DET KALLA KRIGET MOT MARKNADEN TOMAS LARSSON Metaforernas makt är stor. I retoriken liknar IMF:s agerande i det krisartade Asien USA:s förehavanden i Vietnam. Blir resu ltatet också det samma? D iskussionen om världsekonomin har sedan den asiatiska finanskrisen kom att dominera den ekonomiska nyhetsrapporteringen präglats av märkligt gammaldags metaforer. Världen må vara ny, men gamla mönster upprepar sig. Förlegade mentala mallar har i största hast mobiliserats och om man spetsar öronen kan man uppfatta ekona från inte 1930-talets depression - utan det kalla kriget. Dagens ekonomiska kris är forstås inget kallt krig, men det pratas om det som det vore just en ekonomisk motsvarighet till ett kallt krig - och inte bara av bittra thailändare, indoneser och koreaner (som bara alltfor väl kommer ihåg vilka svartkonster CIA faktiskt ägnade sig åt i regionen TOMAS LARSSON är frilansjournalist baserad i Thailand och författare till boken Asiens kris är inte kapitalismens, Timbro 1998. for 30 korta år sedan). Nej, det krigiska betraktelsesättet går mycket djupare än så, och är som regel mer sofistikerat och subtilt. Den amerikanska politiken i Asien (och forvisso även i Europa) under kalla krigets dagar kan sammanfattas med ett ord: containment. Denna "uppdämningspolitik" gick ut på att med alla till buds stående medel hindra kommunismen från att göra nya territoriella erövringar. Enligt den så kallade Trumandoktrinen skulle USA överallt i världen stödja de folk som åtrådde frihet. G eoekonomi istället for geopolitik Då var kampen ideologisk, i dag är den ekonomisk. Geoekonomi har ersatt geopolitik som det nav kring vilket de internationella relationerna snurrar. Det talas därfor inte längre om containment. Det talas däremot om att stoppa contagion, den finansiella och ekonomiska "smitta" som krisländerna i Asien sprider. SVENSK TIDSKRIFT Då byggdes en militär iron curtain, järnridå, for att forhindra ideologisk smitta. I dag är det finansiella fire walls, brandväggar, som konstrueras i mer eller mindre desperata forsök att stoppa ekonomiska farsoter vid gränsen. Det snarlika bildspråket är slående. Den asiatiska deflationen har sorterats in under samrna rubrik i det västerländska psyket som en gång den sovjetiska expansionen. Liksom under det kalla kriget är det apokalyptiska scenarier som målas upp, om vi inte ... Ja, då gällde det att stoppa Vietnams fall till kommunism. I dag gäller det att hindra Brasiliens valuta, real, från att falla. I båda fallen är det en dominoteori som motiverar ställningstagandet. Då hette det att om Vietnam faller, då faller hela det sydöstasiatiska fastlandet. Och om det sydöstasiatiska fastlandet faller, då rar Sovjet tillgång till strategiska resurser av sådan omfattning att västvärlden hamnar i ett desperat underläge. Sovjetiskt världsherravälde reduceras 31 därmed till en ren tidsfråga. I dag heter det att om Brasilien faller, då faller hela Latinamerika. Och om Latinamerika faller, då faller det amerikanska bankväsendet, och faller det så kraschar det globala betalningssystemet, och då är en globala depression av aldrig tidigare skådat slag ett oundvikligt faktum. Självuppfyllande metaforer De metaforer vi använder får att tala om den ekonomiska krisen är intresTidskriften Institutional Investor liknar dagens neo-keynesianska kotteri vid en "uppdaterad version" av president Kennedys "best and brightest" - det vill säga den grupp Harvardutbildade män som ledde ut den amerikanska krigsmakten i det vietnamesiska träsket. (Till våra dagars "best and brightDet är kanske inte helt fårvånande att gårdagens militära och dagens finansiella "lösningar" är så snarlika. "Segern" fårvandlas till en fråga om resurser (snarare än strategi): ju större ekonomiska och ju mer avancerade teknologiska resurser som satsas, desto närmare kommer segern, sägs det. Nu är det fårstås inte bomber och est" räknar Institutional Investor fi- napalm som behövs får att bekämpa narrsministern Robert Rubin, centralbankschefen Alan Greenspan, Världsbankens ordfårande James de revolutionära bränderna. Nej, krisländerna bombarderas med dollarbuntar. santa i sig. Metaforer, har det an- Wolfensohn och - fast han inte är märkts, inte bara beskriver verkligheten- de kan även skapa realiteter. De bildliga liknelser vi använder forn1ar ju det sätt på vilket vi uppfattar ett problem, vilket i sin tur lägger grunden får hur vi hanterar det. På så vis banar metaforerna väg får det framtida agerandet. Det blir givetvis även fallet om man väljer att betrakta dagens ekonomiska kris med mentala mallar som lånats från kalla krigets dagar. Jag kan illustrera detta med avstamp i Vietnam, där det så kallat kalla kriget blev helvetiskt hett. Eftersom det är "krig" det handlar om kallas "experterna" och "strategerna" in. Det handlar om politik på högsta nivå, det är mycket som står på spel, och därfår isoleras beslutsprocessen i största möjliga mån från vanliga dödliga människor och tröga demokratiska processer. Det är inte ägnat att förvåna att både Vietnamkriget mot kommunismen och IMFkriget mot marknaden formas och leds av ett litet kotteri amerikanska akademiker och byråkrater. 32 amerikan- IMF:s franske VD Michel Camdessus. Andra framträdande medlemmar av de "upplystas" skara är vice finansministern Lawrence Summers, IMF:s vice VD Stanley Fischer och Världsbankens chefekonom Joseph Stiglitz.) Liksom Kennedys intellektuella stjärnor har våra dagars "best and brightest" gett sig ut på asiatiska slagfält. Men denna gång är deras fiende, som Institutional Investor konstaterar, "not communism but cronyism, not Vietcong in black pajamas, but currency traders inArmani suits". 1968.slogs amerikanarna mot FNL; 1998 slåss man mot marknadskrafterna. I våra dagar håller hedgefonderna på att bli lika demoniserade och avhumaniserade som någonsin de nordvietnamesiska soldaterna. Den ledande hedgefonden Tiger uppfattas nu som lika subversiv som någonsin Vietmin/1. Gårdagens kommunistiska terrorister har ersatts av dagens finansiella; Ho Chi Minh heter idag George Soros. SVENSK TIDSKR.IFT Kapprustning Då var detNatooch Warsawapakten som stod får vapenskramlet - i dag är det IMF och "marknaden" som står med arsenalerna riktade mot varandra. Och i dag anses IMF ligga i samma resursmässiga underläge vis-a-vis den lede fi som en gång Nato gjorde. Varfår den amerikanske presidenten argumenterar får, just det- kapprustnmg. Men nu är det inte kärnvapenarsenalerna i Västeuropa som måste utö- kas, utan det är IMF:s kassakista som skall späs på. IMF måste fa mer pengar, mycket mer pengar, heter det, annars kan man inte släcka nästa valutabrand. (Föga fårvånande finns det vissa lätt identifierade särintressen som också driver dessa teser: under kalla kriget talades det om det "militär-industriella komplexet", i dag influeras politiken av "the TreasuryWall Street complex".) Nu liksom då handlar det ytterst om att åstadkomma en samhällebg transforn1ation i amerikansk avbild. I båda f.illen for att vinna folkets "hearts and nunds". I Sydvietnam satte sig USA for att bygga en demokrati. Politiska konsulter och experter skickades jämte CIA-agenter till Sydvietnam for att "amerikanisera" och "demokratisera" Ngo Dinh Diems regim, ety detta skulle göra befolkningen lojal och rädda Sydvietnam från kommunisternas klor. En av de nedskickade statsvetarna, Samuel Huntington, drog slutsatsen att det gynnade den USA-ledda demokratiseringsprocessen om man bombade den sydvietnamesiska landsbygden, därfor att då skulle bönderna fly till städerna och de "strategiska byarna" där de var lättare att påverka, organisera och kontrollera. Genuin kapitalism I de asiatiska krisekonomierna har IMF och USA satt sig for att krossa de statskapitalistiska (eller snarare: marknadssocialistiska) strukturerna och infora en mer genuin form av kapitalism. Genom att reformera ekonomierna så att de uppnår amerikansk standard, och genom att räntorna chockhöjs och IMF-miljarder pumpas in, skall investerarnas forlorade fortroende vinnas åter. Därmed inte sagt att IMF:s agerande i Asien är att likställa med det amerikanska i Vietnam. Min poäng är en annan, att det finns en gemensam nämnare: en forvirring kring mål och medel och orsak och verkan som leder till tvivelaktiga prioriteringar och politiska perversioner. Under det kalla krigets dagar kunde USA ge sitt stöd till brutala diktaturer - i demokratins och frihetens namn. På samma vis håller IMF nu på med att be- ''Under det kalla krigets dagar kunde USA ge sitt stöd till brutala diktaturer - i demokratins och frihetens namn. På samma vis håller IMF nu på med att bekämpa marknadens prismekanism - i syfte att främja marknadsekotwmin. kämpa marknadens prismekanism - i syfte att främja marknadsekonomin. Dagens ekonomiska kris - liksom 1930-talets - pekar på en inneboende motsägelse i den globala kapitalismen: att det inte går att kombinera fria kapitalflöden med ett system där priserna på pengar (växelkurserna) bestäms på adrninistrativ väg. Denna inneboende motsägelse "löstes" fOr ett 60-tal år sedan genom att man forhindrade internationella kapitalflöden - med kataklysnuska foljder for internationell handel och investenngar. Den globaliserade kapitalismens inre motsägelse kan lösas på ett bättre sätt: genom att låta växelkurserna flyta. Det som verkar destabiliserande på den globala kapitalismen är inte SVENSK TIDSKRIFT marknaden per se utan det faktum att centrala prismekanismer satts ur spel: då i form av guldmyntfoten, i vår tid i form av tigrarnas (och ryssarnas och latinamerikanernas) "peggade" valutor. Men IMF vill inte - även sedan banden till dollarn släppts -låta tige:rvalutorna flyta fritt. Det var (alltfor) stabila valutor som bäddade for dagens kris, men den av IMF foreskrivna ekonomiska politiken har som överordnat mål att återställa valutastabiliteten - vilket i praktiken innebär att marknadskrafterna inte far lov att sätta pris på valutorr;.l. Detta är ett tragiskt misstag. Devalveringarna i den deflationspräglade asiatiska miljön är inga problem i sig - de är lösningarna på eko·· nomins problem. Devalveringarna är med andra ord symptom och rar inte forväxlas med själva sjukdomen - vilket tyvärr är precis vad som har hänt. Tigrarna upprepar på IMF:s order de misstag som ledde till 1930-talets Great Depression. Och länderna i Asien betalar i dag priset av denna politik i form av ekononuska kontraktioner och konvulsioner som troligtvis är djupare och skarpare än världen någonsin tidigare skådat. IMF har alltså, for att fOrhindra de asiatiska valutornas fall, forordat en högräntepolitik. Den har också lyckats att stabilisera växelkurserna, och räntorna har med tiden konunit ner från de allra högsta höjderna. I den begränsade meningen har de "lyckats". Men det intressanta är de fordelningsmässiga effekterna av en sådan 33 politik: nämligen att lindra konsekvenserna för de företag som gjort tabben att låna i utländsk valuta, utan serika än de lokala mogulerna med enorma affärstillgångar (och vidhängande dollarskulder). För sin politiska att ha motsvarande inkomster i den vanmakt tar de betala i form av höjda utländska valutan. Genom att höja räntan flyttas bördan för dessa misstag över på alla de företag och individer som var kloka nog att inte exponera sig för sådana tvivelaktiga valutarisker. Marknaden vill alltså straffa de som gjort dumheter, men IMF tillåter det inte: det är tvärtom de oskyldiga som skall straffas. För att "rädda kapitalismen" sätts den ur spel. Jag kommer att tänka på den klassiska repliken från Vietnamkriget: "Vi var tvungna att förstöra byn för att rädda den". Det är samma logik som gäller 1 IMF-Asien. Oacceptabla sociala konsekvenser Nu invänder någon att de sociala konsekvenserna av att låta marknaden bestämma tigervalutornas värde vore oacceptabla. Inflationen skulle bli förödande. Det är inte nödvändigtvis sant. I alla fall inte i Thailand, där högräntepolitiken forst introducerades. Thailand är en av världens ledande jordbruksproducenter och matexportörer och en fallande valuta hade därför ökat de fattigaste gruppemas - det vill säga böndernas - inkomster snabbare än den allmänna prisnivån stigit. Men de thailändska bönderna är, trots att de utgör en majoritet av befolkningen, politiskt mindre intlyte1- 34 räntor och höjda skatter - som används för att rädda något dussin elitfamiljer från konkurs (och deras utländska långivare från svidande kreditförluster). Det är lätt att instämma i IMF:s grundläggande analys: de asiatiska ekonomiska systemen behöver reformeras. Men det är oklart om förnyelseprocessen verkligen hjälps på traven av de självrättfärdiga allvetare från Washington DC som invaderat de asiatiska centralbankerna och finansrninisteriema. De framstår ju lätt som vår tids versioner av Pyle, "den tyste amerikanen" i Graham Greenes Vietnamklassiker. Den välmenta "hjälpen" från IMF är i många avseenden lika tvivelaktig som den Byron skrev om, och som Greene citerade i The Quiet American (1955): This is the patent age of new inventions For killing bodies, andforsaving souls, All propagated with the best intentions Skillnaden är att våra dagars uppfinningar har till syfte att frälsa valutor snarare än själar. Men på ett plan är resultatet detsamma: IMF har axlat den vite mannens börda och uppträ- der som en sträng kolonial herre av klassiskt snitt. Apropå IMF-ekonomemas ständiga referenser till "svagheterna" i de asiatiska krisländerna kan det vara passande att påminna om algeriern Albert Memmis klassiska studie av kolonialismens psykologi (The SVEN SK TID SKRIFT Coloniser and the Colonised, först utgiven på franska 1957, på engelska 1965). Memmi skrev: "Närhelst kolonisatören säger att den koloniserade är en vekling, antyder han därmed att denna brist kräver skydd. Härifrån konm1er konceptet om ett protektorat. Det är i den koloniserades eget intresse som han stängs ute från managementfunktioner, och att de tunga bördorna reserveras för kolonisatören. Närhelst kolonisatören tillägger ... att den koloniserade är en elak, efterbliven person med onda, tjuvaktiga, något sadistiska instinkter, rättfärdigar han sin övervakning och legitima stränghet. Trots allt måste han skydda sig från den oansvariges farligt dåraktiga handlingar, och på samma gångvilken välment omsorg! - skydda honom från sig själv." Asien ett IMF-protektorat Stora delar av Asien har i dag förvandlats till IMF-protektorat. Att länderna i fråga lider av en lång rad "svagheter" skall inte förnekas. Frågan är vad man skall göra åt det? Skicka in IMF för att skydda de stackars satarna från sig själva är inget rimligt svar. Det största problemet är att länderna i fråga inte gör som Uncle Sam och monsieur Camdessus säger till dem. De förhalar och de slingrar sig och de ruckar på grundläggande principer. Vilket bara bekräftar att de måste skyddas från s1g själva. (Mönstret har sedem1era upprepats i Ryssland, och efter Suhartos fall är det väl närmast Boris Jeltsin som framstår som 1998 års motsvarighet till Ngo Dinh Diem.) Tidningen Far Eastern Economic Review har på ledarplats kritiserat IMF får dess "missionerande" i Asien (The civilizing mission, 8 oktober 1998). Och det är besserwissermentaliteten man finner mest besvärande: "ekonomier i kris är känsliga saker, där medlen kan vara viktigare än må- len och tirning skillnaden mellan upplopp och reform". Det finns inga goda skäl att tro, menar tidningen, att en handfull byråkrater "skulle ha precis rätt recept får de särskilda fårhållandena i varje land från Sydkorea till Ryssland". Det var asiaternas hybris - tron på den eviga rekordtillväxten - som fillde tigerekonornierna. Men det var IMF:s hybris - övertygelsen om att man visste vad som behövde göras, och att man kunde göra detta - som utdelade nådastöten. I den neokoloniala situation som uppstått tvingas de västerländska aktörerna att förfåkta förfårligt genomskinliga ideer. IMF-generalen Camdessus liknar mer och mer general Westmoreland. Det var Westmoreland som fållde kommentaren att Tet-offensiven misslyckades, eftersom Vietminh inte lyckades ta kontrollen över den amerikanska ambassaden i Saigon. I själva verket var det då USA förlorade kriget. Likaså har Camdessus intagit en bisarrt optimistisk hållning och genomgående hävdat att IMF:s operationer i Asien lyckats, att allt är frid och fröjd, och att man håller på att vinna kriget. Inte ens de mest våldsamrna bakslagen tar tolkas som bevis på brister i strategi eller taktik. Att Indonesien plötsligt stod i brand hörde liksom inte till saken. Berättigat agg Denna arrogans väcker berättigat agg i Asien, men man har inte förlorat förmågan att skämta om den. Veckotidningen Asiaweek har en regelbundet återkommande avdelning kallad "illustrerade profetior". Nyligen visade man en bild från "År 2000 någonstans i Asien" föreställande Camdessus stående i ruinerna av en aktiebörs, med krossade Reuterskärmar, sönderslagna möbler och döda handlare runtomkring sig. Camdessus säger: "Vår plan fungerar. Jag tror att det värsta är förbi." Liksom de amerikanska militära operationerna i Vietnam "lyckades" i statistisk mening (man räknade, eller uppskattade, antalet döda kroppar), så har även IMF:s stabiliseringspolitik lyckats: man kan t ex peka på fina överskott i handelsbalansen i krisländerna. Det beror dock inte på att exporten ökat, vilket hade varit ett hälsotecken, utan på att importen kollapsat, vilket är en indikation om SVENSK TIDSKRIFT ekonomiernas bräcklighet. Och det är ringa tröst får alla de som krossas under räntebördorna och som offras på valutastabilitetens altare. Mina resonemang har inte haft får avsikt att visa att dagens ekonomiska kris är identisk med eller har resultat som är identiska med det kalla krigets och Vietnamkrigets. Syftet har bara varit att peka på vissa gemensamma retoriska mönster hos de som observerat- och agerat i - dessa sanunanhang. Det är inte historien som upprepar sig, utan de retoriska strukturerna. Och det är, som vi sett ovan, inte rationalitet och sträng logik som utmärker synen på det kalla kriget och krisen i Asien. Tvärtom är det de inbördes motsägelserna, den intellektuella grumligheten och den moraliska vilsenheten som är mest slående. Det finns gott om paralleller mellan de ideer och attityder som formade det kalla kriget och de som nu formar det så kallade världssamfundets svar på Asienkrisen. Och det är problematiskt. För faktum är ju att vi inte håller på att utkämpa något nytt kallt krig. Marknaden är inte våra dagars Evil Empire. Pensionsspararna är inte vår tids stalinister, maoister och polpotister. Marknadsekonomi är inte krig utan fredligt samarbete. Dominoteorin anno 1998 är lika suspekt som 1960-talets. Eller misstar jag mig? 35