!SOBEL HADLEY-KAMPTZ: Insiktsfullt om judisk makt A ntisemitism skiljer sig på ett sätt från nästan all annan rasism. Den hatade juden har alls inte samma egenskaper som andra hatade främlingar. Han är smart och inflytelserik och strävar efter att lägga det samhälle han lever i under sig och forgöra det. Det är en vanlig missuppfattning att antisernitismen skulle vara en logisk del av nazismens forakt for svaghet, men det är närmast tvärtom. Antiserniter kan därfor heller inte nöja sig med att (som andra rasister) vilja "skicka hem de dit där de kommer ifrån" eller undvika rasblandning. Eftersom judarna är starka måste de forgöras helt - de kan inte underkuvas. Denna hotbild har en annan genomslagskraft än övrig rasism, särskilt hos intellektuella, eftersom rädsla for någon som man tror är stark och ondskefull är en mycket starkare känsla än forakt for svagare. Judisk makt Just därfor har det sedan andra världskriget, då antisemitismen diskrediterades, åtminstone i västvärlden, åtminstone for ett tag, varit tabu att tala om judisk makt. I USA har det varit mest påtagligt, där antisemitismflagg har rests så fort någon talat om judarnas stora inflytande i Hollywood, eller media, eller Wall Street. Nu är dessa påståenden sanna, vilket alla insatta vet, men det har inte spelat någon roll. Eftersom de tidigare användes som argument mot judar, har påståendena som sådana blivit stämplade som anti-judiska. Titeln på J J Goldbergs intelligenta analys av den amerikanska judiska In side the American jewi sh Establishment, J J Goldberg, AddisonWesley, 1996. 32 SVENSK TIDSKRIFT gemenskapens framväxt och makt, är medvetet provokativ. Den är heller inte helt passande, for även om boken handlar om judisk makt handlar den lika mycket om det amerikanskjudiska organiserade livet i allmänhet. Han belyser hur judarna organiserade sig när de kom till det nya landet och hur den amerikanska konstitutionen lade grunden for den amerikanska judendomens mångfacetterade karaktär. Den forbjuder nämligen den amerikanska staten att erkänna någon religiös myndighet alls, och det ledde inledningsvis till stor fcirvirring bland judarna. I Europa hade den religiösa ledningen forhandlat med staten for sina medlemmars räkning och ibland lyckats ra bra avtal, ibland dåliga. Här hade alla judar lika stora rättigheter som andra medborgare, men staten ville inte veta av deras ledare. Det ledde till att en uppsjö olika judiska organisationer bildades, där ingen kunde anses foreträda judarna, ur myndighetens synvinkel. Det gamla judiska skämtet om att finns det två judar finns det tre åsikter, fick här en konkret form. Det goda med detta var dock att frivilligorganisationerna blev en viktig och naturlig del av amerikansk judendom. Lobbying en demokratisk rättighet Förutom den specifiktjudiska lobbyn behandlar boken också lobbying som fenomen. Långt ifrån svenska skräckscenarier, där de slemma kapitalisterna syns styra allt genom ännu slemmare lobbyister, handlar den om själva hantverket. Varfor är just den judiska lobbyingorganisationen så stark, vad finns det for problem med systemet, varfor är lobbying en oundgänglig demokratisk rättighet? Det sistnämnda skär sig grovt mot den svenska bilden, men är en vanlig åsikt i USA. Genom lobbying kan även minoritetsgrupper göra sina röster hörda, vanliga människor kan på- verka sina politiker även mellan valtillfåliena. Den även i Sverige hyllade medborgarrättsrörelsen på 50- och 60-talet var i mångt och mycket en lobbyingkampanj, till stor del finansierad av judiska bidrag. (Man kan forvisso inte se några entydiga etniska motiv, mångajudar som var aktiva då säger att de var det som amerikaner i forsta hand, inte som judar.) Lobbying är dock inte helt oproblematiskt, vilket boken också visar. Den judiska lobbyn är stark genom att judar mer än andra etniska grupper är politiskt aktiva. De arbetar mer än andra ideellt med politik, de är mer beredda att delta i kampanjarbete mot kandidater eller frågor de anser missgynnar dem, och de är mer beredda att ge pengar till politiska ändamål. Detta har en historisk forklaring i att judar har tjänat så mycket på viss politik och forlorat så ofantligt på annan, att de inte är beredda att ta chansen att låta fel politiker vinna. Och visst ger det dem ett övertag mot andra, mindre politiskt aktiva grupper. Ett annat problem som uppkommit på senare tid är att de största finansiärerna i allt större grad vill styra vad lobbyorganisationerna tycker. När dessa var finansierade av mängder av små bidrag kunde de i större utsträckning själva välja väg - nu finns en risk att man inte vågar stöta sig med rika donatorer. För den judiska lobbyn har detta inneburit att den, och därmed ickejudars bild av judarna, avlägsnat sig allt mer från vad vanliga judar tycker. I allmänhetens ögon har judarna, från att ha varit mycket liberala, blivit alltmer konservativa, och samtidigt allt mer religiösa. Goldberg visar att så är det inte. Judar röstar fortfarande övervägande demokratiskt och så lite som lO procent av USAs judar är religiöst ortodoxa. Men de grupper som är ortodoxa respektive konservativa har tagit över som "judarnas röst". En liten grupp neokonservativa (denna rörelses ledande är mestadels judar: Irving Kristol, Norman Podhoretz m fl) har tagit det politiska initiativet inom den judiska gemenskapen, samtidigt som ortodoxa tagit befälet i religiösa frågor. Det påminner om hur det republikanska partiet SVENSK TID SKRIFT tagits som gisslan av en liten grupp kristna högmoralister, med mycket liten åsiktsgemenskap med vanliga republikanska väljare (även om skillnaden här är ännu större). Goldbergs genomgång accepterar inte heller de självklara sanningarna att judar har makten i Hollywood, judar har makten i media etc. Visst, enskilda judar har stor makt inom underhållnings- och mediabranchen, men utnyttjar de den makten som judar? Han säger att det mycket sällan är så och att det är tydligt inom båda branscherna. Det finns många judar på film och TV i USA, de senaste åren har bara Seinfeldt-succen sporrat utvecklingen av en hel genre - vuxensitcom om judiska singlar som lever i storstad. Men vad visar det av judiskt liv? På vilket sätt är det i judarnas intresse? Större förståelse för palestinierna I nyhetsmedia syns ännu tydligare att det kan finnas ett stort antal judar inom en sektor utan att någon kollektiv etnisk makt finns. Det syns på t ex medias inställning till Israel. Den är ofta mycket kritisk och forsöker forstå palestiniernas sida, oftare än vissa konservativa judiska organisationer tycker är lämpligt. Undersökningar visar att den judisk-ägda, judisk-styrda tidningen New York Times haft hårdare bevakning och större kritik av israeliska misstag och övergrepp sedan 1967 än konservativa icke-judiska tidningar som Wall Street Journal. 33 Goldbergs bok lever inte riktigt åtaganden. Mycket lite av alla de upp till sin titel, trots spektakulär sta- pengar som samlas in går till politiska ristik om hur många judiska röster kampanjer. En recensent föreslog att som filide eller tillsatte den eller den boken istället borde ha hetat politikern eller hur mycket pengar "Avmystifieringen av den judiska judar samlar in. Hans genomgång vi- makten", för det är vad den handlar sar att de judiska organisationerna om. Men lite provokation ökar introts allt mest sysslar med religiösa tresset och intresse är denna bok defifrågor, äldrevård, skolor och sociala nitivt värd, även i Sverige. Här kan man läsa den som ett bevis på att icke-statliga frivilliga sammanslutningar verkligen behövs som motvikt till staten. Och att det inte behöver innebära att statsfientliga element undergräver dess legitimitet, utan att enskilda människor, även sådana som är för väWirdsstat, inte alltid tycker att den skall eller kan sköta allt. MATS FÄLT: Det danska medlöperiet oseph McCarthy gjorde antikommunismen en stor otjänst genom att ge den dåligt rykte. Den med tiden allt mer bisarre senatorn gav genom sina utfall överdrifter sina motståndare möjlighet att slå tillbaka och ifrågasätta hela iden att det fanns ett hot som måste motarbetas. Idag vet vi att Alger Hiss och makarna Rosenberg var spioner. Vi vet också att det fanns fler medlöpare och landsförrädare än ens de flesta högerpolitiker i väst gjort gällande. Det gällde inte bara den i detta avseende totalt hopplösa brittiska underrättelsetjänsten och hovförvaltningen. Omfattningen av den kommunisriska infiltrationen i vår egen del av världen är inte lika uppmärksammad. (Vpk):s pinsamma kryperi inför östdiktaturerna har granskats och Per Ahlmark och Andres Kung har på- mint åtskilliga framträdande svenska debattörer om deras mindre smickrande förflutna som kommunistdiktaturernas hejarklack. Styrkan i Mette Herborg och Per Michelsens Stasi og Danmark (Kay Holkenfeldt, 1996) är helhetsgreppet. Här handlar det inte bara om kommunisternas egna försyndelser eller om de ledande intellektuella. När man som läsare följer de nära kontaktema mellan Stasi och andra representanter för diktaturen i ÖstStasi og Danmark, Mette Herborg och Per Michelsen, Kay Holkenfeldt, 1996. 34 SVENSK TID SKRIFT herlin och Danmark är det lätt att glömma att många av de händelser som skildras inte ens ligger tio år tillbaka i tiden. Till pjäsen hör också att DDR:s uppgift inför ett kommande storkrig i Europa var att, med eller utan insats av kärnvapen, ta sig an just Danmark. Lojaliteten hos öst-statsarmeerna kunde ibland ifrågasättas, men i nationella folkarmens fall gäller nog att uppgiften skulle ha genomförts med tysk precision. Det fanns ända till slutet gott om danskar som såg något värdefullt och positivt i den Östtyska polisstaten och värnade dess överlevnad. Mest talande är författarnas redogörelse för det vänsterliberala partiet Radikale Venstres samröre med kulissorganisationen Bondepartiet i DDR. För den som träffat den jovialiske danske utrikesministern Niels Helveg