UNDERSKATTA INTE sKILLNADERNA I UTRIKEsPOLITIKEN ANN-SOFIE DAHL Det fanns en tid då det rådde politisk enighet om utrikespolitiken. Så inte idag. Idag råder i själva verket en avgrundsdjup skillnad mellan moderaterna och socialdemokraterna om grunderna för svensk utrikespolitik. ppenbarligen har Istället råder stor, närmast av- hängare av respektive uppfattningar en och annan sä- grundsdjup, skillnad mellan de två som liten och ointressant är således kerhetspolitisk be- tolkningarna; med i NATOs gemen- både forvirrat och förvirrande. traktare tidigare skap eller ute i allianslöshetens utaninte riktigt greppat var de avgörande skiljelinjerna går i den svenska debatten, eller ens att några sådana egentligen existerar. Men om inte forr torde skillnaderna nu ha uppenbarat sig for de flesta i genren efter riksdagens nyligen överstökade utrikespolitiska debatt. För där framgick klart och tydligt att skillnaderna mellan den socialdemokratiska och moderata (eller borgerliga, med folkpartiet) synen på svensk säkerhet alls inte är små och försumbara. Det är alls inte så, som vissa sä- kerhetspolitiska bedömare tycks mena, att en artikel hit eller dit bara är teoretiska futiliteter i den globala utvecklingen mot gemensam lycka. Fil Dr ANN-SOFIE DAHL är statsvetare och säkerhetspolitisk forskare och bl a författare till boken Den Moraliska Stormakten (Timbro 1991). forskap, i åtnjutande av säkerhetsgarantierna i alliansens Artikel fem eller inte. Den trätan kan näppeligen avfårdas som en ynka artikel hit och dit som inte gör någon större skillnad. Allianslös friåkare För Artikel fem gör all skillnad i världen. Utan Artikel fem fortsätter Sverige att satsa på en karriär som allianslös friåkare, vars chanser att ra gratisskjuts minskar allteftersom alltfler passagerare i omvärlden väljer att lösa biljett. Med Artikel fem kommer Sverige i åtnjutande av alla de rättigheter som vår regering sedan årtionden har forsökt tillskansa sig på genvägar, men åläggs också de skyldigheter som tillkommer en medlem i klubben. Vi skulle med andra ord ta fullt ansvar såväl for vår egen som for omvärldens säkerhet. Att beteckna skillnaden mellan dem som är anSVENSK TIDSKR.IFT Istället är det två klara motsättningar som möts i debatten. Den socialdemokratiska regeringen och dess isolationistiska stödtrupper har lagt upp en i och for sig slug, men omoralisk och ineffektiv, strategi med det uttalade målet "allt utom Artikel fem". Syftet är att placera Sverige så nära NATO som det någonsin går, minus de avgörande säkerhetsgarantierna. Så många rättigheter som det någonsin går, men inga skyldigheter, tack, är den politikens enkla sammanfattning. På andra sidan skranket leds kampen av Carl Bildt, som till skillnad från det stora flertalet svenskar har skådat krigets brutala sanning i vitö- gat och, som han bland annat visade i en artikel på DN Debatt (11/2), kommit fram till att det på alla vis torde löna sig betydligt bättre att ingå i de samarbetsstrukturer som vi är beroende av, än att oavsett händelseut- 31 vecklingen fortsätta att stå utanfor i ett utslag av trotsigt självhävdelsebehov. Det har visserligen tagit moderatema ett tag att komma hithän att NATO-medlemskap faktiskt och explicit forespråkas, längre än for folkpartiet som upplevde en aktivistisk höjdpunkt under den forra partiledningen. Men for var dag som går blir språket klarare och budskapet tydligare, och fOr det är vi enbart tacksamma. Moralisk stormakt För att kunna tolka den socialdemokratiska politiken är det viktigt att forstå dess ursprung i den traditionella ambitionen att framstå som ett i alla avseenden unikt och världsledande land. Under de senaste åren har drömmarna om den moraliska stormakten återuppstått i all sin forna glans eller matthet, beroende på perspektiv. Tankarna om det internationellt foredömliga Sverige är inte på något vis begränsade till utrikespolitiken, utan återfinns i stort sett inom varje politiskt område. Sverige ska, forklaras det med stolthet i stämman från Rosenbad, vara världsbäst på allt, ett foredöme i alla frågor oavsett hur den egna meritforteckningen ter sig, och ånyo presenteras Sverige som en internationell modell for omvärlden att kopiera och beundra. Rollen som världsbäst foredöme gäller inte minst i utrikes- och ·säkerhetspolitiken. Sverige har inte lämnat Tredje Världen åt sitt öde, men den moraliska stormaktsrollen appliceras nu fore- 32 trädesvis på det regionala planet i Östersjön, där den socialdemokratiska regeringen anser sig ha en mycket speciell och unik uppgift som inget annat land än vårt eget är kapabelt att utfora. Påhejade av vissa utländska diplomaters missriktade vänlighet hävdas det med bestämdhet och övertygelse att Sverige genom sin alliansfrihet (eller om man så vill, allianslöshet) kan agera diplomatiskt och politiskt i regionen på ett vis som är forhindrat andra, allierade stater. I verkligheten är det precis tvärtom. Allianslösheten begränsar dess användare istället for att ge dem vidgade möjligheter. Tron på den svenska nischen hämmas markant av det enkla faktum att den allianslösa politiken inte finner några som helst sympatier i de baltiska stater som den avser att assistera. Det är inte hos resurslösa alliansfria aktörer som de sårbara baltiska staterna söker stöd. Likaså torde det inte forvåna att NATO foredrar att lita till sin egen allierade i regionen, Danmark. Och av de båda alliansfria staterna uppskattas det konstruktiva och realistiska Finland mångt mycket mer på amerikanska State Department och Pentagort än det självforhärligande och nostalgiska Sverige. Tanken att allianslösheten skulle bevilja Sverige ett aktivistiskt utrymme att agera som är fornekat andra, allierade stater - och omvänt, att ett alliansskap skulle låsa vårt land vid prefabricerade kollektiva lösningar - bygger på ett stort missforstånd. Minsta lilla kunskap om NATO avSVENSK TIDSKRIFT slöjar att de sexton medlemsländerna knappast är ett sällskap som viljelöst fårdas framåt i flock, femton mindre anforda av en stor jätte. Det finns forvisso gott om aktivister innanfor NATOs väggar. Danmark (som från att tidigare mest ha satt sig på tvären under de senaste åren har arrfort alliansens politik gentemot de baltiska staterna), Nederländerna och Kanada - vars minröjarpolitik inte uppskattas det minsta i Washington DC - är några exempel på aktivister med enastående formåga att understundom reta gallfeber på sin störste allierade. Den politik som de och andra allierade bedrivit med kraft under årens lopp bekräftar att det foreligger synnerligen goda möjligheter att kombinera alliansskap med en självständig utrikespolitik for den som så skulle önska. Rostiga doktriner Även inom NATO skulle Sverige med andra ord utan vidare kunna driva en aktiv linje i Östersjöpolitik och på andra håll. Och det kan mycket väl vara så att Sverige har en speciell roll att spela i Östersjön, men i så fall är det utifrån vår geografiska belägenhet, inte på grund av allianslösheten. Men en sådan roll avstår den svenska regeringen från till formån for en rostig och otidsenlig doktrin som tillika n1.arginaliserar oss från allt reellt inflytande över skeendet i vårt närområde. Sverige tackar däm1.ed självmant nej till den historiska möjligheten att med kraft kunna bistå de baltiska staterna i deras sökande efter sä- kerhet. En sådan politik avfårdar vårt lands utrikesminister som "gammaldags". Den solidaritetsdoktrin som bar upp den moraliska stornuktspolitiken under tidigare decennier verkar väldigt långt borta idag. För är det en etikett som den svenska säkerhetspolitiken inte är for~änt av så är det just "moralisk." På punkt efter annan väljer den svenska regeringen positioner som är raka motsatsen till moraliska ställningstaganden. Att avstå från att militärt skydda sin befolkning genom att rusta ner det egna fOrsvaret till parodiska nivåer, utan att kompensera med ett kollektivt skydd i allians, är omoraliskt. Att söka plocka russinen i kakan genom att ta fOr sig av rättigheterna utan minsta intresse for ett solidariskt påtagande av också de skyldigheter som normalt medfoljer är omoraliskt, och egoism av yppersta märke. Att inte kunna tänka sig att solidariskt forsvara närstående folk i nöd, utan enbart värna om det egna skinnet, är omoraliskt och oaptitligt oavsett hur många svenska soldater som deltar i fredsbevarande operationer utomlands. Att kalla en politik som har baserats på hemliga överenskommelser om stöd från NATO for "alliansfri" är likaså det omoraliskt och ohederligt. Med en fortsatt omoralisk politik och i avsaknad av faktiska garantier fortsätter Sverige att liksom loppan leva på hoppet att NATO ändå kommer till vår assistans den dag något händer. Det är till att vara optimist i överkant. Med allt vidare medlemskrets hamnar Sverige allt längre bort från de stater som NATO forbinder sig att forsvara. Med nitton och fler medlemsländer finns det ingen som ''Att inte kun11a tänka stg att solidariskt försvara närstående folk i nöd, utan enbart värna om det egna skinnet, är omoraliskt och oaptitligt oavsett hur många svenska soldater som deltar i fredsbevarande operationer utomLands. ''helst anledning for NATO att prioritera ett Sverige som - osolidariskt och omoraliskt - står utanfOr i den egensinniga och allt annat än säkerhetsbefrämjande ambitionen att vara annorlunda och unikt till varje pris. Antagandet att Sverige till syvende og sicist (vilket vore alldeles for sent) skulle fa hjälp utifrån att forsvara sig bygger även det på tanken att vi är märkvärdigare än alla andra, dvs att vårt territorium skulle vara strategiskt sett så exceptionellt berydelsefullt att allierade stater skulle fa stå åt sidan for den allt annat överskuggande uppgiften att rädda viktiga Sverige. Det är bara att konstatera att riktigt så står det inte till; inte heller i det avseendet finns det anledning for Sverige att SVENSK TIO S KRIFT slå sig for bröstet och kalla sig världsbäst. Möjligen är det ett uttryck for historielöshet och okunskap om hur snabbt den internationella utvecklingen kan forändra den strategiska situationen. Artikel fem tilltalar således inte den socialdemokratiska regeringen det minsta. Men i det "nya NATO" som så vackert målas upp (som om det vore något som helst fel med det gamla) blir väl säkerhetsgarantierna allt mindre centrala? Jo, det är möjligt, om det nya NATO skulle utvecklas i sin allra mest negativa riktning, nämligen till ett alternativt OSSE. Ett sådant NATO är emellertid i forsta hand attraktivt for just den svenska regeringen och inte så många fler. Definivt inte fOr de länder som energiskt knackar på NATOs dörr. Det som polacker, tjecker, balter och andra söker sig till är det "gamla" NATO med pålitliga säkerhetsgarantier, inga mysklubbar som sträcker sig halvvägs runt jorden. "Nya NATO" är möjligen bra när det gäller att sälja in nya tankar hos det svenska folket, men som säkerhetsstruktur har det foga egentligt attraktionsvärde for vårt land såväl som for de flesta andra. Men så är den svenska säkerhetspolitiken i den nuvarande tappningen en salig blandning av romantisk mytbildning om den egna forträffiigheten, neutralitetsnostalgi och lösa antaganden, och i mycket ringa grad fokuserad på frå- gor som rör landets säkerhet. Vad nu utrikesministern kan rycka är så "modernt" med det. 33