BORGERLIGHET MED
MORALISKT UNDERSKOTT
JOHANNES ÅMAN
De borgerliga partiernas misslyckande kan inte förklaras bort. När de borde framhå llit sin politiks
särdrag vek de undan. När de borde talat om rättvisa lät de som själlösa teknokrater.
e som söker bortförklaringar finner
alltid något att
skylla på. Moderaterna kan, som
Gunnar Hökmark gjorde redan på
valnatten, hävda att det överraskande
svaga valresultatet berodde på att partiet stått under häftig attack från socialdemokraterna och LO. Folkpartiet
kan förklara bakslaget för oppositionen med att moderata skattesänkningsförslag oroat väljarna, och moderaterna kan bemöta sådan kritik
genom att påstå att det tvärtom var
folkpartiet och kristdemokraterna
som genom sitt avståndstagande ifrån
det moderata skattebudskapet sänkt
det borgerliga regeringsalternativet.
Ett korn av sanning finns kanske i
sådana förklaringar. Men partier som
vill lära av erfarenheterna från 1998
JOHANNES ÅMAN är ledarskribent i
Dagens Nyheter .
12
års valrörelse bör akta sig för den bekväma utvägen att felet är någon annans.
Många av de väljare som 1994 röstade fram en vänstermajoritet blev
besvikna. Men i stället för att rösta
för förändring och släppa fram ett
borgerligt alternativ försköt de
tyngdpunkten inom den rödgröna
majoriteten längre åt vänster.
Svensk jämlikhetstradition
Förutsättningarna för ett maktskifte
fanns alltså men väljarna var inte beredda att ge de borgerliga partierna
chansen. Det kan inte betecknas som
annat än ett misslyckande. Men den
intressanta frågan är varför. Var ligger
förklaringen till att väljarna denna
gång hellre behöll en majoritet som
de var missnöjda med än prövade nå-
got nytt?
Ett rakt svar är att väljarna röstade i
enlighet med sin övertygelse. De gillar trots allt sin välfärdsstat och tycker
att en långtgående omfördelning av
inkomsterna är moraliskt riktig.
SVENSK TIDSKRIFT
Denna hypotes är svårsmält för de
borgerliga partierna, i synnerhet för
moderaterna. Men den kan inte utan
vidare avfärdas. Sverige är inte som
USA eller Storbritannien. Vi har en
järnlikhetstradition med djupa historiska rötter, och det måste de som
pläderar för förändring ta hänsyn till.
I viss mån har de borgerliga partierna gjort det. Moderaterna som under början av 80-talet var tydligt influerade av anglosaxisk idedebatt
övergav efter 1985 års valnederlag
systemskiftet som metafor. I dess ställe kom emellertid inte någon till
svenska förhållanden bättre anpassad
argumentering för förändring.
Moderaterna började bara undvika
sådant som skulle kunna utmana väljarna. De har fortsatt att utlova skattesänkningar men utan att framhäva
de värderingar som deras politik bygger på.
Carl Bildt har till exempel i årets
valrörelse besvarat kritiska frågor om
vad moderaternas besparingar på socialförsäkringarna innebär med att alla far mer än vad de under de gångna
åren haft med socialdemokratisk politik. Visst låter det generöst. Men i
tävlingsgrenen alla goda gåvors givare
har moderatema inga forutsättningar
att vinna. För att bli trovärdiga måste
de våga stå for något annat och visa
vilken moralisk grund politiken bygger på.
I den kommunala valrörelsen i
Stockholrn gavs ett utmärkt tillfålle
att göra detta när socialdemokraternas kandidat till finansborgarrådsposten Annika Billström hävdade att
moderatema ville infora "marknadshyror". Men vad svarade moderaternas ledare i staden, Carl Cederschiöld? Han sade inte att moderatema
tycker att det är rätt att de som bor i
innerstaden ska betala betydligt mer
än de som har likvärdiga lägenheter i
avlägsna fororter. Han passade inte
heller på att framhålla att hyrorna bör
kunna höjas i attraktiva lägen for att
inte byggandet ska avstanna.
Nej, han avfardade bara med indignation påståendet att hans parti
skulle var for något sådant som
"marknadshyror".
Folkpartiets forutsättningar ser delvis annorlunda ut. Att det finns ett
utrymme i svensk politik for ett borgerligt alternativ med mjuk framtoning visade inte bara 1985 års
W esterbergeffekt utan också 1998 års
framgångar for Alf Svensson. Samma
faktorer som i årets val gav kristdemokraterna ett uppsving hade mycket väl kunnat komma folkpartiet till
del.
Men av ett folkparti som inte nöjer
sig med att konkurrera med kristdemokraterna om rollen som borgerligt
samvete krävs mer. Är folkpartisternas strävan efter maktskifte allvarligt
menad, så måste de, liksom moderaterna, våga utmana vänsterns syn på
rättvisa och visa varfor en kursändring inte bara är ekonomiskt nödvändig utan också moraliskt riktig.
Både moderatema och folkpartiet
kan alltså sägas ha varit for lite ideologiska. De borde ha framhävt det
som skiljer deras alternativ ifrån den
rödgröna vänsterns. De skulle ha visat vilka värderingar politiken bygger
på och klargjort vart den syftar. Men
flitig användning av ideologiskt fargade fraser eller allmänt visionärt prat
om framtiden räcker inte. Vad alla
SVENSK TID SKRIFT
som pläderar for en liberal politisk
kurs måste bli bättre på är att koppla
analyser och forslag till erfarenheter
som väljarna själva gjort.
Liberal rättvisa
Visst värdesätter svenskarna sin välfardsstat. Men det finns samtidigt i
vårt samhälle en frustration och ilska
över att den som tar ansvar, vidareutbildar sig, gör en extra arbetsinsats eller bygger upp ett eget foretag lönas
illa.
Rättvisa är inte bara att "de rika"
avstår till formån for "de fattiga".
Rättvisa handlar också om skälig
ersättning, om att den som väljer att
göra något som är bra for samhället
som helhet inte ska motarbetas. Visst
kan en sådan insikt uttryckas med
ekonomisk terminologi, beskrivas
som något marknaden kräver av oss
eller som en fråga om samhällelig rationalitet. Men så länge det liberala
alternativets forespråkare inte lyckas
synliggöra politikens moraliska dimension kommer vänstern att behålla ett starkt grepp om de svenska välJama.
13
<
>
r