MODERATERNA BÖR.. LEVA SOM DE LAR PER. BILL, ULF KRISTERSSON & HENRIK LANDERHOLM Politiska partier förändras över tiden. I moderaterna lever arvet efter 1968 fortfarande kvar. De bör nu ompröva både sig själva och sitt sätt att föra politik. Varje generation har sitt perspektiv. et är ett privilegium att ha vänner från politiken i alla åldrar och generationer. För oss är de yngsta inte 20 år fyllda och var inte ens fodda vid regeringsskiftet 1976. Aandra sidan är de äldsta så till åren komna att man måste ställa frå- gan "forsta eller andra?", när de berättar att något hände strax efter världskriget. Själva befinner vi oss i en slags mellanålder och forväntas kunna tolka yngre åt äldre och äldre åt yngre. För de yngsta i moderaterna forsöker vi forklara att de som är 40-talister och äldre inte bara har lite udda musiksmak, utan att de framfor allt har gjort och upplevt saker i svensk politik som vi yngre knappt kan foreställa oss. Det vet alla som röstade på PER BILL, ULF KR I STERSSON & HENRIK LANDERHOLM är moderata riksdagsledamöter från Uppsala, Stockholm respektive Strängnäs. 14 moderaterna då partiet hade 11 procent i val och under tio i mätningar. Vid den tiden upplevdes moderater som säkerhetsrisker av vänstern. Socialdemokraterna ville socialisera näringslivet och deras kvinnoforbund trodde på allvar att parabolantenner borde forbjudas. Den tidens motsvarighet till Handels Kenth Pettersson slogs inte for nattstängda 7-elevenbutiker, utan ville lagstifta mot söndagsöppna affärer. Värda djup respekt Det här var spåren efter -68, eller "det galna kvartsseklet" som Per Ahlmark skulle ha sagt. Om äldre moderater inte tagit striden mot vänstern när den var som mest populär, och stått for liberala och konservativa värden när de var som allra mest obekväma, hade vi yngre moderater inte haft ett relativt stort och modernt och bekväma, som inte foll pladask for tidsandan, utan som istället hyllade frihet, ansvar och marknadsekonomi när Birgitta Dahl hyllade Pol Pot, är därfor värda djup respekt. Samtidigt måste vi allt oftare forklara for denna generation att det finns många - ja, for varje dag faktiskt allt fler- som inte upplevt detta. Som möjligen har känt sig politiskt säkra, men aldrig som säkerhetsrisker. Som känner moderaterna som ett av Sveriges största och vanligaste partier. Som tycker att det är minst lika naturligt med en borgerlig regering, som med en socialdemokratisk. Deras verklighet är annorlunda än den som skapades 1968, men definitivt lika giltig. De här unga (nåja!) människorna känner inte alltid igen sig i jakten på 68-vänstern. De tycker inte att moderater alltid måste börja varje budparti att arbeta i idag. Men framfor skap med ett generalangrepp på saciallt hade Sverige varit ett sämre land aldemokraterna. De känner inte att att leva i. tidsandan är emot dem. De är däreAlla de som inte gjorde det lätta mot fonnade i en tid då all politik SVENSK TIDSKR.IFT ifrågasätts. De är fostrade att inte ha övertro på formella auktoriteter. Och de är djupt skeptiska till tvärsäkra politiker och partipolitikens vanligaste floskler. De är naturligtvis inte i nå- gon rimlig mening bättre eller sämre, djupsinnigare eller ytligare, än sina äldre kusiner. Men de delar helt enkelt inte deras erfarenheter och därför inte alla deras värderingar. Det är inte farligt. Det är spännande. Moderaterna är nu ett stort och brett parti, som dessutom vill bli större och som därför måste bli bredare. Partiet rymmer många människors erfarenheter, farhågor, fördomar och förhoppningar. Partiet kanske ännu inte består av både bankdirektörer och bankrånare, som Carl Bildt uttryckt det, men inte långt därifrån. Respekt för olikhet och nyfikenhet på andras kunskaper, är vår tids nyckelord för den som vill växa. Att förstå och sätta sig in i andras verklighetsbild är en fundamental förutsättning för att över huvud taget kunna på- verka. Den som inte förstår hur det är, kan inte gärna tala om hur det borde vara. Insikt kommer före åsikt. Valresultatet ett nederlag Förklaringarna till ett dåligt valresultat är många och klassiska, med "vi har en bra politik, men nådde inte ut med vårt budskap" överst bland flosklerna. Förklaringarna till framgång är nog lika många och korkade, men desto pretentiösare och kanske mindre förhånade. De brukar handla om saker som att "vi sökte stöd för förändring och har nu fått ett tydligt mandat", eller annat som folk normalt inte har en aning om. Gemensamt för (bort)förklaringarna är nästan alltid att de tar sikte på den korta valrörelsen och valresultatet, snarare än på den långa politiska och opinionsbildande process som lägger hela grunden för vad man alls kan uppnå i en valrörelse. Detta gäller även moderaterna anno 1998. En populär eftervalsanalys i moderaterna är en blandning av stort och smått, seriöst och oseriöst. Så även nu. Valdebatten- agendan- handlade om "vårdskolaomsorg" och inte om framtid, förändring och tillväxt. Moderaterna gjorde "i teknisk mening" en bra valrörelse, men det räckte inte. Näringslivet svek medan LO satsade miljon efter miljon. Socialdemokraterna attackerade extremt hårt och orättfärdigt. Dessutom var valet egentligen en framgång, om än liten i procent. En del av detta är säkert sant, men leder knappast till en konstruktiv diskussion om vad som nu borde göras bättre. Vår första reflektion är att vi helt enkelt måste erkänna att valresultatet är ett nederlag. Inte stort, inte spektakulärt, inte dramatiskt. Men likväl ett nederlag. Moderaterna vann inte regeringsmakten och heller inte nytt stöd bland väljarna. Det är självklart att detta är ett misslyckande. Lika självklart är att misslyckanden kräver nytänkande. Den statistiska uppgången på en halv procent kan naturligtvis beskriSVE NS K TID S KRIFT vas som liten, men naggande god. Men sanningen är att fårre väljare röstade på moderaterna 1998 än 1994. Partiet förlorade i runda tal 40.000 väljare, bland annat genom att en del av dessa gick till soffan. Men att hävda eller antyda att moderaterna borde vara nöjda med resultatet för att själva valrörelsens logistik var bra, eller för att partiet gick fram en aning, är inte främst fel i sak, utan framför allt en oeftertänksam hållning eftersom den inte uppmuntrar till förändring och förbättring. Vi tror att moderaterna nu behöver en rejäl dos intellektuellt, sakpolitiskt och förhållningsmässigt nytänkande. Långsiktig opinionsbildning avgörande Vår andra reflektion gäller frågan om långsiktighet kontra kortsiktighet. Det finns en mental blockering i den moderna och påtagligt mediala politiken som konsekvent uppmuntrar det kortsiktiga. Nästa ekosändning snarare än långsiktig ide- och åsiktsbildning står i fokus. Väl franm1e i en valrörelse är detta naturligtvis oundvikligt. Alla perspektiv som är längre än några veckor är då irrelevanta. Valresultat - goda som dåliga - förverkligas visserligen under några korta valveckor, men de grundläggs under en mycket längre tid. Att skylla valresultatet på att debatten i denna valrörelse kom att handla om "fel" frågor, räcker inte som förklaring. Ty många andra klassiska valrörelseproblem nännast lyste med sin frånvaro. Aldrig har väl den kort- 15 < > r o > -1 -1 siktigt mediala miljön varit så gynnsam som i denna valrörelse. Aldrig har väl den for oss moderater så centrala skattefrågan varit så stor som i denna valrörelse. Inte på många år har socialdemokraterna fåreträtts av så ifrågasatta ledare, och aldrig forr har moderaternas ledare varit så respekterad. På ytan fanns det alltså mycket som talade for framgång. Problemet med den politiska långsiktigheten kan beskrivas i flera steg. Det ena gäller ett om inte forskingrat, så i varje fall något forsummat politiskt arv. Det tidiga 80-talets framgångar - inte bara i val, utan också i folklig opinion och forändrade mentaliteter - forklaras ofta som ett resultat av det systemetiska opinionsarbete som började under tidigt 70-tal. Där var moderaterna en - men bara en - part. Det som hände i USA och England, och det som importerades via SAF och andra, var väl så betydelsefullt. Moderaternas roll har säkert överdrivits i efterhand, men den ska ändå inte forringas. Det låg en väldig politisk ansträngning bakom fordubblingen av partiets storlek och den markanta ökningen av partiets betydelse från 1970 till 1979 (eller 1982 om man så vill). Frihet som partirekvisita Men sedan dess har det stått still. Inte bara i den bokstavliga meningen att partiet inte har lyckats växa på 20 år, utan också därfor att det efter det tidiga 80-talets intellektuella framsteg for liberalismen, inte har funnits nå- got större intresse for djupgående 16 idepolitiska analyser eller meningsbrytningar. "Friheten" forvandlades från att vara en närmast revolutionär - eller i varje fall mycket rebellisk - kraft, till att bli en del av partirekvisitan. Och där har den efterhand kommit att locka allt färre människor. Man kan nog utan att överdriva säga att det var rätt länge sedan moderaterna intellektuellt "var på väg nå- gonstans". Det har spridits en känsla av att moderaterna tänkt färdigt. ''p .art1et kanske ännu inte består av bå- de bankdirektörer och bankrånare, som Carl Bildt uttryckt det, men inte långt därifrån. , , Därmed riskerar vi att bli en smula självgoda och belåtna. Vänsterns skrala ideutveckling sedan kanslihushögerns tid har säkert gjort sitt till. Moderaterna behöver en vital motståndare. Utan intellektuellt tuggmotstånd blir även högern mentalt lat. Men även på senare tid märks bristen på långsiktig opinionsbildning. 1991 lyckades vi med det stora projektet att kasta en sönderregerad socialdemokrati ur sadeln. Regeringsprojektet kom att betyda allt for många och mycket for ännu fler. Det blev en tid for politisk leverans. Det blev en tid for att bevisa regeringsdugligheten, vilket behövdes efter SVENSK TIDSKRIFT erfarenheterna från 1976 och 1979. Därfor blev det i hög grad 70-talets politiska agenda som skulle fOrverkligas. Inget ont om den: Den skapade skolpeng och fria universitet, befriade radion och TV-n, och tog Sverige in i EU. Dessa projekt blev inte sämre på 90-talet bara for att vi hånades for dem på 70-talet och vann slaget om dem på 80-talet. Sedan dess har mycket hänt. Ingen skulle idag komrna på iden att tacka moderaterna varje gång de ser en reklamspot på TV 4 eller då de sätter sina barn i en fri montessoriforskola. Vi har - i varje fall till del - lyckats med vårt uppsåt att frikoppla detta från politiken, och därmed från oss själva. Rekord i mellanvalsframgångar Men tiden står inte stilla. Redan under den politiska skördetiden 91-94 borde vi ha tänkt framåt. I än högre grad gäller detta den forra mandatperioden. Den kan man säga mycket om; det är inte minst tankeväckande att moderaterna slog rekord i mellanvalsframgångar, men misslyckades med att forvalta dem till själva valet. Men man kan inte med den bästa viljan i världen säga att det har varit en tid av politiska investeringar; av tålmodigt intellektuellt fornyelsearbete, forändringar av forlegade forhållningssätt, genomforande av nyvunna insikter. Tvärtom har det mesta forblivit vid det gamla; kanske delvis i kraft av forvillande höga opinionssiffror. Här är vi många som har goda ;p < > r o skäl att vara mycket kritiska - inte minst självkritiska. Stäng inte igen partiet Om den eftervalsdiskussion som moderaterna nu behöver ska bli konstruktiv och frimodig, snarare än gnällig och introvert, krävs en hel del av oss som deltar. För det forsta att vi inte stänger partiet och kallar diskussionen for "intern debatt". Moderaternas angelägenheter är - alltmer - också andras angelägenheter. Allt farre är moderater. Allt fler äger däremot en mental aktie i partiet. Det är inte organisationsformalia som nu behövs, utan att människor som har en mer eller mindre nära relation till moderaterna uppmuntras att bidra till att ideernas styrka och politikens slagkraft blir större. Få partier har så många människor i diasporan som moderaterna. Sett i ett bredare perspektiv är det moderaterna, inte människorna runt partiet, som riskerar att bli mentalt isolerade. Därmed också sagt att enhetskulturen i moderaterna är partiets kanske främsta fiende. Det måste finnas fler sätt att vara moderat på. Fortfarande är klass- och kulturbarriärerna på tok for höga. Annars skulle inte valje mellanvalsframgång sedan 1982 - 1985, 1991 och 1998 - leda till att människor till slut ges skäl att rösta på ett annat parti. De som identifierar sig med oss röstar redan på moderaterna. Konformiteten, den kulturella och sociala homogeniteten, är svår att diskutera eftersom den tenderar att bli så personlig. Alla gillar ju människor som är ungefar som de själva. Men i ett parti är detta drag förödande. Tolerans och acceptans for ett bredare spektrum av åsikter måste bli resultatet av denna omprövning. Den överstarka enigheten utåt (och faktiskt också inåt!) var nödvändig under kampen mot vänstern, men riskerar att bli en black om foten på väg in i nästa årtusende. Tvärsäkerhet i detalj är ingen patentlösning for politisk framgång i framtidens politiska klimat. Vi måste tillåta oss själva att det "spretar lite" och att åsikter divergerar, även om det tar emot i det korta perspektivet. Så länge mål och riktning är gemensamma menar vi att vägarna ibland måste tillåtas vara olika. Partier - inte presidenter Ett parti är - självklart - mycket mer än en partiledare, men också mycket mer än några ansikten i en valrörelse. Vi har inte presidentval i Sverige. Människor röstar på ett parti vars politiker de möter som grannar, i affaren och läser om i lokaltidningen. Om inte alla dessa formår att skapa ett långsiktigt fortroendekapital kanuner folk inte att rösta på dem. Det är en mycket rimlig och sund reaktion. För det andra krävs en seriös analys och omprövning av det rent politiska innehållet. En riskabel slutsats efter kristdemokraternas succeval, är att det var deras "mjukhet" som ledde dem till framgång. Att de är som moderaterna, med undantaget att de vill SVENSK TIDSKRIFT ge mer pengar till vården. Det är att forringa deras framgång. Få saker tyder på att det är moderat tydlighet och forändringsvilja som gör att vi inte vinner fler. Det räcker med en blick på några moderata kommuner for att se att det inte är allmän pragmatism som skapar framgång. Det var det heller inte i kd:s fall. Vad de - i varje fall principiellt - kan lära oss är istället att viljan till politisk makt måste vara förankrad i värden som man kan brinna for. Inte på ett löjligt och kindblossande vis - 1968 är trots allt förbi - men på ett värdebaserat vis. skattesänkningar är alltså inte i forsta hand bra for att de ger fler skattebetalare som kan ge mer pengar till vården, utan for att det är rätt och riktigt att vaije medborgare råder över sig själv. Ordet "frihet" har knappt förekanunit i denna valrörelse, inte heller i det moderata valbudskapet. Lärdomen som bör dras från kd:s framgång är alltså snarare vikten av att våga stå for sina värden, än att de skulle ha rätt. Att det sedan ställdes mycket lägre krav på ett litet parti som kd är en annan sak. Mer liberalism Att moderaterna skulle behöva mer av "socialkonservatism", som en och annan hävdar, tror vi inte på. Däremot är det utan tvekan så att moderaternas liberala värden måste sträcka sig längre än till vad som är praktiskt och tekniskt möjligt just nu. Och vår väg for forändring och for- 17 m m < > o m nyelse måste samtidigt söka sina röt- präglade inte tillräckligt ofta vårt ter i människors vardag och erfaren- budskap. Den ekonornistiska och enheter, där allt inte alls kan eller far bart rationella attityden kom allt som omkullkastas över en natt. Liberala oftast i förgrunden. Moderaternas värden, och vägar som är rimliga att skattesänkningsförslag är inte för rabeträda för fler än internationella IT- elikala - snarare tvärtom. Men väljarkonsulter, behövs om vi ska ra män- na upplevde förslagen som en hög niskor att vilja vara med på färden. tröskel och målet på den andra sidan av denna uppoffring inte som tillModeraterna måste fornyas räckligt starkt och lockande. För det tredje måste skattefrågan ges För det fjärde måste moderaterna flera dimensioner och bli en bland sluta vara besatta av socialdemokratlera frågor. skattesänkningar uppfat- tema. Allt vi gör och andas kan ofta tades i valrörelsen 1998 som det mo- spåras till vår relation till huvudmotderata svaret på alla frågor. Vår argu- ståndaren. Det är verklighetens prinmentation i skattefrågan var dessut- cipiella och praktiska problem snaraom alltför endimensionell. Vi använ- re än socialdemokratin, som borde de tekniska och ekonomiska argu- styra moderaternas uppgifter och ment men glömde oftast frihet och agerande. rätt. Det moraliska och sociala per- Men även moderaterna måste naspektiven på världens högsta skatter turligtvis förnyas; varken politik eller 18 SVENSK TIDSKRIFT förhållningssätt har förnyats på länge. Det finns ett märkligt drag av "förnyelse för andra" som står i strid med principen att leva som man lär. Ett slags budskap giltigt för alla utom (m). Moderaterna tio år efter den liberala befrielsevågen uppfattas inte längre som annorlunda eller frimodigare, eller som bärare av en alldeles egen och mer pregnant samhällsanalys. Moderaterna är istället ett högst normalt parti som ett par miljoner människor utan vidare kan tänka sig att rösta på, men som mycket ra personer känner att de måste rösta på. 1998 gjorde moderaterna ett valresultat som var tio procent bättre än det tidiga 70-talets och tio procent under vad partiet borde ha nått. Vage generation har sitt perspektiv. < > r iJ