DE ALLMÄNBORGERLIGA.. .. VALJARNA VISAR VAGEN TOMMY MÖLLER Bland väljarna finns en grupp allmänborgerliga människor som är notoriskt illojala . Dessa väljare har tidigare röstat på centern, folkpartiet eller moderaterna. Men i årets val valde de kristdemokraterna. Vad kan andra partier lära sig av det? et finns en ganska stor grupp väljare som ibland markerar sin existens på ett högst påtagligt sätt. Vid en första betraktelse sker detta ytterst nyckfullt. Så exempelvis 1973 och 1976, då dessa väljare röstade på centerpartiet under Thorbjörn Fälldins glansdagar. Men också 1985, då folkpartiet på ett oväntat och ytterst dramatiskt sätt, under valrörelsens sista veckor, nästan tredubblade sin väljarandel från 1982. Även i årets val visade denna grupp att den alltjämt finns kvar. Kristdemokraternas sensationella valresultat möjliggjordes nämligen av att denna grupp alltjämt existerar. De väljare jag syftar på är den stora grupp av allmänborgerliga människor som hyser borgerliga grundvärdeTOMMY MÖLLER är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet. 8 ringar och är starkt uttalade anti-socialister, och som följaktligen anser det nödvändigt att till varje pris bekämpa socialdemokratin, men som samtidigt har en svag partiidentifikation i den meningen att de saknar en känslomässig bindning till något parti inom borgerligheten. Det handlar alltså om ytterst mobila väljare, som kan beskrivas som notoriskt otrogna. De har under senare år röstat framförallt på moderaterna, men de har gjort det, misstänker jag, utan att känna någon direkt entusiasm. Moderaterna har helt enkelt varit det mest pålitliga och konsekventa partiet inom borgerligheten. Borgerliga väljare med socialt engagemang Annorlunda uttryckt har moderaterna kanske varit det minst dåliga alternativet. Ty dessa väljare kombinerar i regel anti-socialistiska värderingar med ett socialt engagemang, som de anser att moderaterna i allt väsentligt saknar. De har dock oftast valt att SVENSK TIDSKR.!FT rösta på moderaterna eftersom detta parti mer än de övriga inom borgerligheten uppfattas som pålitligt i regeringsfrågan. Men vid de tillfållen ett parti funnits till hands som kombinerat en klar profilering gentemot socialdemokratin med ett socialt engagemang har dessa väljare istället flockat sig bakom detta. När uppslutningen bakom centerpartiet skedde under 1970-talet var Thorbjörn Fälldin den självklara ledargestalten inom borgerligheten. För forsta - och kanske egentligen den enda - gången var centern ett pålitligt borgerligt parti som inte svä- vade på målet i regeringsfrågan. Centerpartiet var socialdemokraternas huvudmotståndare. Konfrontationen mellan dessa partier personifierades av den hätskhet som präglade forhållandet mellan Fälldin och Olof Palme. De svavelosande valdebatterna mellan dessa, sinsemellan helt olika men i båda fallen starkt karismatiska politiker, är klassiska. Palme var Fälldin överlägsen i retoriken, men Fälldins närmast biologiska karisma gjorde honom jämbördig. Varken förr eller senare har vallgraven mellan socialdemokratin och centern varit djupare än den var under den period som de båda partierna leddes av dessa ledare. Man bör kanske hellre säga, att det egentligen bara är under denna period som det funnits någon vallgrav. För de allmänborgerliga väljarna framstod Fälldin under 1970-talet inte bara som ett pålitligt kort i regeringsfrågan utan också som den självklare ledargestalten. Efter 1979 års val var centern inte längre störst inom det borgerliga blocket, men Fälldin blev likväl statsminister. När Fälldins karisma falnade och centerns dominerande ställning inom borgerligheten fårbyttes i en lång och i stort sett obruten nedgång, som får övrigt fortgår alltjämt, från en nivå runt 30 procent i opinionsmätningarna och med valresultat över 25 procent (1973) och strax därunder (1976) till dagens skakiga nivå just över småpartigränsen i riksdagsvalet, fårsvann väljarna till moderaterna. Framgångsrecept for borgerliga partier Under Ulf Adelsohns ledarskap gjorde moderaterna får fårsta gången ordentliga inbrytningar bland arbetare och lägre tjänstemän. Moderaterna höll på att utvecklas till ett brett, folkligt parti. Med de nyliberala övertonerna vid mitten av 1980-talet ändrades dock bilden. Med Bengt Westerberg som ny folkpartiledare fick de allmänborgerliga väljarna istället en ny hjälte. Westerberg var den förste folkpartiledare sedan Bertil Ohlin som på ett oomkullrunkeligt sätt bekände sig till en traditionell marknadsliberalism. Som statssekreterare i finansdepartementet hade han dessutom spelat en central roll i den sent inledda men omfattande nedskärningspolitiken i början av 1980- talet och blev därigenom symbolen får den nya, kärva ekonomisk-politiska linjen inom folkpartiet. Westerberg markerade som nyvald partiledare mycket konsekvent folkpartiets samhörighet med de övriga borgerliga partierna och han framhöll tydligt att socialdemokraterna var huvudmotståndaren. Den omtalade W esterbergeffekten var fårvisso mångfacetterad, men ingen torde invända mot att denna klara hållning i regeringsfrågan var en fårutsättning får framgången 1985. Som bekant fårändrades denna strategi mot slutet av 1980-talet. W esterberg var en utpräglad resultatpolitiker, en skicklig förhandlare, som inte ville bedriva så kallad plakatpolitik utan tvärtom utnyttja sitt partis centrala position i det politiska kraftfältet. Flera stora uppgörelser med socialdemokraterna skedde. W esterbergs trovärdighet bland de allmänborgerliga väljarna urgröptes. De väljare folkpartiet vunnit från moderaterna 1985 återvände till sitt gamla parti. I valrörelsen 1994, när Westerberg var vice statsminister i den borgerliga fyrklöverregeringen, fullbordade han sin "opålitliga" linje genom att öppet SVENSK TIDSKRIFT tala om sin beredvillighet att efter valet, om detta inte ledde till borgerlig majoritet, ingå i en blocköverskridande regering tillsammans med socialdemokraterna. Hans ställning blev sedermera ohållbar efter ytterligare ett fcirlustval. Valiumstrategi När kristdemokraterna i årets val seglat upp till ett tvåsiffrigt valresultat från att länge ha legat på en nivå runt spärrgränsen är det alltså just dessa rörliga, notoriskt illojala väljare som åter begått en kollektiv förflyttning. Liksom i centerns fall under 1970-talet och i folkpartiets i mitten av 1980-talet, rådde det ingen tvekan om att kristdemokraterna tillhörde det borgerliga blocket. Sedan kristdemokraterna inträdde i riksdagen 1991 har blocklojaliteten varit så uppenbar att ironiska omdömen fållts om partiets "valiumstrategi"; att Alf Svensson fårmanade kollegerna inom framfårallt centerpartiet att "sitta still i båten" under Bildtregeringen har sedan dess varit ett ständigt återkommande skämt i politiska kåserier. Ännu en gång ser vi emellertid hur ett borgerligt parti, med ett starkt och uttalat engagemang i de sociala frå- gorna, möter uppskattning hos de allmänborgerliga väljarna. Till de politiska och strategiska komponenterna i denna framgångsstrategi kan vi också foga en partiledarkomponent. Liksom en gång Fälldin och W esterberg är Alf Svensson omåttligt populär. Ett elektoralt "flöte", får att använda valsociologernas träffande 9 7" < > Vl o > >-1 >-1 term. Fälldin kallades av politiska kommentatorer for "Hulken" efter en grön, kraftfull hjälte i en vid den tiden populär TV-seriefigur. Begreppet "Westerbergeffekten" torde inte ha undgått någon. Nu talas det om "Alf-raketen". Således: borgerlig profil, klart uttalat motstånd gentemot socialdemokratin, socialt engagemang - och en karismatisk partiledare. Se där det framgångsrecept som en gång per decennium upprepat sig under perioden med enkammarriksdag. Vaiför misslyckades centern och folkpartiet? Hur ser då kristdemokraternas möjligheter ut när det gäller att kunna behålla sina nyvunna väljare? Det har redan börjat spekuleras i om den snabba uppgången under de sista valrörelseveckorna kommer att fortsätta. Kanske kristdemokraterna, om partiet sköter sina kort rätt, och om Alf Svensson stannar kvar som partiledare samtidigt som Carl Bildt slutar, vid nästa val blir det största partiet inom borgerligheten? '' Ännu en gång ser vi emellertid hur ett borgerligt parti, med ett starkt och uttalat engagemang i de sociala frå- gorna, möter uppskattning hos de allmänborgerliga väljarna '' lO Istället for att hänge sig åt löst grundade och i praktiken meningslö- sa spekulationer kan det ännu en gång finnas anledning att nyttja den historiska backspegeln som analysinstrument. Varfor misslyckades centern och folkpartiet med att behålla de rörliga allmänborgerliga väljarna? Förutsättningarna såg annorlunda ut i slutet av 1970-talet då centerns nedgång på allvar påbörjades och tio år senare när folkpartiet rasade tillbaka, efter att ett tag infor valet 1988 varit det största borgerliga partiet och därfor av socialdemokraterna utnämnts till huvudmotståndare i detta val. I centerns fall var det aldrig aktuellt med ett blocköverskridande samarbete. I motsats till vad som låg bakom folkpartiets nedgång var det inte otydlighet i regeringsfrågan i detta hänseende som låg bakom den elektorala kräftgången. Men likväl var det just regeringsfrågan som utgjorde problemet. Centerns fastlåsta linje i kärnkraftsfrågan omöjliggjorde ett fungerande borgerligt samarbete. Det var denna låsning som så när höll på att spoliera tillkomsten av den forsta borgerliga regeringen på nära nog ett halvt sekel, och det var denna låsning som bara två år efter att denna regering ändå kommit till stånd gjorde att regeringen sprack. Kärnkraftsfrågan har därefter fortsatt att kasta sin skugga över det borgerliga blockets trovärdighet som regeringsalternativ. Någon sådan fråga finns inte i kristdemokraternas fall. Ej heller har partiet forklarat sig vara benäget att stå till forfogande som eventuell samSVEN SK TID S KRIFT arbetspartner åt den socialdemokratiska regeringen under den innevarande mandatperioden. Detta trots ett parlamentariskt läge som säkerligen kunnat motivera ett sådant blocköverskridande samarbete på ett helt annat sätt hos de allmänborgerliga väljama än vad fallet var efter forra valet, då fOrst folkpartiet misslyckades med att sträcka socialdemokraterna en hjälpande hand och sedan centern lyckades med att göra detsamma. Man kan naturligtvis aldrig hålla for uteslutet att kristdemokraterna omprövar den så här långt ganska kallsinniga hållningen gentemot regeringen. Fyra år är en lång tid i politiken. Skulle en turbulens på den finansiella marknaden uppkomrna av ett liknande slag som skedde i början av detta decennium, är det dock sannolikt att inte bara kristdemokraterna utan även de andra borgerliga partierna är beredda att samarbeta med regeringen. Men just detta- att samtliga partier ställer upp - är nog forntsättningen. Moderaternas latenta spänningar För moderatema kom årets valresultat som en allvarlig chock. Partiledningen gör vad strategiregelboken rekommenderar och forsöker hålla god min. Den påpekar att partiet gått fram några tiondelars procent och att jobballiansen gått framåt på bekostnad av de regeringsstödjande partierna. Men alla vet att valarbetarna och partifolket ute i landet hade väntat sig en rejäl uppgång. Kanske inte ett rern < > r o t:D > -1 -1 geringsskifte, men definitivt en stor framgång får det egna partiet. Så blev det nu inte och även i det parti som på ett sällsynt hårdfört sätt sökt kväsa varje tillstymmelse till intern kritik hörs nu en sådan. Ingen av de kritiker som hittills artikulerat sitt missnöje har emellertid någon central roll i partiet. Alltsedan det traumatiska inbördeskriget inom partiet på 1960- talet, då de mörkblå och ljusblå bekrigade varandra med en sådan fårö- dande effektivitet att partiet höll på att äventyra sin existens, har en extrem samförståndsanda genomsyrat mod e r atern a. Enigheten har utåt sett varit nästan total. Varje tendens till dissonans har effektivt, men kanske inte alltid skickligt, avvärjts. Skulle den situationen uppstå att moderaterna minskar i opinionsmätningarna samtidigt som stödet får kristdemokraterna fortsätter att växa kan dock detta ändras. Under ytan finns ideologiska spänningar inom moderaterna som poppat upp med jämna mellanrum i samband med att idedebatter fårekomnut. Spänningarna är lika gamla som partiet självt. Stig-Björn Ljunggren har i sin avhandling Folkhemskapitalismen SVENSK TIDSKIUFT (Tidens Förlag, 1992) beskrivit hur de m ., m l" < > o tre idenoderna m liberalkonservatism, socialkonservatism och kulturkonservatism brutits mot varandra alltsedan partiet bildades i början av seklet. Förutom de bistra erfarenheterna från 1960- talet har dock den i huvudsak maktisolerade positionen i kombination med de väljam1ässiga framgångarna gjort att partiet kunnat behålla sin enighet. Maktisoleringen har inneburit att man istället får att fårverkliga sin politik tvingats arbeta i oppositionsställning får att fa bort socialdemokratin. Men den konflikt som finns mellan vissa kommunpolitiker och partiledning inom moderaterna kan ha sin grund i just detta förhållande. Det är först när ideerna skall fårverkligas i den praktiska politiken som de latenta spänningarna, som ytterst emanerar från de olika idenoderna, kommer upp till en manifest nivå och blir påtagliga. Bildt sitter självfallet säkert. Om han vill stanna far han givetvis det. Ingen kommer att kräva hans avgång. Men får gänget runt honom innebär möjligen valresultatet och framfårallt den utveckling som därefter kan följa ett allvarligt hot. 11 Ol > >-1 ...,