KLÄDERNA GÖR MANNEN.. - AVEN I POLITIKEN CECILIA GARME Skriften Land för hoppfulla tyder på en stilförändring- en ny image- hos moderaterna . Det är i så fall ingen banal händelse utan en signal till omstörtande förändring. F örst slår jag upp de tre kapitel som Lars Gustafsson har skrivit. (Förstås. Partimanifest är ingen lustläsning, inte ens for en statsvetare). Ett av dem beskriver en utflykt till Heidenstams Övralid vid Vättern. Det är ett fint litet stycke, mycket gustafssonskt med observationer klara som vatten och torra understatements. Övralid är en plats jag själv har minnen ifrån. Jag besökte det ganska ofta då jag var lokalreporter på Östgöta-Correspondenten i Motala en sommar på 80-talet. Lustigt nog var det samma sommar som Lars Gustafsson fick Övralid-priset. Som utsiktsplats är Övralid oslagbart, som minnesmärke gåtfullt. I Lars Gustafssons korta text symboliserar det konservatismen. KaroC E C ILIA G ARME är doktorand i statsvetenskap , frilansjournalist och redaktör för den f eministiska tidskriften Bang. 12 linersabeln ligger perfekt i besökarens hand, "som en väl avvägd tennisracket". Den konservatism det anspelas på mellan raderna är dock inte Heidenstams utan välfärdsstatens. Och tillsammans med annan konservatism fordöms den, vänligt men bestämt. Rädslan for forändring är i själva verket roten till allt ont, konstaterar besökarna. När de lämnar Övralid liknar de platsen vid en hägring. Erkänner delaktighet fo lkhemsbygget Texten är en genial sammanfattning av den image moderatema vill ge sig själva i manifestet Land för hoppfulla. Ett ömsint avståndstagande från på samma gång det egna gammalkonservativa arvet och den socialdemokratiska välfårdsstatskonservatismen. Här har moderatema plockat upp tråden från Mauricio Rojas och erkänner sin delaktighet i folkhemsbygget (som for övrigt finns obönhörligt dokumenterad, inte minst Emil SVE NSK TID SKRIFT Uddhammars avhandling Partierna och den starka staten.) Och mer än så. Moderatema uttrycker en viss sympati for det som byggdes. Välfärdsstaten hade inte alltid fel, men nu måste den moderniseras, heter det (s 71 och 72). Moderatema har uppenbarligen gjort ett retoriskt vägval. Det finns de som har uppmanat partiledningen att undvika ordet 'modernisera' om välfärdsstaten helt och hållet, eftersom det skulle implicera att välfärdsstatliga arrangemang vid någon tidpunkt faktiskt var moderna och därmed bra - se exempelvis Fredrik Haage om arbetsrätten i Svensk Linje 516 1996. Men av den strategin syns i manifestet ingenting. Här sägs knappast ett enda ont ord om det socialdemokratiska partiet eller vänsterväljare i allmänhet. Det grövsta jag hittar är att "det ligger något aningslöst i många svenskars relation till välfårdsstaten"(s 82), vilket ingen kan betrakta som ett slag under bältet. Tvärtom rymmer manifestet åtskilliga fiffiga formuleringar som rar alla parter att framstå som kloka och goda. Exempelvis "de faretagsamma behöver en miljö som gillar dem" (s 61). När man hade kunnat skriva "man måste sluta hacka på foretagarna" eller "det är faretagarna som drar landet". Bagateller, kan tyckas. Men det är det inte. Detta är nyansskillnader höga som hus, nästan att järnfora med Lätta-reklamens geniala omformulering av bantningsproblematiken: "När du bestämt dig for att inte bli fet". Gamla vanliga förslag De konkreta politiska forslag som framfors är däremot antingen de gamla vanliga eller fullt forväntliga. Sänkta skatter. Förändrad arbetsrätt. Barnavdrag istället for barnbidrag. Konkurrens mellan skolor. Konkurrensutsatta landsting. Och så vidare. Ibland med ny fräschör i argumentationen, men forvånansvärt ofta utan. Man hade kanske väntat sig mindre naiva utläggningar om skolpengen och skolkonkurrensens välsignelsebringande effekter - att dåliga skolor kommer tvingas slå igen är inte särskilt sannolikt så länge skolans närhet till hemmet har betydelse for barnet och foräldrarna. Miljökapitlet är optimistiskt i överkant även om det känns välgörande med ett tydligt avståndstagande från undergångsromantisk miljöaktivism (men är den särskilt vanlig, egentligen?). Kapitlet om invandring är direkt anstötligt. Att moderaterna vill underlätta for flyktingar och andra forfoljda att komma in i Sverige är utmärkt. Men att släppa annan invandring helt fri, till synes for att bakvägen tvinga fram stora forändringar av andra politikområden, reser både moraliska och praktiska problem som är svåra att överskåda. Den som vill invandra ska enligt manifestet bevisa att han eller hon kan forsölja sig. Hur detta ska kunna bevisas och kontrolleras forblir oklart och konsekvenserna blir hursomhelst svåra. Vill moderaterna säga att vi måste lära oss att leva med verkliga fattigghettan inom våra gränser, vi som alla andra? Eller, ännu värre, att vi då och då ska skyfila ut människor ur landet enbart for att de är fattiga? SVENSK TIDSKRIFT Andra delar av manifestet är välargumenterade och enkla, som diskussionerna om sänkta skatter for i synnerhet låginkomsttagare och intervjuerna med personer som tvingas betala absurda fastighetsskatter och bokstavligen måste gå från gård och grund. I flera frågor ligger manifestet forvånansvärt lågt, däribland i den så kallade pigfrågan och diskussionen om kvinnornas sysselsättning och den offentliga sektorn. Här tror jag att programgruppen har missbedömt stämningen i den allmänna debatten. Folk vill kunna köpa hem~änster, om man bara har råd och helst vitt. Senast i böljan av april publicerade 13 z o :c o Mtonbladet Kvinna ett stort reportage om kvinnor som anställer svarta barnflickor i hemmet och som känner sig kränkta över att ta sina behov av avlastning fördömda och förlöjli- ''I flera frågor ligger manffestet förvållansvärt lågt, däribland i dell så kallade pigfrå- gan och diskussionen om kvinnornas sysselsättlling och den offentliga sektortz. '' gade. Om kvinnorna och den offentliga sektorn säger moderatemas manifest i stort sätt inget mer än att efterfrågan på vård och omsorg kommer att vara fortsatt stort men att dessa inte enbart måste drivas i offentlig regi. Det är ingen särskilt kontroversiell slutsats, åtminstone inte om man talar om omsorgen för barn och gamla. Jag anar att programgruppen har velat ta det säkra före det osäkra. Den vet att jämställdhetsfrågorna är minerad mark och vill inte i onödan reta upp feministerna, exempelvis mig. Denna punktvisa överförsiktighet avslöjar i själva verket hela syftet med manifestet som är att uppvisa moderatema som snälla och stillsamma. Adjöss med arrogansen. Här gäller det att till varje pris förvalta det empatiska kapital som Carl Bildt har samlat på sig i Bosnien och som i bästa fall kan ta hela partiet att lysa med ett mildhetens ljus. Att få framstå som 14 blida, det måste vara en ny upplevelse för moderater. Öppnar for nya lösningar Om detta kan man tycka två saker. Man kan tycka att partiet försöker lura på mitten- och vänsterväljama den gamla vanliga högerpolitiken via ny förpackning och nytt språk. Men man kan också tycka att moderaternas nya politiska stil faktiskt gör det möjligt för socialdemokrater att diskutera nya lösningar på exempelvis skattepolitikens område utan att drabbas av klasshat och direktörsskräck. Dessutom är det så att kläderna tenderar att göra mannen även i politiken. En ny politisk stil kommer Lika för alla Tjänstebeskattningsutredaren Dan Andersson fade i sin utredning fram i huvudsak samma försfag som alfa andra - utom LO och s-regeringen förstås - för att få ner arbetslösheten. Lägre skatter på tjänster, helt enkelt. Men några dagar senare slog jämställdhetsexperten på arbetsmarknadsdepartementet farm. Försfagen hade inte analyserats speciellt med tanke på kvinnorna. Jämställdheten skulle inte specifikt vinna på en öppnare tjänstemarknad. Även om tjänster hemma hos folk skulle bli lägre beskattade, så skulle inte alfa ha råd att köpa de tjänsterna, det skulle inte bli fika för alfa, och någonting som alfa inte kan få fika av - förutom SVENSK TIDSKIUFT således på sikt att förändra dem som uppträder med den. Om moderaterna blir framgångsrika i sin omgestaltning kommer detta att skapa nya förslag, nya kompromiss- och samarbetslägen, nya förhandlingsmöjligheter, nya kamratskaper och nya politiska lösningar i rikspolitiken. En ny image är nämligen inte någon ytlig och banal händelse utan en signal till omstörtande förändringar. Den som byter image framgångsrikt byter publik, och det förändrar hela spelet. Förutsatt att den som byter skepnad menar allvar, förstås. Hur det är med moderatema på den punkten vet vi förstås inte så mycket än. att kvinnorna ska gynnas med speciella villkor för att de är kvinnor - det är otänkbart, förkastligt, underkänt, utdömt. Av det enkla skälet att någonting skulle kunna röra på sig, de fastlåsta positionerna omkring alftings omöjlighet skulle kunna lossna, och hur skulle det då se ut om inte ombudsmännen och jämställdhetskvinnorna kunde kontroflera att allt var och förblev reglerat, fika för alfa, fast gynnat för kvinnorna, d v s totaft behärskat av grindvakterna för olika gruppintressen, d v s oförändrat? Idealet, förstår man, är att alfa har fika lite råd till allt, att alfa bevakar alfa så att rörlighet förhindras. Helena Riviere