et sena nittiotalet tillhör vänstern. I London, Berlin, Rom och Paris sitter nu vänsterns fö- reträdare i kanslihusen. Visst finns det skäl att ifrågasätta huruvida den politik som förs i Europas huvudstäder verkligen bär den traditionella vänsterns prägel - likheten mellan Tony Blairs New Labour och Lionel Jospins socialistparti är inte alldeles enkel att finna. Men ändå, vår tid är vänsterns. Men tiden har inte bjudit på några större sakpolitiska framgångar för vänstern. Styrda av yttre tryck som den allmänna ekonomiska utvecklingen och EMU:s konvergenskrav har vänsterregeringar fortsatt på en linje som närmast är liberal. Men ändå, vår tid är vänsterns. Frånvaron av sakpolitiska framgångar får vänstern har dock vägts upp av det övertag den fatt i idedebatten. Den anda som omsluter många av de stora ideinspirerade frå- 2 Vår t i d ar gorna idag har tydlig vänsterprofiL Asienkrisen och globaliseringsdebatten är två exempel. Och det är inte vilken vänster som helst som kommit fram i dessa frågor, utan en principiellt medveten vänster med klara marxistiska förtecken. På senare tid har vänstern också fatt extra krut genom en rad uppmärksammade jubileer. I fjol höst låg ett dovt Che Guevara-rus över svensk media. I år 150 årsjubilerar Kommunistiska manifestet och det är 30 år sedan det mytomspunna året 1968. Och naturligtvis: det sena sextiotalets stora generationsfilmer, Bonnie and Clyde, Mandomsprovet och Easy Rider, som markerade den ungdomskultur som nyvänstern destillerades fram i, har visats på kommersiell teve. Ja okej, det sista var att ta i. Dessa filmer har kanske inte gett dagens vänster något försprång. Men däremot har de två andra jubileerna under året gett vänstern ett extra handtag. Kommunistiska manifestet har på nytt givits ut i två versioner och satt SVEN SK TIDSKRIFT FREDRIK ERIXON: vänsterns sin prägel på kulturdebatten under året. På ett sätt som det senaste årtiondet inte visat prov på har manifestet i år behandlats med så ömma känslor att Marx och Engels kommunism framstått som något sympatiskt och genomförbart. Den lyriska marxismkänsla som de senaste åren bara uttryckts i den subversiva ytterkantsvänsterns media, har under året fatt avtryck i stora etablerade medier. Är 1968-vänstern historia? Ömma känslor har det givetvis också visats för händelserna kring 1968 och den ideologiskt laddade vänster som runt dessa år formades. Men det är inte bara ett romantiskt skimmer som legat över dagens diskussioner. Många kritiker av den extrema vänster som formades vid denna tid, personer som själva var med, fastän på andra sidan, har också skapat sig ett utrymme i debatten. Men det förtar inte det beklagliga faktum att det mytomspunna året 1968 idag bara kommit att betraktas som en historisk händelse. Som en svunnen tid man kan blicka tillbaka på, men som genom åren inte burit med sig något till vårt sena nittiotal. Som just historia. Beklagligt därfår att vad som är tydligt är att politiken idag, såväl i Sverige som i andra västländer, fortfarande lever på ett arv efter 1968. Det kan visas på många sätt. Ett är att många av de högskoleutbildade omhändertagarna i socialstaten fostrades politiskt i slutet av 1960-talet och har idag institutionaliserat det ideologiska värv man då slogs får. Ett annat är att många av de regeringschefer som på senare år blivit valda kan datera sin politiska födelse till tiden kring 1968. Bill Clinton, Lionel Jopsin och Gerhard Schröder är nå- gra utländska exempel. Carl Bildt och Göran Persson är två inhemska. Högern påverkades också Men vad som kanske är det viktigaste uttrycket får 1968-vänsterns påverkan på dagens politik är det sätt att tänka, resonera och fåra politik på som utvecklades vid tiden. Den vänster som blev framträdande i slutet av sextiotalet är inte alldeles enkel att fanga. Några inspirerades av den unge Marx, några av den äldre. Andra läste hellre Herbert Marcuse. Några såg till och med Rousseau som en av världshistoriens största tänkare. Vad som dock kom att bli en av de tankemässiga huvudlinjerna, som också överfårdes till den demokratiska vänstern, socialdemokraterna, och till högern, är den filosofiska rationalism som avskrev värden, moral och dygder från den politiska börsen och som istället betraktade politiken med nyttans termer. Med klara materialistiska fårtecken blev politik ett slags vetenskap. Segrare var den som på det mest vetenskapliga sättet kunde bevisa den egna politikens fördelar. Att socialdemokratin inspirerades av dessa intryck från 1968-vänstern måste sägas vara belagt. För högerns del är det inte lika tydligt då sjuttiotaatt sättet att resonera - den moderata politiska epistemologin - hade klara kännetecken av 1968. Svensk höger stod dock inte stilla under 1968 utan gjorde motstånd. I universitetsbiblioteken kan man från denna tid hitta ganila nummer av Svensk Tidskrift där allt annat än en undfallenhet inför 1968-vänstern framskymtar. I en ledare beskriver man den radikala kulturen som en "gerillakultur" och ett "moraliskt förfall". Med tuffa ord raljeras det över tonårskulturen och Che Guevara ses som "en inkarnation av ungdomen i sin sexualhunger och sin våldsmentalitet". Unken moralism Många av texterna andas en unken moralism som den liberala generation som fostrats efter 1968 mycket riktigt vänt sig emot. Men det finns ändå ett let var en tid då Gösta Bohman satte sympatiskt drag i dessa texter, ett ett sympatiskt avtryck av småfolksliberalism i moderaterna. Men efter Bohmans sorti tog moderaternas 1968-generation över och dess politik och partiprogram blev som ett eko från sextiotalet. Inte i meningen att man drevs åt vänster eller att man sakpolitiskt gjorde fel. Men däremot SVENSK TIDSKRIFT drag som visar på vilken attityd och vilka ingångsvärden man bör närma sig politik. Politik är ytterst en strid om värden och inte om kronor och ören. Det återstår får högern att lära sig. Fram till dess kommer tiden att tillhöra vänstern. 3