förädlad form släpps in i
mediarummet, nej, effekten blir
istället att medialogiken tränger in i
kulturens rum. Det elfenbenstorn av
sakkunskap som utgör förutsättningen för autonomi belägras. De
ofta esoteriskt präglade diskussioner
som av nödvändighet måste föras för
kvalitetens skull pressas bort till förmån för redigerat mediasnack.
Bourdieu drar här den tänkvärda
parallellen till det franska litterära
fältet under ockupationen. Han hänvisar till en analys som gett vid handen att det som fick författarna att
välja den ena eller andra sidan var
det erkännande de fick av sina likar
enligt interna kvalitetsnormer. Ju
mer osjälvständiga de var som författare, alltså mer benägna att underkasta sig den "breda smaken", desto
"Bourdieus i många stycken givande analys
missfärgas dock av den röda fond mot vilken han
företar den. Han tar vid flera tillfällen avstamp i en
föreställning om televisionen som ett sanktionerat
upplysningsprojekt, ett medium som borde underkastas "demokratiskt bruk" och förmodas inneha en
naturlig roll som fostrare i medborgarskap.
Och utifrån en sådan syn blir naturligtvis kontrasten
till dagens situation synnerligen beklämmande."
mer benägna var de också att kollaborera. Och omvänt, ju mer benägna
de var att värdera sig själva utifrån
en begränsad kvalitetsmarknad, desto
mer benägna var de att göra motstånd.
KONKURRERAR UT ANDRA
OFFENTLIGHETER
Ansatsen i Om televisionen ansluter
till det alltmer vanligt förekommande
påståendet att televisionen snarare
än att vara ett offentligt rum i mängden istället kommit att ta över andra
offentliga rum. Samt att denna
(accelererande) utveckling är farlig
då televisionen tenderar att förpacka
information på ett sådant sätt att
innehållet allvarligt skadas. Otvivelaktigt innebär detta en risk för det
offentliga samtalet värt att ta på allvar.
Bourdieus i många stycken
givande analys missfärgas dock av
den röda fond mot vilken han företar den. Han tar vid flera tillfällen
avstamp i en föreställning om televisionen som ett sanktionerat upplysningsprojekt, ett medium som
borde underkastas "demokratiskt
bruk" och förmodas inneha en
naturlig roll som fostrare i medborgarskap. Och utifrån en sådan syn
blir naturligtvis kontrasten till
dagens situation synnerligen beklämmande.
Men när skulle televisionen
egentligen ställt ut löften av det slag
Bourdieu hänvisar till? Säkert var väl
sådana förväntningar höga vid dess
begynnelsestadium, och visst erbjuder mediet utrymme för positiva
inslag, men så vadå? I huvudsak är
teven ett rör genom vilket rörliga bilder transporteras och emottas. Går
folk omkring idag och tror att Internet
kommer bidra till ökat medborgarskap i framtiden? Televisionen har
väl om något lärt oss att så inte lär
bli fallet.
Med förlov för ett stycke spekulation: är det måhända så att det är
ett signifikativt drag just hos en
generation som inte har levt med
televisionen sedan födseln att hysa
överdrivna föreställningar om densamma? För i det avseendet kan
nämligen hävdas att Bourdieu begår
samma misstag som Putnam.
Just teve har inte förvandlat oss
till sämre medborgare än våra faroch morföräldrar. Och just teve
kommer heller näppeligen göra oss
till klokare, bättre och mer myndiga
medborgare. Snarare är det väl så att
när vi väl uppnått insikt, omdöme
och förmåga till kritiskt tänkande,
förmågor vi tillägnar oss medelst
helt andra och långt mer rotade
institutioner än televisionen, då
först förmår vi företa den informationssållning som är nödvändig för
att hålla tevens destruktiva sida
stången.
Fredrik Haage (f_haage@hotmail.com) är frilansskribent.
...J
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l lfJ