RAsERADE v ÄRDEBASER ÄR HUVUDPROBLEMET HANS BERGSTRÖM Jag är hjärtligt trött på det politiska taktiserandet. Världen är full av intressanta verkligheter och agendan tät av viktiga avgöranden. Det är dags att borgerligheten inser att vägen till väljarnas förtroende kräver ett annat, mer värdeorienterat synsätt än det som är förhärskande idag. T re frågor har ställts av redaktörerna. De skulle kunna ges korta svar. 1."Har borgerligheten en chans infor nästa val?" Svar: knappast. Göran Persson är ny partiledare och sådana brukar klara sig hyggligt i sina forsta val. Göran Persson har kommit långt på väg i sin högst medvetna ambition att skapa ett norskt politiskt landskap i Sverige. Det norska landskapet utmärks av att en rödgrön vänster tar hand om missnöjesröster när socialdemokratin regerar, att centerpartiet är omöjligt regera. I Sverige parkerar nu nussnöjda hos v och mp. Centern stödjer regeringen om budgeten och intar for fp och m omöjliga positioner i framtidsfrågorna om kärnkraften, EU och NATO. Folkpartiet är forsvagat. Bara Hagen fattas for det norska mönstret. En objektiv prognos säger att det är högst sannolikt att Sveriges statsminister heter Göran Persson fram till valet 2002. Ingen brist på missnöje 2. "Vilken taktik bör de borgerliga partierna tillämpa infor valet?" Svar: Det är ingen brist på missnöje i det att samarbeta med for de konser- svenska samhället, så vill oppovativa och att det liberala partiet är for svagt for att spela en nämnvärd roll. Socialdemokratin kan därmed ta med ro att dess röstandel är lägre än forr. Ty ingen annan kan ändå HANS BERGSTRÖM är Dagens Nyheters politiske redaktör och har bl a skrivit avhandlingen Rivstart. sitionen maximera antalet röster kunde det vara lönsamt att dess delar gör sig till talesmän for olika missnöjen, något parti med for höga skatter, något parti med fOr låga utgifter (åldringsvård särskilt), något parti med tidens allmänna tendens så som människor uppfattar den (offentlig moralupplösning etc). 3. "Hur skall de agera om de far SVENSK TIDSKRIFT chans att bilda regering igen?" Svar: som forra gången. Från teknisk synpunkt var forberedelserna 1991 exemplariska. Ingen regering har heller startat mer målmedvetet än regeringen Bildt. Mina beräkningar av "den politiska präglingskvoten" från olika regeringar under deras forsta år (andelen propositioner med egna initiativ till grundläggande forändringar på politiskt centrala områden) ger foljande bild: Fälldin 1976: Palme 1982: Bildt 1991: 13 procent 11 procent 29 procent Det var alltså inget fel på handlingsformågan. Strukturforslag, särskilt när det gäller skatteregler for småforetagande, duggade tätt forsta hösten. Problemet var bara att regeringen inte fOrstod den verklighet den befann sig i: realräntechockens, finansbubblans, bankkrisernas verklighet, som bland annat via en unik övergång från minus fem till plus åtta 11 i sparkvot sänkte den inhemska efterfrågan samtidigt som en övervärderad f:1st kronkurs raserade exporten. Även om fler hade känt till situationen fanns det for övrigt knappast något sätt att undkomma verkningarna av 80-talets övermod och 1992 års europeiska valutakris. Svaren ovan ter sig formodligen inte som särskilt tillfredställande for borgerliga partisekreterare. De är det heller inte om man tänker på svensk samhällsutveckling och demokrati. Rubbad maktbalans Utan ett starkt liberalt kraftfalt rubbas den politiska balansen. En socialdemokrati vid makten utsätts for tryck från en rödgrön vänster (påtagligt, emedan det påverkar de egna medlems- och sympatisörsleden) utan att det finns ett lika starkt mottryck från liberalt håll. Verkligheten i form av budgetunderskott och dylikt kan ändå tvinga politiken i en viss riktning, men kravet på politisk hänsyn till ett attraktivt alternativ av liberal karaktär finns inte där. Detta begränsar handlingsfriheten for en socialdemokratisk ordforande och statsminister, och forsvårar en strukturell vridning av spolitiken i liberal riktning. När socialdemokratin syr in centern är det heller inte fråga om ett samarbete som har karaktär av "nationell samling", "historisk kompromiss" eller dylikt. Olika tunga krafter i Sverige forenas inte i gemensam ansträngning. Syftet och effekten ur socialdemokratisk synvinkel är tvärt- 12 om att långvarigt utestänga de borgerliga från makten, isolera moderaterna och säkra permanent eget maktinnehav. Denna innebörd måste bedömas mot bakgrund av svensk modern historia och den symbios mellan facklig och politisk makt - med facket bekostande valkampanjerna och partiet användande lagar och statskassa for att gynna facket- som har byggts under drygt 60 år. Också for demokratins vitalitet är det norska landskapet bekynunersamt. Valdeltagandet sjunker när valutgången är given, såvitt gäller regeringsfrågan. Det stora borgerliga partiet tenderar att upptas av inre oro mer än yttre krafi:utövning, när allt ändå rycks utsiktslöst. Mindre partier frestas till udda profileringar och allmän fraseologi, när ansvarsställningen är långt borta. Vad göra? Politisk-taktiska begåvningar kan säkert diskutera de gantia kära frågorna om samarbetsmönster, om centerns utveckling efter Olof Johansson, om folkpartiets revitalisering, om nya missnöjespartiers inverkan, om heniliga forberedelser och häftiga utspel. Själv finner jag flertalet av dessa frågor något tröttsanuna, särskilt som det är två år till nästa val, världen är full av intressanta nya verkligheter och agendan tät av viktiga avgöranden (kärnkraft, EMU, NATO, Europas forfattning etc). Jag skulle foreslå att de borgerliga partierna funderade över mer fundamentala ting. Till exempel: Hur SVENSK TIDSKRIFT konuner det sig att en s-regering kan höja skatterna med omkring 80 miljarder kronor och allt missnöje ändå går vänsterut, till partier som vill höja skatterna ännu mer? Varfor är svenska folket just nu mer vänster än formodligen något annat folk den demokratiska världen? Varpå grundas den verklighetsbild som gör att populära forändringskrav är vänster och impopulära "borgerliga"? Ofrånkomligt pris Frågorna är inte enkla, och inte svaren heller. Dessutom kan en reaktion i opinionen ibland vara uttryck for att den faktiskt forcia politiken gått i motsatt riktning. Detta ser vi tydligare om några år. Måhända visar sig backlashen opmwnen vara det ofrånkomliga priset, ja ett av bevisen for att stora strukturella reformer faktiskt genomfordes under 90-talets forsta år (skatterefonnen, BU-medlemskapet, bostadssubventionernas avveckling, sundare forsäkringsprinciper med självrisker, arbetsskadeforsäkringens skärpning, de offentliga verksamheternas rationalisering, inflationsoch lånevanans utrotning osv). Reaktionen är i så fall svaret på handlingen. Ändå är det tänkvärt att begrunda var de borgerliga partierna befunnit sig i forhållande till väljaropinionen vid olika tidpunkter. Valforskarna i Göteborg påvisar ett klart mönster. På 70-talet anpassade sig de borgerliga toppskikten till vänstervinden o ? r z r o z z långt mer än sina väljare, och kom däm1ed att förstärka dess praktiskpolitiska genomslag. In mot 80-talet var opinionen starkt polariserad, med en skarp blockgräns på grund av löntagarfondsfrågan. På 90-talet befinner sig de borgerliga väljama långt till vänster om sina partiledningar, i frågor som EU, offentlig sektor, fördelning och arbetstidsförkortning. Med denna opinionsstruktur och verklighetsuppfattning är det mycket möjligt att ett misslyckande för regeringen Persson i fråga om arbetslösheten snarare leder till lyft 1998 för Schlaugska tankar om kortare arbetstid än för Bildtska om mer företagsamhet. ''Med denna opinionsstruktur och verklighetsuppfattning är det mycket 1n~jligt att ett misslyckande för regerillgen Persson i fråga om arbetslösheten snarare leder till lyft 1998 för Schlaugska tankar om kortare arbetstid än för Bildtska om mer företagsamhet. ''Valsociologen Torsten Österman ställde i september 1996 följande fråga: "Debatten om hur stat, kommun och landsting skall ordna upp sin ekonomi är idag intensiv. En del menar att man inte kan höja skattema mer utan nu måste spara in på utgifterna för olika verksamheter. Andra menar att man inte kan spara in mer på olika verksamheter utan nu måste höja skatterna. Vad tycker Du när det gäller de verksamhetsontråden som nämns nedan?" Svarsalternativen var: "Minskas mycket", "Minskas något", "Tveksam, vet ej", "Inte alls minskas, hellre höja skatten". Av moderata sympatisörer valde 53 procent det sista alternativet vad gäller "utgifterna för sjukvården" och 58 procent vad gäller "utgifterna för skolan". De borgerliga partierna skulle - bortanför den flosklemas nivå där inga partier längre är trovärdiga - behöva tänka igenom några grundläggande frågor: • Vad har de för goda svar på människornas starka behov av tillit till äldreomsorg och sjukvård? Vilka är de trovärdiga borgerliga lösningarna, i svensk verklighet, för mjuka ändamål som vård och utbildning? Svaren hittills på vårdområdet, som jag känner bäst, duger inte. • V~ken är moralen i de borgerliga budskapen? Många har nog fatt intrycket att borgerlig politik är detsa=a som att skära ännu mer samhällsanda. "Man ska kunna leva på sin lön" är ett moralbudskap. I övrigt har dock bilden av borgerlig politik dominerats av teknokrati, determinism eller teori (med t ex. ett superrationalistiskt valfrihetsbudskap) än av tungt och tydligt moralinnehåll. Men i det som alltmer tenderar bli politikens huvudfråga - "hur skapar vi en svensk miljö av attraktionskraft för investeringar och företagande" borde rimligen borgerligt moralinnehåll vara centralt. Sverige som det mest ickekorrumperade landet 1 världen. Svenskarna som ett folk som förkovrar sig och lönar utbildning väl. Svenska storstäder som de brottsfriaste och säkraste i västvärlden (ett mål som det faktiskt finns realistiska handlingsmöjligheter för). När kläddes senast krav på sänkta marginalskatter effektivt i en moralisk motivering, att den sjuksköterska som vidareutbildar sig och tar extra ansvar ska lönas för det? Hur ser alternativet ut? Vilka är de intressanta borgerliga tankarna inför nya verkligheter? Vad sätter debatten och träder efterhand alltmer fram som relevanta uppslag? Snart nog kommer till exempel hårdhänt och hårdhjärtat i sådant som arbetsmarknaden att vara sådan att människor värderar högt. slaktkniven finns till höger, moralen till vänster. Men det borgerliga upproret var en gång moraliskt (se Norbert Elias civilisationshistoria). Mot en aristokratis dagdriveri ställdes borgerlig strävsamhet, sparsamhet och SVENSK TIDSKR.IFT alla system som bygger på begrepp som "inkomstbortfall", "ledighet", "närvaro", "anställd" blir allt svårare att tillämpa. Snart nog står det också klart att "kompetens" i det nya samhället inte alls är liktydig med att alla går i skola tills de är 25, utan lika 13 o m Cl m Cl m z Cl o z z mycket handlar om att ungdomar far växa in i det verkliga livet, med dess ansvar, sociala samspel och mästar/- lärlingrelationer. Vilka är de borgerliga framtidstankarna for socialforsäkringar, sparande och ungdomars socialisation? Hur kan vi gå mot ett samhälle som präglas av att människor far chans att växa, istället for att erbjudas att "må bra"? Proletarisera medelklassen • Vad bygger borgerliga värden? Jag menar nu "borgerliga" i meningen tro på individens eget ansvar for sig själv och sina nännaste, insikt om att inget kan skördas utan att det har satts och odlats - men också medborgerlighet, i meningen en känsla av plikt att inforn1era sig och medvetet detta bygge av nya utsikter, nya rollidentiteter, nya beroenden, nya verklighetsuppfattningar -ja, en ny väljarkår - har skett under 30 år. De borgerliga skulle nu lika medvetet behöva tänka igenom vilka strategiska forändringar som kan bidra till att bygga borgerliga värden och utsikter for framtiden. Jag talar fortfarande inte i partitenner utan i värdetenner. Hur kan vi åter fa en större andel av befolkningen som forsörjer sig själva som egen foretagare, efter att andelen av de yrkesverksamma har gått ner från 19 procent till 7 under efterkrigstiden? Går det inom det som är offentlig tjänsteverksamhet att pröva motsvarigheter till vad vi ser på frisörsalonger och taxi, att foretagen visa aktivt intresse i det samhälle i bara är paraply- och serviceorgavilket man lever. Dessa värden hotas från två håll: dels ett passivt "må bra", rättighets- och bidragsmottagartänkande, dels av en ny borgerlighet (socialt sett) som saknar mycket av den garnlas samhällsbärande ansvar. nisationer for en mängd egenforetagare? Genom vilka system skulle människor åter vänja sig vid eget sparande som huvudgrunden for trygghet och frihet i livet? Går det att finna en strategi for ägarlägenheter i Men de har forstas ocksa forsvagats invandrartäta bostadsområden av en medveten socialdemokratisk strategi alltsedan 1950-talet att proletarisera medelklassen, att bygga system så att människor inte ska forlita sig på privat sparande, inte ska tänka som foretagare, inte ska känna stolthet och strävan i sina professioner utan mera uppfatta sig som "löntagare" och "offentliganställd". Uppsalastatsvetaren Torsten Svensson belägger i sin avhandling Socialdemokratins dominans (1994) hur 14 Stockholm? Vad krävs for att lärare och sjuksköterskor och bilbyggare ska återfa sin yrkesstolthet, sätta fackkunnandet framom fackligrollen? Vilka nya typer av kontrakt bör främjas, eller möjliggöras, på arbetsmarknaden och hur reformera all den lagstiftning som gjort individen beroende av facket? Vilken arbetslöshetsforsäkring? Värden, verklighetsuppfattning och utsikter sätts inte primärt via ord. SVENSK TIDSKRIFT De byggs ur erfarenheter och sammanhang. De borgerliga partierna borde arbeta fram en agenda for strategiska, långsiktigt värdebyggande forändringar att genomfora den dag de far chansen.Tillvaron i opposition har många nackdelar, men också en stor fOrdel: det finns tid att tänka. Det är ett privilegium att ta vara på. Det fundamentala problemet just nu gäller inte trasiga borgerliga samarbetsrelationer utan raserade borgerliga värdebaser. Om detta ändrades så skulle mycket annat folja därur. Om det inte ändras hjälper ingen taktik. "Det blev mycket VAB det året", berättade en kvinna om det första året när hon hade fått fast anställning. VAB är en förkortning av Vård Av sjukt Barn. Att VABBA betyder att man utnyttjar den möjlighet till ersättning som finns för att vara hemma och ta hand om sina barn. Att det blev mer VAB när kvinnan hade fått fast anställning skulle enligt hennes egen version bero på att hon då kände sig säkrare på att få behålla jobbet. Så länge hon bara hade ett vikariat var det mer riskfyllt att VABBA. Jonas Hellman "' o i' Cl m i' r Cl i' m Cl m i' z Cl "' r v z z Cl