ad läser du? Frågan kom alldeles oförhappandes och utan någon bok i handen och med blicken fästad på den av strålkastarna upplysta vägbanan förstod jag först inte vad han menade. - Du läser väl!? Den frågande tonen fick en mer imperativ klang. - Jaa, jo, försökte jag dröjande något oklar om nästa fas i samtalet skulle bli ett förhör på eventuellt kvardröjande skolkunskaper om den svenska litteraturens klassiker. Skulle jag klämma till med något lämpligt citat från Fröding, Stagnelius eller Tegner. Vad förväntades egentligen av mig som nyanställd "talskrivare" eller - vilket kom närmare sanningen - samtalspartner? -Jack. Du har väl läst Jack! Han OLOF EHRENKRONA är författare och f d planeringschef i statsrådsberednillgen. Han var medarbetare till Gösta Bohmall urzder deruus tid som partiordförande och ekonomiminister. OLOF EHRENKRONA: skärgårdskarlen och humanisten har ett så härligt språk. Jag var tvungen att vrida på huvudet for att försäkra mig om att rösten verkligen tillhörde den silverhårige moderathövdingen på sätet bredvid. - Och Svante Foerster. Klasskämpen. Du har väl läst den. En fantastisk bok. Det var nu alldeles tydligt att Gösta inte förväntade sig någon mer inträgande analys av någondera böckerna. Han utgick sannolikt ifrån att jag var lika främmande för modern svensk skönlitteratur som mina företrädare i ämbetet som läste helt andra saker. SVENSK TID SKRIFT Det tillhörde överraskningarna den första tiden att Gösta var en storläsare och att han tycktes läsa allt som kom ut av svensk skönlitteratur. Men så var det och ingen annan svensk politiker har med sådan självklarhet haft direkta och indirekta referenser till sin samtids författare i sina anföranden. Och detta inslag i hans personlighet har heller knappast alls uppmärksanmuts i historieskrivningen över Gösta Bohmans period som moderaternas partiordförande. Ändå finns här otvivelaktigt en del av hemligheten bakom hans framgångar som folkvald politiker och som ledare för moderaterna. Hos författare som Foerster, Delblanc och Gustafsson fann Gösta Bohman ett naturligt anslag, en förankring i det genuint svenska och ett patos för individens frihet och personlighetens växt som så starkt präglade hans politiska förkunnelse. Gösta Bohmans tid som partiledare - 1970-talet och det tidiga 35 1980-talet - innebar en stark politisk förnyelse. Under de första åren var han själv, partisekreteraren Bertil af Ugglas och Carl Bildt drivande i den process som 1975 utmynnade i ett nytt ideprogram. Där lyckades moderaterna för första gången analytiskt gjuta sanm1an sitt liberala och sitt konservativa arv och de förebådade därmed en utveckling som under 1980-talet kom att prägla i stort sett alla västvärldens konservativa partier. Ideologiska problemställningar Ideprogranunet fick sedan sin logiska fortsättning i Gösta Bohmans idetal i skiftet från sjuttio- och åttiotal. Mest uppmärksammat har blivit det så kallade Uppsalatalet, men han höll i själva verket en hel serie anföranden där så gott som alla stora ideologiska problemställningar behandlades - demokratins gränser, rättsstaten, marknadshushållningen, synen på människan, den teknologiska omvandlingen etc. Då hade väl knappast någon bilden av Gösta Bohman som en intellektuell politiker eller ens ideologiskt besjälad agitator. Den förra bilden passade Per Ahlmark bättre och den senare Olof Palme. Han representerade heller inte dessas motsatser som den jordbundne praktiskt lagde Fälldin utan sågs av de flesta som urtypen för en rak och bestämd högern1an. Få insåg när han tillträdde 1970 han därmed uppfyller det viktigaste kriteriet för att bli "het" i medierna. Men en aldrig så färgstark och mångsidig personlighet hade räckt om han hade saknat djup i sin politiska övertygelse eller med åren hade börjat upprepa sig själv. Läsarrdet bidrog till djupet i hans idevärld och stimulerade hans kvinnliga intuition. Envar partiledare blir förvisso salig på sin fason men för Gösta Bohman gav alldeles säkert litteraturintresset sitt bidrag till att hans politiska gehör överglänste konkurrenternas. Att arbeta med Gösta Bohman hade den obestridliga fördelen att konsumtionen av utredningstext och propositionsprosa kunde begränsas till ett minimum, medan det var ett självklart tjänsteåliggandet att umgås i Lars Gustafssons, Vaclav Havels, Jean Francois Revels och Hans Magnus Enzensbergers världar. Och ungefår en gång i månaden utbröt ett febrilt letande i medarbetarnas bokhyllor efter Delblancs pamflett Trampa vatten, ett slitet exemplar fylld med Göstas tjocka röda understrykningar. Liknelsen kan tyckas djärv, men på samma sätt som Reagans skådespelarbakgrund gav honom en genuin relation till den amerikanska "folksjälen" gav litteraturen Gösta Bohman makten över både språk och känsla. Han fick instrumenten som gjorde att han blir förstådd också när han talar om abstrakta och starkt principiella frågor. Och han odlar genrer. En partiledare blir vare sig man vill eller ej en symbol för sitt parti. Hans eller hennes sätt att möta allmänheten blir ofrånkomligt ett slags hallstämpel på helheten. Gösta Bohman tog en risk när han lät rent ideologiska spörsmål ra en så stor plats i förkunnelsen. Det hade lätt kunnat bli ett skolmästaraktigt doserande som hos Gunnar Helen eller en tom och gäll agitation som hos Olof Palme. Men genom att utmana själva grundvalarna för vänsterns problemformuleringar och verklighetsbeskrivningar och behandla de mest centrala politiska frågorna i ett naturligt sarrunanhang präglades så småningom en bild av moder"aterna som övertygade liberaler och - kanske ännu viktigare - av liberalismen i moderat tappning som ett övertänkt tankesystem. Från individens horisont ordets egentliga mening är Gösta Bohman en humanistisk politiker. Trots sitt intresse för ekonomisk politik och hans tendens att vilja späka sina åhörare med kaskader av siffror över industriproduktion och bytesbalans ägnade han aldrig mer än ett förstrött intresse åt sådant som penningmängdsmått och jämviktsteori. Då lockar honom den österrikiska ansatsen betydligt mer, eftersom den utgår från riktiga människors naturliga beteenden. Där andra tar sin utgångspunkt i vilken sammansatt personlighet själv en skrivartalang som gör hans abstrakta modeller och sköna teorier Gösta Bohman egentligen är och att böcker till det mest läsvärda i sina ser han problemet från individens 36 SVENSK TIDSKRIFT horisont. En debatt som fördes i början av 1980-talet mellan Bohman och Heckscher om demokratins fonn och innehåll säger mycket om varför den förre blev så framgångsrik i rollen som politisk ledare medan den senare trots sin intelligens och sma kunskaper lyckades så mycket sämre. De landade på diametralt olika slutsatser i en fundamental ideologisk fråga, inte därför att de tyckte så olika utan därför att de såg saken ur helt olika perspektiv. Gösta Boharnn ser demokratin ur den enskildes perspektiv, vilket gör det nödvändigt att fasta uppmärksamheten vid beslutens innehåll och inte bara till formerna. Gunnar Heckscher däremot anlade statsvetarens mera ingenjörsmässiga perspektiv. Demokratin var ett redskap med vissa klart definierade egenskaper, ett dött föremål som inte borde förses med någon norrnativ tvångströja. En pistol var och förblev en pistol oavsett om den användes för att skjuta ihjäl någon eller för att skjuta till måls, menade Heckscher, medan Bohman med offrets perspektiv för ögonen anser att skillnaderna mellan ett mordvapen och en pistol nog var betydande. Diskussionen tillhör de ev1ga trätaämnena och det är Gösta Bohman som företräder en för moderater oortodox syn, medan Heckscher hade idetraditionen på sin sida. Men i Gösta Bohmans vågskål ligger vikten som väger tyngre - erfarenheterna från decenniers demokratiskt styre. I debatten om majoritetstyrets gränser och individens frihet fanns nämligen en självklar referensram i den inhemska debatten om frihet eller socialism. Trots vår i vissa stycken starkt frihetliga tradition '' Gösta Bohman kunde därför anknyta till ett gammalt svenskt sentiment när han försvarade de personliga fri- och rättigheterna i allt från skärgårdsbons rätt till sitt fiske till vanlige Svenssons att gå med kniv livremmen. ''utgör ju efterkrigstidens socialdemokratiska Sverige västvärldens kanske bästa exempel på vad Revel kallade for "den totalitära frestelsen". Gösta Bolm1an kunde därför anknyta till ett ganm1alt svenskt sentiment när han försvarade de personliga fri- och rättigheterna i allt från skärgårdsbons rätt till sitt fiske till vanlige Svenssons att gå med kniv i livremmen. Redan före Reagan och Thatcher fanns hos honom något av det bästa hos dem bägge (och egentligen ingen av deras mindre bra sidor) . Han saknade till exempel den nationella egocentricitet som hos Mrs Thatcher tog sig uttrycket att hon vägrade genomskinliga indolens. Men förmågan att kommunicera den driftiga medelklassens värden och formulera dess ambitioner hade de tre gemensamt. Alla tre tyckte om att spränga gränsen för det politiskt korrekta och reta gallfeber på en medievänster som trott sig inneha ett evigt problemformuleringsprivilegium. Det var emellertid inte evigt och grämelsen grävde allt djupare 1aror i vänsterdebattörernas ansikten for varje ny opinionsmätning som visade att de nya konservativa ledarnas popularitet tycktes stå i omvänd proportionalitet till ratingen i de politiskt korrektas sällskap av deras uttalanden. När Gösta Bohman i valet 1979 etablerade moderaterna som det största borgerliga partiet, var det efter en valrörelse som inletts med en bostadspolitisk reflektion kring klimatskillnadernas betydelse för möjligheten att trivas i ett plåtskjul, som fortsatte med ett inlägg i energifrågan av innebörden att cykling var farligare än kärnkraft och som finaliserades med det lika uppriktiga som korrekta påståendet att mittenpolitik var struntprat. Det är inte utan att man kan förstå desperationen hos hans politiska motståndare. - Rätta mig om Jag har fel, är favorituttrycket när Gösta Bohman ansätts av besvärliga frågor och låter däm1ed ana en klädsam ödn~ukhet. Men frasens dolda innebörd är naturligtvis den motsatta. Den utesamhällsutveckling under social- dricka Perrier och Reagans ibland väl blivna rättelsen blir en bekräftelse SVENSK TIDSKRIFT 37 också från en kritisk utfrågare av vad Gösta Bohman står i begrepp att påstå. Och det är något av en gåta hur han med sitt starka ideologiska engagemang och den aldrig sviktande tron på sina egna övertygelser ändå inte överskrider gränsen for dognutism. D!=!t kan visserligen sägas att han gynnats av konkurrensen, eftersom Olof Palme utgjorde ett jämforelseobjekt som skulle ha fatt lgnatius Loyola att framstå som en pragmatiker. Men det finns en annan och viktigare forklaring. Tydlig samhällskritik socialdemokratin som moderaternas primära uppgift. Det finns nämligen en tendens att bortse från att radikaliseringen av moderaternas liberala profil inte handlade om att forespråka en utopi utan om att avlägsna Sverige så långt som möjligt från en alltmer forkvävande socialdemokratisk samhällsmodell. Därfor var det NEJ som kom att gälla i fondfrågan. Även om moderaterna i och for sig ville se ett mera spritt ägande var alternativet till kollektiva löntagarfonder INGA FONDER ALLS, istället for mer nium som moderatledare att ge moderaterna en unikt stabil bas for den "kommunala revolutionen" under Ulf Adelsohn och Carl Bildts agenda som forste moderate statsminister efter Arvid Lindman. Gösta Bohman som motståndarna gärna utpekade som auktoritär hade fatt med sig hela sitt parti i en ideologisk omvandlingsprocess som sannolikt skulle ha sprängt Högerpartiet bara några år tidigare, men som nu omfattades på djupet och med betydande entusiasm. Politisk klassiker Gösta Bohman använder sällan eller mindre komplicerade alternativ Han drev forvisso inte individabstrakta och opersonliga termer som for vinstdelning i foretagen. "marknadens frihet" eller "fri konkurrens". Han talar istället om individens frihet att välja och utvecklas efter sin egen formåga. Han forankrar också i sitt budskap i en tydlig samhällskritik som inte bara sympatisörerna känner igen sig i. Under åren som partiledare kritiserades Gösta Bohman ofta for att tala alltfor mycket om socialdemokratins fel och brister och for lite om sitt eget alternativ. - Men alternativet är ju att göra precis tvärtom som socialdemokraterna vill, invände han och fortsatte lika glatt angripa motståndarna for deras kollektivistiska böjelser. Och det är åtminstone min övertygelse att moderaternas liberala fornyeisen knappast hade varit möjlig utan den inträngande samhällsanalys som blev nödvändig just därfor att Gösta Bohman såg oppositionen mot 38 Detsamma gällde i diskussionen om demokratins gränser och rättsstaten. Gösta Bohman gick då till storms mot en samhällsurveckling som hotade bärande principer i det öppna samhällets rättsordning och som tenderade att göra demokratin till ett hinder for det verkliga folkstyre som utövas i en fungerande marknadsekonomi. Den starka tonvikten vid samhällskritiken gjorde att moderaterna slapp gå på tomgång och rvingas upprepa sina egna kanoniska teser tills både de egna foreträdarna och väljarna hade hört dem till leda. Motståndarna och verkligheten forsåg hela tiden samhällskritiken med nya exempel och nya infallsvinklar som gjorde det lätt att bevara fräschören i den politiska forkunnelsen. Därigenom kom Bohmans decenSVEN S K TIOSKR.IFT ualismens ideer i ett historiskt vakuum- traditionen fanns etablerad sedan Lindmans, Bagges och Hjalmarsons dagar - men han lyckades att forankra den liberalkonservativa fusionen på djupet hos de aktiva moderaterna genom att sätta in den i ett sammanhang som var ett med tiden. Här var det av avgörande betydelse att han hade så starka referenser från världar helt vid sidan av politiken. Enbart slagord, doktriner och teser skulle aldrig ens internt ha överlevt de vindskiften som är ofrånkomliga i ett dynamiskt samhällsklimat. Nu skrev Gösta Bohman istället en politisk berättelse som kommer att forbli en klassiker. En berättelse om de eviga svaren på några av de viktigare frågorna, visserligen bara världsliga frågor men likafullt oberoende av tid och rum.