ETT PROGRAM FÖR STOCKHOLM ULF KRISTERSSON På samma sätt som en del slogs för marknadsekonomi och mot löntagarfonder på 70-talet fanns det människor som på 50-talet inte trodde att Stockholms framtid låg i att radera ut Stockholms historia. är jag och mm hustru Birgitta lyckligt berättade för min 90- åriga farmor i Malmö, att vi äntligen hade fatt tag på en egen lägenhet, såg hon mycket skeptiskt på oss. Lägenheten var i andra hand och visserligen bara 44 kvadratmeter stor, men ändå: En liten, fin vindsvåning i Gamla stan. Det kunde ju inte bli bättre. Men farmor såg fOrskräckt ut. "Men kära barn," sade hon. "I Gamla stan - fick ni inget bättre? Där luktar det ju illa!" Farn1or hade inte varit i Stockholm sedan 1928, då hon under ett år arbetade i en familj på Östermalm. Och på 20-talet var kanske inte en liten lägenhet på vinden i Gamla stan så ULF KRISTERSSON är riksdagsman för moderatema i Stockholms stad och ingår i Svensk Tidskrifts redaktion. Han var också sekreterare i det moderata programarbetet Land för hoppfulla och leder nu programarbetet för moderaterna i Stockholm i stadshus, landsting och riksdag. Vi ska inte döma men vad kan vi lära? mycket att längta efter. Men hon kom till Stockholm mitt i en händelserik tid. Mycket gammalt, dåligt och fattigt fick maka på sig för det moderna Stockholm som började tränga fram på allvar. Stans moderna historia började någon gång efter 1850. Järnvägsnätet byggdes ut under 1850- och 60-talen och gjorde Stockholm till en tillgänglig metropol. Stockholm påbörjade sin resa från en av Europas absolut fattigaste och smutsigaste huvudstäder, på väg mot industrialisering och en dräglig tillvaro för mångdubbelt fler människor. D å j ärnväg, nu fi berop tik Många av de villkor som var viktiga för Stockholms fantastiska utveckling strax före sekelskiftet, kan vi känna igen från framgångsrika delar av världen idag. Det handlade om nya möjligheter för mänsklig och kommersiell kommunikation. Då järnväg, nu fiberoptik. Det handlade om den tidens globalisering. UtlandskontakSVENSK TIDSKRIFT tema tog fart och därmed exportindustrin. Och det handlade om intellektuell frigörelse. Innovationsklimatet för företagsamma människor ansågs vara bättre i det fördomsfria Stockholm, där mer var tillåtet och accepterat. I Stockholm fanns kulturell variation, det vill säga tidens alla farliga och förföriska nymodigheter. Begreppet "Stockholms-äktenskap" antyder skillnaden mellan staden och landsorten. I Stockholm fanns också tillgång till några av rikets främsta utbildningsinstitutioner, och allt fler kunde skicka sina barn till mer avancerad utbildning. Förkovran var en av tidens främsta dygder. Tiotusentals familjer arbetade hårt för att barnen skulle ra det bättre än sina föräldrar. Senare delen av förra seklet var också starten för den svenska internationella storföretagsarnheten, fast ingen naturligtvis kunde veta det då: 1876 startade en Lars-Magnus Ericsson sin mekaniska verkstad på Drottninggatan 15. 1887 invigde han världens största telefonstation - i Stockholm. När vi 110 år senare går omkring på Stureplan i Stockholm och hör att det ringer en Ericsson-telefon i varje ficka, är det alltså egentligen bara en modern teknisk tillämpning av historien. Ericsson fick sällskap av Bolinders, Atlas och Gustaf de Laval får att bara nämna några. Det här var företag som bokstavligt talat gjorde Sverige rikt. Fortfarande bygger vi stora delar av vårt välstånd på företagsamhet som är l 00 år gammal. Goda skäl for sociala reformer Det är naturligtvis trots alla historieböcker svårt att idag sätta sig in i livet fåre sekelskiftet. Att det fanns goda skäl får sociala reformer och stort utrymme får intelligenta sociala reformatörer är uppenbart. Många människor hade det riktigt dåligt i storstaden. Med stigande produktion och med demokratins genombrott fanns det plötsligt resurser att använda. Medan fabrikerna intog stan och gjorde stockholmarna rikare, och den medicinska tekniken gjorde dem friskare, ville de sociala reformfåreprå- karna göra stan hälsosammare, hemmen renare och människorna mer insiktsfulla. Välvilja, välgörenhet och tidens patriarkala samhällssyn uppfattades säkert av många som närgånget, av andra som nödvändigt. Redan under seklets fårsta decennier börjar viljan till rent och snyggt övergå i den sociala ingenjörskonst som väl har blivit mest känd genom makarna Myrdals bok Kris i bifolkningifrågan. En av Myrdals många klassiker är ju den om barnuppfostran: "Spädbarnsvården är ju den arbetssammaste, opersonligaste och tekniskt mest fordrande, varfår den saken väl lämpar sig att överlämnas till expertis... Spädbarnen sova i salar om 4-6, men uppdelat i isoleringsboxar av glas får varje barn. Kvinnor med verklig håg och fallenhet får barnfostran borde i samhällets intresse särskilt utbildas och sedan exploateras får eftersyn av 8-1Obarn." Sverige plågas sedan en tid tillbaka av den debatt som Maciej Zaremba har startat om steriliseringsfrågan. Ur en vetenskapstro som satte sig över humanism och människovärde hämtades det tankegods som ledde till att tiotusentals människor stympades får statens bästa. Detta trauma säger oss något viktigt om Sverige som ett av världens mest planlagda och rationalistiska fria samhällen. Även här går den sociala ingenjörskonsten hand i hand med viljan till det perfekta samhället; att rensa bort det mänskligt udda. Vid en omläsning av Kris i bifolkningifrågans kapitel om steriliseringen är det slående att makarna Myrdal bekymrar sig över att ingreppen inte konuner att bli många nog. "Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper denna lag kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. Det beror ju fårst och främst på hur strängt den tillämpas, det vill säga hur ofta steriliseringsmöjligheten tillvaratas. Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därfår till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest fårutsättningar får sterilisering äro får handen, bör läkare och sociala myndigheter vara verksamma får att fårmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltfår många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt får samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla." Ur en sund och medmänsklig vilja att utrota fattigdom, elände, spädbarnsdöd och djupt omänskliga miljöer, fåddes den supertationalistiska tron att det mänskliga livet- och hela samhället - kunde och borde läggas till rätta. ständigt moderniseringsbehov Denna mycket handgripliga ingenjörstro går igen på fler områden. Det fanns utan tvekan i början av seklet många kvarter i Stockholm som var både omoderna, opraktiska och farliga. Gator som var oframkomliga, hus som var otjänliga och kvarter som ingen normal människa vågade vara i. Behovet av modernisering av en stad är ju egentligen ständig. I Stockholm behövdes både ljus och luft! Frågan är om det inte behövdes historia, fårankring och trygghet också? Från ljus och luft, till rivningen av halva Norrmalm är det ett långt steg. Gamla stan må, som farmor sa, ha luktat illa. Men därifrån till de misslyckade forsöken att riva även det svenska 1600-talet är steget också rätt långt. Stockholrns utveckling från efterkrigstiden, via cityregleringen och in i miljonprogrammet, präglas av en politisk övertro som närmar sig vansinnets gräns. Regleringen av Norrmalm blev det riktigt stora politiska projektet. Det startade på allvar 1951. Den extrema expropriationslagen som gjorde massrivningarna möjliga och lagliga kom 1953. Stockholrn började successivt se ut mer och mer som en bombad stad. Först i början av 1960- talet stod det klart for många vad som var på väg att hända. Dött och omöjligt att leva i I Klara och Jacob fanns på den tiden 600 fastigheter. 355 av dem revs. Bland de nybyggda finns praktiskt taget inte en enda bostadsfastighet. In till Klara var det meningen att de statliga forvaltningama skulle flytta, liksom bankerna och alla de stora foretagens huvudkontor. Så skulle ett riktigt city se ut. Jag antar att det är vackert på flygfotografier. Ut forsvann tidningar, privatteatrar, biografer och samtliga frikyrkor utom en. Impulserna till cityregleringen kom inte från svensk tradition eller från andra storstäder med liknande historia. Symptomatiskt hämtades inspirationen från Rotterdam som bombades sönder och samman i maj 1940. Gamla Klara var nog risigt och svårt att leva i. Nya Klara är dött och omöjligt att leva i. Det är lätt att vara efterklok och bli orättvis mot dem som då trodde sig ha sett framtiden i naken betong, synliga bilar och osynliga människor. Och vi ska inte döma, men kanske kan vi lära? '' Ur en sund och medmänsklig vilja att utrota fattigdom, elände, spädbarnsdöd och djupt omänskliga miljöer, föddes den superrationalistiska tron att det mänskliga livet - och hela samhället - kunde och borde läggas till rätta. '' Alla tyckte nämligen inte lika. Det fanns redan då några som inte foljde med strömmen. På samma vis som en del slogs fOr marknadsekonomi och mot löntagarfonder på 70-talet, fanns det människor som på 50-talet inte trodde att Stockholms framtid låg i att radera Stockholrns historia. En av de oppositionella finns inte längre bland oss. I ett samtal 1992 med SvD:s Håkan Hagwall påpekade Gösta Bohman: "Omstöpningen av Stockholms stadskärna hade ett destruktivt egenvärde for de ansvariga. Det gamla skulle bort, man ville bygga ett monument över den nya tiden och över sig själv. På detta sätt forstördes ett kulturarv. Stockholm är en unik huvudstad. Inga andra har själva skövlat sin stad som vi." Det här var en av de fa riktigt viktiga politiska strider som Gösta Bohman forlorade. Han blev for de flesta svenskar mer känd for helt andra saker, men for många stockholmare stod han mitt i rivningsraseriet for sans och fornuft. Han var verkligen ingen reaktionär som var emot modernisering. Men han misstrodde de politiska superprojekten. Han var for bilar, men bidrog ändå till att stoppa planerna på att bygga 20 stycken parkeringshuset Elefanten, bara på Norrmalm. Gösta Bohman var Handelskammarens man i staden, och trodde på ett näringsliv som byggde på människor, inte ett som byggde på lömska överenskommelser mellan staten och kapitalet. Han slogs mot Hjalmar Mehr och Joakim Garpe. Grävskopan Garpe Garpe var borgarråd 1954-64 och han beklagar sig i det egna forsvarstalet Farväl till Stadshuset över den tidens besynnerliga folkliga motstånd. Hela Kungsholmen var emot planerna på en sexfilig motorled längs Norr Mälarstrand, påpekar han lika forvå- rrat som irriterat och fortsätter: "...stockholrnshögern (som) fOrnyade angreppen mot Hjalmar Mehr och i två angrepp med stöd av kulturpersonligheter vädjade till stadsfullmäktige att stoppa cityskövlingen. Förgäves. Vi vann till sist." Det fanns alltså rätt goda skäl när både DN och SvD på nyhetsplats kallade Joakim Garpe for "Grävskopan". När DN träffade honom for bara 10 år sedan utbrast han: "Hade jag fatt bestämma själv, hade vi rivit betydligt mer av den oscarianska bebyggelsen. Jag har alltsedan jag var liten grabb haft en ovilja mot Oscar II och därmed kåkarna som byggdes kring 1860 till 191O." Då hade han redan sedan länge gjort sig känd på Östermalm for de finkänsliga formuleringarna om "gamla äckliga Strandvägen". De husen lyckades dock inte ens Grävskopan bli av med. Avvägningar och kompromisser En stad som Stockholm är ju en genuint gemensam angelägenhet. Få saker är så medborgerliga som rätten att vara med och påverka hur den gemensamma staden ska se ut. Får man inte vara med där, kommer man knappast att bry sig om hur resten av landet sköts. Alla inser att det krävs avvägningar och kompromisser. Ingen stad mår väl av att nostalgiskt bli konserverad som ett JatteSkansen. Det är ju en ohyggligt pretentiös tanke att just vi, här, nu skulle ha nått stadens abosluta och slutliga form. Men det är en sak att varje generation lägger sitt till den sunda utvecklingen av Stockholm. Och det är något helt annat att respektlöst riva, forstöra och bygga nytt utan att bry sig om hur sekler har skapat den stad vi ärvde. Stadens utveckling måste vara en medborgerlig fråga, ingå i de medborgerliga samtalen. Vara öppna och säkert ofta ganska fräna. Men aldrig inlåsta i sammanträdesrum, reserverade for oss i den politiska branschen. En stad far inte hur mycket som helst vara en fråga for tillfilliga majoriteter eller personliga politiska vendettor. Jag menar inte att de som skapade cityplanen 1962 eller 1967 Stockholm var mindre kloka än vi. Men de var - liksom vi är - fangade av sina fordomar och upplevelser. Just därfor ska man misstro gigantiska politiska experiment och just därfor är det bra med enskilt och skyddat ägande. Stockholm av idag är mer än andra städer i Sverige en blandning mellan fantastiska möjligheter och rätt stora problem. De allra flesta som bor här vill verkligen bo här. De har alltid bott här, eller är - som så många av oss - stolta invandrade lantisar. Stockholm som rikets metropol fOr roretagsamma människor är vid sidan om stans utseende dess främsta tillgång. Här finns ett koncentrat av det dynamiska och framgångsrika Sverige. Med alla de stora foretag som vi ärvde från forra seklet, men framfor allt massor av små foretag i helt nya branscher. Ericsson i all ära, men de cyklande grabbarna och tjejerna på Gröna Budet, de Internetproducerande konsulterna och de flexibla personaluthyrarna på Team W ork och Proffice säger numera egentligen mer om vart stan är på väg. En mycket stor majoritet av människorna och ekonomin i Stockholm, handlar idag om att producera kvalificerade tjänster. Och just därfor finns här också rätt nya problem: Stockholm har en märkligt liten del av landets högre utbildning och ett kostnadsläge for framfor allt boende som gör att ekonomin inte går ihop for många som skulle vilja bo här. I Stockholm bor en stor del av landets invandrare. Den allt mer extrema bostadssegregationen och den svenska njuggheten mot farniljeforetagande märks just därfor extra mycket här i Stockholm. Stockholm är så vackert att hela Sverige vill komma hit och titta. Men samtidigt tycker allt fler att Stockholm de senaste åren har blivit en skitig och smutsig stad. I parker och på torg känns Stockholm allt mer som en stad på dekis. Politiken alltmer impotent Trafik och parkering är sedan länge ett stort problem i Stockholm. Det är fascinerande att trafikdebatten började med att alla talade om ett trafikproblem som måste lösas. Sedan värktes en stor och bred Dennisöverenskommelse fram, en fårdigforhandlad kompromiss. Över en natt slutade stockholmarna att tala om det trafikproblem som borde lösas, och övergick till att tala om alla problem som fanns i lösningen. Politiken har på gott och ont blivit alltmer impotent i samhällsutvecklingen. Otrygghet är for många en daglig del av livet i Stockholm. Att inte fa vård i tid, att inte kunna lita på att skolan där man bor är bra, eller att polisen i Stockholm kan klara av så- dana brott man klarar av i New York City - det är otrygghet. DN:s chefredaktör Hans Bergström påpekade nyligen i en artikel att " ...på centrala Manhattan känner man sig helt trygg, även kvällstid. Madison Avenue har återratt sin stil och charm efter år av förfall. Jag går lugnare genom Central Park i skymmugen än pg skulle göra Vasaparken i Stockholm". Stockholm kan inte vara en stad där man inte vågar åka T -bana på kvällen eller där vagnarna står stilla får att de är sönderslagna. Där man tvingas planera varje promenad får att slippa trakasserier, eller lägga bostadsrättsföreningens pengar på daglig klottersanering. Där cykelstölder och bilstölder, inbrott i bilar och inbrott i affärslokaler är så vanliga att de inte ens utreds. Bara får att Stockholm är öppet och tolerant ska man inte behöva vara rädd att barnen ska fastna i kanyler i lekparkerna. Den dag de allt detta, och istället låser in sig bakom gallergrindar och i taxibilar - den dagen tar andra över stan. ''Stockholm är alltså precis så fantastiskt som de som alltid har bott här alltid har vetat. Och precis så lockande som vi som har kommit hit trodde att den var. Men det saknas fungerande arenor för de medborgerliga samtalen i stan. '' Stockholm är alltså precis så fantastiskt som de som alltid har bott här alltid har vetat. Och precis så lockande som vi som har kommit hit trodde att den var. Men det saknas fungerande arenor får de medborgerliga samtalen i stan. Stadsdelsnämnderna kan de flesta stockholmare nog både ha och mista. Den stora reform som flesta stockholmare slutar bry sig om på djupet skulle fårbättra demokratin 36 SVENSK TIDSKRIFT i Stockholm och som egentligen tillkom av besparingsskäl, har tvärtom medfört ökade kostnader och intresserar fa. Till de demokratiska informationsmöten som arrangerades på 24 olika ställen fåre reformen, kom det totalt 350 personer. Vad Stockholm behöver just nu - vare sig vi villlösa gemensamma problem i en stadsdel, i sjukvården, i stadens utseende eller i de statliga reglerna - är riktigt fårtroendemannaskap. Stockholm behöver politiker som inte låtsas att de kan eller klarar allt. Som till och med skapar en smula förståelse får att allt inte går att åstadkomma nu och utan kostnad. Stockholm behöver politiker som gör något ödmjukare men viktigare: Visar att de är värda förtroende. Att de tar ansvar, men inte ansvaret ifrån människor. Så gör man i en bra stad. Man utvecklar och förnyar. Man bevarar och skyddar. Stockholm är ett mål, inte ett medel får alla som är på väg någon annanstans. Eller som Stiftelsen Stolta stad stillsamt påpekar: "En stad är inte till får att fårdas genom. Den är till får att vistas i."