hällsprojekt som kärnkraft fårenades med radikalernas önskan att göra uppror mot "storkapitalet". Men han mötte ingen fårståelse, när han exempelvis i valrörelsen 1979 menade att Sverige nu måste börja konkurrera med priset och därfår hålla tillbaka löneökningarna, eftersom omvärlden tagit in det fårsprång i kvalitet som svenskt näringsliv haft, som en fåljd av att vi stått utanfår två världskrig. Inte heller statsministerns kursändring i början av 1980-talet, då svenska staten får fårsta gången började karensdagar i sjukfårsäkringen, gillades av den radikala fraktionen i partiet. Centersplittring ännu känslig Det framgår i memoarboken att Fälldin inte var till freds med partistyrelsens fårberedelser infår centerstämman 1985, då han varit sjukskriven får magsår. "Besluten spretade åt många olika håll. Jag sa mig att det skulle bli fruktansvärt svårt att möta väljarna med sådana besked." Av detta fårstår vi att han ville ha ett samlat strama åt genom att bl a infåra två politiskt budskap, men hur han ville att det skulle se ut, far vi inget besked om. Inte heller berörs den interna splittringen, som uppenbarligen fortfarande är ett får känsligt ämne att tala om. Det är synd. Splittringen mellan centerpartiets genuint borgerliga idetradition och vänsterinfluerad grön radikalism sargar ännu i det sena 90-talet partiet så svårt att det nu står på randen till att utplånas. Thorbjörn Fälldins beskrivning av partiets budskap som "spretar åt många olika håll" är i högsta grad giltigt i dag. MATS FÄLT: Norsk populism jubilerar G listrups Framstegsparti startades på Tivoli i Köpenhamn. Det som sedan blev Carl I Hagens Framstegsparti faddes på en biograf i Oslo. Ny Demokrati lanserades i järnfårelse med dessa rörelser tämligen seriöst- på DN Debatt och i direktsändning i Siewert Öholms Svar Direkt. Trots detta är det Hagens norska Framstegsparti som blivit nordens ojärnfårligt mest framgångsrika missnöjesparti. Varfår? En del av svaret är de inneboende motsättningar, och den mycket blandade medlemskader, som från fårsta början fanns inom Wachtmeisters och Karlssons parti. Fler fårklaringar Fra Anders Lange til Carl l Hagen - 25 år med Fremskrittspartiet, Martin !versen, Millennium, 1998. SVENSK TIDSKRIFT finns att läsa i Jan Martin Iversens bok Fra Anders LAnge til Carl I Hagen- 25 år med Fremskrittspartiet. (Millennium, 1998). Boken är fårsedd med ett fårord av den nuvarande partiordfåranden och har givits ut lagom till "jubileumså- ret" 1998, men är trots detta en bra källa får information om partiet. Den bygger i huvudsak på en avhandling som fårfattaren publicerade 1994. Attityden till studieobjektet är fårvisso positiv, men inte okritisk. Den bild som tecknas av maktmänniskan 63 Carl I Hagen är exempelvis inte särskilt sympatisk. Något som ofta glöms bort är att Anders Langes rörelse (startat av högst densamme - en mycket excentrisk samhällsdebattör) inte böljade som ett invandrarkritiskt parti. Anders Lange avskydde skatter och byråkrati - några invandrare fanns det knappt i Norge i böljan av 1970- talet. Invandrarpolitiken har forst senare blivit ett huvudnummer for Hagen - mycket medvetet exploaterad for att hålla kvar partiet i rampljuset och öka mecliemas intresse. Efter den forste ledarens död 1974 forsökte partiet ticligt bli accepterat, något som bemöttes mycket kallsinnigt av de borgerliga bröderna. Höyre var på väg mot sina glansår under 1980-talet, såg inget större hot och upplevde att politiken gick rätt väg utan Framstegspartiets hjälp. I efterhand framstår det som olyckligt att inte åtminstone Höyre skapade normala relationer till Framstegspartiet. Det hade kanske kunnat hejda den tidvis extrema, och bitvis osmakliga, fokusering på invandrarfrågan som kom att bli Hagens sätt att överleva opinionsmässiga vågdalar. Ringa intresse för extremismen Bokens största svaghet är det nnga intresse som ägnas de mer extrema uttrycken for främlingshat som representanter for partiet ibland svarat for. Några av Hagens mer uppenbara överdrifter och magplask, som orimliga kostnadsredovisningar och falska 64 brev från hotfulla muslimska fundamentalister, redovisas, men betydligt mer kunde ha sagts om kontaktema med de grupper som befunnit sig i partiets utkanter. Iversen konstaterar samticligt, vilket kanske är riktigt, att Hagen breddat debatten och tagit upp ämnen och frågor inom invandrarpolitiken som varit näst intill tabu. Höyres politiska svaghet, kombinerad med isoleringen av Hagen - som visserligen hållit partiet utanfor regeringarna men samticligt gett det en roll som en av makten ännu inte nedsmutsad outsider- är viktiga forklaringar till framgångarna under senare år. Den norska högern har aldrig varit lika raclikal som den svenska eller brittiska- utrymmet till höger har varit betydligt större. Borgerlighetens splittring och norska Senterpartiets tidvis mycket vänsterpopulistiska inriktning har också gjort det möjligt for Hagen att framstå som ett attraktivt och klart alternativ till osäkerhet och forvirring. Extra tydligt blev detta när borgerligheten, efter Willochregeringens sammanbrott 1986, forsökte återkonm1a till makten ett år senare. För att uppnå enighet med Senterpartiet valde den att kräva ökat stöd till jordbruket. Hagen beslöt, efter mycket tvivel, att gå emot och ge Gro Harlem Brundtland en chans till. Mer pengar till västvärldens kanske mest genomreglerade jordbruk var fel väg att gå. Plötsligt framstod Hagen som oppositionens ende principfaste foreträ- SVENSK TID SKRIFT dare. Ytterkantspolitikern blev på bara några dagar betydligt mer rumsren. Trots den enade front som länge mötte Framstegspartiet var ändå läget ett annat än den isolering som, på gott och ont, drabbade svenska Ny Demokrati. Iversen noterar att Hagen 1991 talade på en av norska LO arrangerad konferens om arbetslösheten. Det säger något om de annorlunda relationerna mellan politiker och maktcentra. Norge är ett land med en relativt liten grupp makthavare. Interna maktkampen Bertil Jonsson skulle knappast överväga att bjuda in Hagens svenska motsvarighet, om någon sådan dyker upp på scenen Igen. Hagens medverkan, tillsammans med den ticligare ledaren for Norges (vpk), Socialistisk Venstreparti, i en statlig reklamkampanj for norsk fisk (tema : "om en ting er vi helt enig") redan 1987 är ett annat exempel på att partiet inte varit lika marginaliserat som många andra missnöjc:spartier i Europa. En stor del av boken handlar om den interna maktkampen inom partiet. Hagen har i likhet med Kohl mycket metocliskt rensat ut de kollegor som betraktats som hot mot hans maktställning. Centralstyrningen och partiledarens personliga makt är mycket påtaglig, mer än i Chiracs centralstyrda RPR. Italienska Lega Nords Umberto Bossi är i detta avseende lite av en parallell - även Bossi beter sig ibland på ett sätt som forvirrar både väljare och partimedlemmar. Framstegspartiet är Hagens parti. Kampen mot den nyliberala falangen inom ungdomsfårbundet slutade i böljan av 1990-talet även den med total seger får Hagen och fårlust av ett stort antal begåvade partiarbetare. Det faktum att det faktiskt kunde byggas upp ett i princip nyliberalt, och invandrarvänligt, ungdomsförbund inom partiets ram är det tydligaste beviset på att Hagen faktiskt har rätt när han envetet markerar avalltid professionelle kampanjpolitikern. Här framstår han istället som närmast besatt av sin egen ställning och sätter ofta taktiken före politiken. Den ideologiska förkunnelsen, där populismen i sista hand alltid går före principerna, används får att spela ut och köra över den interna oppositionen. Hagen har lyckats med nästan allt han föresatt sig. Han har skapat ett nytt populistiskt högerparti som i valet 1997 blev det näst största i storen aktör bland andra i norsk politik. Det är uppenbart att Carl I Hagen, och därmed också partiet, är beredd att offra mycket får ett närmare samarbete med den övriga borgerligheten. Redan i mitten av 1980-talet ingick man i praktiken en regelrätt budgetuppgörelse med Willochregeringen - en uppgörelse som båda parter lovprisade men som i sak gav Hagen mycket lite. Affärsmässigt förhållande ståndstagande från till exempel Le tinget. Både politiskt och organisato- Särskilt långt kvar till målet verkar Pens Front National. Framstegspar- riskt är Framstegspartiet idag ett riktiet spelar i en annan division. tigt parti - inte bara sin ledares stödtrupper eller ett tillfålligt storstadsfeProgressiv kraft nomen. I slutet av 1980-talet såg många, Politiskt har Framstegspartiet också främst yngre borgerliga politiker, kunnat räkna in påtagliga framgångFramstegspartiet som en mer pro- ar. Hagen och hans stortingskollegor gressiv ideologisk kraft än det allt har drivit på i liberal riktning inom svagare högerpartiet och de andra flera områden, samtidigt som man små borgerliga partierna. Ett parti tidvis satsat på populistiska överbud som på allvar kunde bryta den social- som även dessa ibland omsatts i prakdemokratiska hegemonin. Många av tisk politik. Tillsammans med Höyre, de som förlorade kampen mot Hagen och ibland även Arbeiderpartiet, har har idag helt lämnat politiken. man bidragit till den nödvändiga moAvsnitten om den interna makt- derniseringen av norsk ekonomi. kampen visar en annan Carl I Hagen Misslyckandet är bristen på legitiän den tidvis jovialiske och nästan mitet - att ännu inte accepteras som SVENSK TIDSKR.IFT dock Framstegspartiet inte ha. Även om regeringstaburetterna far vänta har den nuvarande borgerliga Bondevikregeringen visat sig ha ett mycket affårsmässigt fårhållande till norsk politiks gossen Ruda. Under våren ingick man en budgetöverenskommelse med både Höyre och Framstegspartiet, som bland annat gett Norge vårdnadsbidrag. Då hör det fårvisso till pjäsen att det är något lättare att kompromissa om ökade utgifter i oljelandet Norge än i de flesta andra länder i Västeuropa. Men det kanske ändå är böljan till något nytt. 65