et var under hennes första dag som secretary of state, amerikansk utrikesminister. Den knubbiga, kortväxta men drottninglika Madeleine Albright gjorde framfår ögonen på hundratals amerikanska diplomater en spexartad liten piruett. Någon vecka senare - på sin fårsta jorden-runt resa till viktiga allierade, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Japan, Sydkorea, till EU och till världspolitikens nyckelländer, Kina och Ryssland- klev hon ur sin Boeing 707:a klädd i svart Stetson, en cowboyhatt, det mest amerikanska av attribut, vilket hon gjort till sitt varumärke. Vid trettioåttonde breddgraden på den koreanska halvön visade hon sin STAFFAN HElMERSON är Sveriges Radios korrespondent i Washington. Han kommer i sommar ut med en kåseribok om Amerika, "Med Dolly Parton i baksätet" (W&W). 34 STAFFAN HEIMERSON: men En järnlady ar hon rostfri? publikfriande, tv-mässiga, skämtsamma formuleringskonst, när hon mötte amerikanska soldater. "Det var, när jag som barn växte upp i London", sa hon och syftade på hur hon var ett flyktingbarn från då- varande Tjeckoslovakien, "som jag fårsta gången hörde the Yanks are coming. Det var fårsta gången jag blev fårälskad i amerikaner i uniform..." "Kanske har ni noterat", sa hon vid ett annat tillfålle till sina åskådare och SVENSK TIDSKRIFT drog ner en storm av skratt, "att jag inte ser ut som Warren Christopher." Christopher - grånad, skrynklig i ansiktet, anonym i stilen, advokat till yrket och så korrekt, brukade det sägas, att han åt M&M-praliner med gaffel och kniv - var Albrights fåreträdare på utrikesrninisterposten. Inga tvivel när det gäller den nya främsta fåreträdaren får amerikansk utrikespolitik. Hon är tolv år yngre. Det gör intryck på omvärlden, när hon talar franska med fransmän och ryska med ryssar. Rollen ger henne en egotripp. Hon har, som Henry Kissinger en gång, stjämkvalitet. Det är skillnad i förpackning. Men i innehåll? "Ja", svarar de utrikesbedömare och diplomater jag talat med i Washington. "Skillnaden finns i deras bakgrund. Christopher är från Kalifornien. Han hade lätt att fårstå Ostasien på andra sidan Stilla havet och tyckte att Europa var ointressant. Albrights bakgrund som flykting, först undan Hitler och nazismen, sedan undan Stalin och kommunismen, har gett henne bister och bitter erfarenhet av faran av totalitära grannar. Hon har ett persOt!ligt intresse i att skapa nya säkerhetsarrangemang i Europa." I en intervju i Le Monde och i en artikel i The Economist, som hon själv signerat, står hon reservationslöst upp för Natos utvidgning. Rysk seger Natofrågan var Albright följaktligen rask i att i Moskva förklara vad Natos förmodade utvidgning i juli - med Polen, Ungern och hennes eget Tjeckien som medlemmar 1999 - innebär för ryssarna. Hennes försäljningsargument var, att ett utvidgat Nato i själva verket ska ha fårre soldater och fårre vapen, och att i Nato-affärer "ge Ryssland en röst men inte ett veto". President Jeltsin ska för sin omgivning med tiden kunna presentera detta som en rysk seger. "Ryssland har ingenting att frukta, ett utvidgat Nato bidrar till att stabilisera Centraleuropa", skrev i ett inlägg i New York Times Albrights biträdande utrikesminister, rysslandsspecialisten och ryssvännen Strobe Talbott. De för Albright - under hennes pågående smekmånad - så positiva jämförelserna med Christopher är dock inte rättvisa och sportsliga. Christopher kom in i en regering, som fatt överta hanteringen av två förgiftade situationer, Somalia och Bosnien, situationen i den senare krishärden låst på grund av FNs bleka agerande och de stora europeiska ländernas ovilja att intervenera. President Clinton var själv nybörjare. Demokraternas administration hade varit borta från maktutövning i tolv år. Clinton velade och vacklade. Missgreppen var hans. '' Ingen amerikan är i11dignerad. Men mån<!?a är häpna. Det finns eH gåta kring Albr({!hts sätt att forma sin ide11titet. Tä11k om den nya utrikesmiHisfem inte bara är hård - utan kall. '' Albright kommer väl tränad, fast hennes bakgrund är akademisk; hon var en gång lärare vid Georgetown University och en elegant aktör i huvudstadens cocktail drcuit. Intresset för henne personligen ökade, när Albright förklarade sig häpen och ovetande om det Washington Post i hennes födelseland Tjeckien spårat upp om hennes överlevande anhöriga där och hennes historia. Hon hade forts i Prag. Pappan var diplomat. Som barn var hon flykting forst i blitzens London, sedan som tonåring i USA. Föräldrarna hade konverterat till katolicismen. Själv bytte Madeleine senare religion igen, till den amerikanska delen av den anglikanska kyrSVE N SK T IDSKRIFT kan. Sådant är på intet sätt onormalt i ett land, där det nästan ligger i konstitutionen, att ha rätten att starta sitt liv på nytt, rätten att skapa sig en ny identitet. Men, frågade sig många amerikaner, då uppgifterna om hennes rötter blev kända, vare sig det är en religiös fråga eller en etnisk, är det inte konstigt, att Albright aldrig under ett vuxet liv varit nyfiken på sitt ursprung, sin judiska miljö i då- varande Tjeckoslovakien? Varfor har hon inte undrat vad som egentligen hände morforäldrarna och farforäldrarna och kusiner - många av dem dödades i Auschwitz. G åta kring Albright "Jag är jude", sa till mig vid en middag i Washington en litterär agent, "och jag är störd över att Madeleine Albright säger, att hon aldrig undrat... och över att hon inte öppnat breven från sin kusin, som lever kvar i Tjeckien, och inte tittat på de dokument, som borgmästaren i hennes fodelsekommun sänt henne." Ingen amerikan är indignerad. Men många är häpna. Det finns en gåta kring Albrights sätt att forma sin identitet. Tänk om den nya utrikesministern inte bara är hård - utan kall. Albright var i flera år USAs ambassadör till FN, i avgörande situationer en diplomatisk järnlady med en mungipa ur vilken hon kunde avlossa odiplomatiska giftigheter. Hon använde generalsekreteraren Boutros Boutros Ghali som 35 ett steg i sm karriärtrappa. Det var hon som målmedvetet och metodiskt röjde undan egyptiern, som amerikanarna ju var så missbelåtna med. Det fanns de i FN-huset som sa, att hon gick över lik om det passade hennes syften. Hon meriterade sig genom att till Vita huset komma med en trofe - och hon hade därmed visat, att hon hade hårda nypor och kvalificerade sig till regeringskretsen. Hon låter sig gärna beskrivas som "en hök som flyger högt." Men nota bene: Albright tar upp sin post när världen, generellt, befinner sig i lugn, krishärdarna är ta - och hon har ännu inte tillfort den amerikanska urrikespoliriken någonting med hennes eget signum. Hon har hittills bara foljt upp Christophers politik. Dock kan en nyordning i agendan, i prioriteringarna, anas. Christophers forsta resa utomlands, sedan han 1993 tagit upp posten som utrikesminister, gick till Mellanöstern. Det var där han med tålamod, under långa perioder av skytteldiplomati, vistades mest. Albright flyttar på sin prioriteringslista ner Mellanöstern till en tredje plats - efter Europa och Kina. Hur hantera Kina? Mellanöstern med dess PalestinaIsrael-fråga mår kanske, säger en del bedömare, rentav väl av att en tid stå på sparlåga - och med ingripanden bara, när det ser ut att koka över. Kinapolitiken däremot är en Arne- 36 rikas ödesfråga. Hur hantera en gåtfull världspolitisk bjässe med växande ekonomisk betydelse? Hur lägga vikterna rätt mellan en viss containment och ett öppet utbyte, som i längden ska löna sig: fa slut på den kinesiska maktapparatens forbrytelser mot mänskliga rättigheter, skapa demokrati och marknadsekonomi for en miljard människor, göra Kina till en civiliserad medspelare och fredlig granne? Få tror att piska hjälper, många tvivlar på morotens verkan. Den amerikanska kinapolinken kan komma att testas snart - efter Pekings maktövertagande av det fria Hongkong eller om kommunistregimen på nytt med aggressioner tär på Taiwans nerver. Natofrågan intresserar inte Det som under våren mest synts av en Clintons kinapolirik är skandalomsusade penningbidrag till hans omvalskampanj - och ingen tvivlar på penningarnas syfte: att köpa sig inflytande i Vita huset. Mest intressant är foljaktligen Amerikas - och Albrights - europapolitik, i vilken Natos utvidgning är den hetaste punkten. Hur het? Svar: alls inte så het som frågan i det närmast natohysteriska Sverige ofta kan forefalla. I Amerika varken intresserar eller engagerar den allmänheten. Den finns knappast i debatten, den belyses inte i tv:s nyhetsprogram. Medelamerikanen skulle, om han tillfrågades, i de flesta fall inte ens veta, att Natos gränser sannolikt flyttas österut. Han skulle SVENSK TIDSKRIFT säga: "Vaddå, kalla kriget är ju över sedan sex-sju år sedan... det här rör inte mig." Men den amerikanska regeringen vet, att den både utomlands och bland expertisen på hemmaplan har stöd for utvidgningen. Det var en tysk socialdemokrat (!), partiets talesman i utrikesfrågor Karsten Voigt, som vid ett symposium i Washington sa: "Det behövs inget 'ja' från Ryssland. Det kommer inte att säga ja. Varfor skulle det det? Vi kan göra den ena eftergiften efter den andra och Ryssland kommer ändå inte att säga ja." Och en veteran i utrikespolitiken, Zbigniev Brzezinski (som ju i likhet med Albright har rötter i Östeuropa) dlder västvärlden att ignorera ryska hot och locktoner: "Vi behöver inte vara blyga, vi kan öppet säga, att en Natos expansion hjälper det demokratiska Ryssland och den skadar det imperialistiska Ryssland. Rysslands fyrahundraåriga imperialistiska historia står vid sitt slut." I den lilla krets som engagerar sig i Nato- och europapolitik ses därför nästa steg som det intressantaste. l) Vilka blir nästa omgångs nya Natomedlemmar, Slovenien, Rumänien, Bulgarien? 2) Hur forhindras att eftergifterna till ryssarna skapar ett ja/ta II- där Moskvas inflytande över forna sovjetrepubliker - inklusive baltstaterna - finns direkt eller indirekt inskrivet? Det blir frågor i vilka Albright far visa, om hon är en lady for sin Stetson - eller en tom tunna.