TRO, HOPP OCH VÄRDEN P J ANDERS LINDER I kölvattnet av politiktrons kollaps avtecknar sig ett nytt landskap, där värden åter kommer till heders, där det storslagna förnuftet ersätts med det ödmjuka vardagsförnuftet och där tron på politisk verksamhet som ett egenvärde bara omhuldas av de närmast sörjande. an kan analysera den svenska efterkrigstiden på många sätt. Ett har med forhållandet mellan målrationalitet och värderationalitet att göra. Inledningsvis dominerade målrationaliteten helt. Det ansågs reaktionärt eller rent av vidskepligt forbi den samhällsekonomiska kalkylen. I efterhand kan man konstatera att även målrationaliteten ytterst vilar på värden, och att dessa i det här fallet hade med vetenskap, politik och "modernisering" att göra. Som verkligt teologiskt fundament fungerade scientismen, vetenskapstron, övertygelsen om att man även i samhällsvetenskaperna kunde åstadvetenskapens forslag genom hänvisningar till andra auktoriteter än vetenskap och politik kunde av rent logiska skäl bara ha ofornuft eller låga egenintressen till forklaring. Så med den tankefiguren kom avvisandet av ideella, värdebaserade argument att definiera en annan sorts idealism: tron på det politiska fornuftets egenvärde. Tydligast illustreras kanske det hela av socialdemokratin, att göra gällande att vissa saker har komma just det man ville, forutsatt som lämnade marxismens och värde i sig och därfor inte är fullt forhandlingsbara. Kritiska inlägg som grundade sig på traditionen, äganderätten eller denreligionen, personliga fjäderlätta till friheten singlade golvet, ty vad var de om inte forsök att kräva odemokratiska privilegier och krav på att man skulle fa åka i gräddfil P J ANDERS LINDER är ny VD för Timbro och presenteras mer utförligt på sidan 33. att man på bästa sätt samlade, bearbetade och handlade utifrån all tillgänglig information. Politiken fick sitt egenvärde genom att vara mekanismen som såg till att vetenskapens högre fornuft kom i folkets tjänst, och moderniseringen var helt enkelt vad detta politiskvetenskapliga komplex bestämde sig for att sätta i verket: Ågesta ena dagen, grundskolan och miljonprogrammet nästa. Att motsätta politikSVENSK TIDSKRIFT självforvaltningens besvärliga övertygelser bakom sig och satsade på att "värna fortroendet for politiken" i stället. Värdenas återkomst Ur denna politikideologi (for enkelhets vinnande fortsättningsvis kallas "målrationalitet"), som härskade oinskränkt under de s k rekordåren, springer fortfarande det samhälleliga problemformuleringsprivilegiet i Sverige, men i takt med 9 att grupp efter grupp har sett sig nödsakad att hävda centrala livsvärden det offentliga samtalet har motståndslägren blivit ganska många. På 1960-talet bildades kds for att ge de kristna värdena en röst i en debatt där materialismen höll monolog. Snart därefter kom 1968, som gav upphov till mycken galenskap, men som även av djupt människors djupa övertygelse om att vi måste konmu med, inte därfor att det var bra for BNP, säkerhetsläge eller sysselsättning, utan därfor att vi helt enkelt hör henuna i Europa. Den värdebaserade argumentationen har fortfarande en rätt bräcklig ställning. Den som vill ha lägre skatter väljer nio gånger av tio argumentet "höga skatter skadar tillväxten" i stället for "det är rätt att kritiska skribenter har beskrivits som ra behålla huvuddelen av det man en sorts oundvikligt krav på ljus och luft och liv en inskränkt nyttokalkylerande samtid: miljö- rörelsen blev dess mest livsdugliga avkonuna. förtjänat", men värdeansatsen har vunnit burskap och är här for att stanna. Det går inte längre att enkelt avfårda människors upplevda övertygelser som vidskepelse och flum. Politiken har förlorat greppet Samtidigt har målrationaliteten råkat i svårigheter på egen hand. Framfor allt därfor att löftena ändå visade sig kunna svikas. Tilltron till politiken hängde forstås nära sarrunan med den allmänt samhällsutvecklingen Maktgrupperingen gynnsamma Sverige. politiker/- skulle komma forst handlar övervägandena i dag om var man forst skall skära ned. Vem vågar numera tro att det offentliga forfogar över ett suveränt fomufi: som ger det makten att sätta mänruskor i arbete, integrera invandrare, hålla sanunan familjer och garantera en kontinuerligt stigande (eller ens bibehållen) levnadsstandard? Varfor sätter man i så fall inte i gång? Ingen vetenskap Medborgarnas bättre utbildningsnivå har bidragit till att skapa en mer kritisk hållning. Folk känner sig helt enkelt mindre tacksanuna i dag än for en generation sedan, mindre benägna att hålla tyst och till godo med vad man far av staten. En skarpare ton i våra medier forstärker tendensen. Till detta skall läggas den rent vetenskapliga kritiken mot tanken på politik som praktisk vetenskap. Hayeks påpekanden att det aldrig konuner att vara möjligt fOr en centralt placerad beslutsfattare att samla in all den information som Under 1970- och 1980-talen samhällsvetare/byråkrater sade sig krävs for att fatta riktiga beslut tilltog den värdebaserade besitta överlägsen kunskap om hur klingade länge for döva öron, men i argumentationen från liberaler och konservativa, som fonnulerade kritik mot att rättsstaten och den enskildes frihet sattes på undantag samhällsnyttans och moderniseringens namn, och på 1990-talet vaknade ännu en värdebaserad hållning till liv i och med EU-debatten och många 1o tillväxt, framsteg och modernisering kunde ordnas fram, och länge tycktes verkligheten ge dem rätt. Men så är det inte längre. BNP-utvecklingen har stagnerat på ett chockerande sätt och på många andra områden blir det bara alltmer uppenbart att politiken har förlorat greppet. Där det tidigare var frågan om vilka utbyggnader som SVENSK TIDSKR.IFT dag är forskarna mer benägna att lyssna. Hayek har dessutom fatt draghjälp, bl a av företrädarna for den s k public choice-skolan, som påpekar att offentliga insatser ingalunda är rena och oförfalskade uttryck for viljan att främja det allmänna bästa utan att de också är resultat av de personliga < o r z ambitionerna hos alla dem som varit inblandade beslutsgenomförandeprocesserna. och Inom nationalekonomin har det utvecklats en skarp kritik av den traditionella stabiliseringspolitikens teorier om att ekonomin kan styras i politiskt önskvärd riktning genom några ra beslut om statsutgifter, skattesatser, räntor etc. Nedskruvade anspråk Sist men inte minst har naturvetenskapen själv skruvat ned sina anspråk. Det vidgås inifrån dess egna led att det finns situationer där man helt enkelt saknar förutsägande förn1åga. Man kan dividera om i vilken utsträckning denna osäkerhet beträffande förlopp på atomnivå är av betydelse även för samhällsdebatten, men som fysikern Tor Ragnar Gerholm har påpekat är det på naturvetenskapens ofelbarhet som politikkultens anspråk ytterst har vilat - och när det förra nu vacklar så kommer ofelbart det senare att rasa. (Det förtjänar att särskilt påpekas att vi inte upplever någon sorts allmänt intellektuellt haveri för vetenskaplighet, systematisk förnuftsmässighet etc. Envar rar dagligen och stundligen bevis för vad målrationalitet kan åstadkomma i form av tekniska framsteg, varor och tjänster. Vad som har undenninerats är vetenskapens i allmänhet och samhällsvetenskapens och politikens i synnerhet, anspråk på absolut rationalitet.) Den sjunkande tilltron till den politiska sfärens kraft och förmåga för med sig en minskad beredvillighet att anamma ideologiska helhetslösningar. Att uppfattningar som har en aktivistisk statsmakt som central beståndsdel, rar svårigheter ter sig ganska självklart, men den principiella liberalismen lär ra svårigheter att träda i deras ställe. Dess stora funktion har ju varit att utgöra motkraft mot de statsvänliga hållningarna, och när den ena parten i en sådan konflikt faller samman blir det svårt för opponenten att finna en ny, naturlig roll. Man kan järnföra med den besvikelse och identitetskris som har drabbat vida kretsar inom den amerikanska konservatismen efter Sovjetsystemets kollaps. Nattväktarstalen Naturligtvis kommer det att finnas liberaler som formulerar systematisk statskritik, men det är svårt att se detta resultera i en sal1llllanhållen, uthållig ideologisk rörelse med nattväktarstaten som slutmål. Motståndet är alltför diffust, alltför mångfasetterat, och skepsisen mot tankesystem med heltäckande ambitioner alltför stor. För allmänheten ter sig liberalismen alltför lik det som den bekämpar. Läget är alltså följande: - Värderationalitetens ande är ute ur flaskan. Principiella argument kommer åter till heders. På gott och SVENSK TIDSKR.IFT på ont. - Det storslagna förnuftet är misskrediterat. Det ödmjuka vardagsförnuftet återstår. - Tron på politisk verksamhet som egenvärde förblir möjligen ideologi för somliga politiker - men knappast för någon annan. Det är denna verklighet som dagens och morgondagens politiker har att arbeta med. Vad kommer det att ra för konsekvenser? Vad för slags politik och politiker lär vi ra se? I titelessän i samlingen Politics in. an. Antipolitical Age (Polity Press, 1994) gör Geoff Mulgan, chef för den Londonbaserade tankesmedjan Demos, en analys som har flera likheter med den ovanstående och avslutar med att spekulera kring några möjliga utvecklingsvägar. En är fortsatt professionalisering. Man kastar de gamla kraven på ideologisk konsekvens och långvarig förankring över bord och accepterar en politikerroll som bygger på att man är skicklig i vissa formella hänseenden: att man åstadkol11111er tekniskt kompetent lagstiftning, att man vet hur mediesam.hällets slipstenar skall dras. Kärnan uppdraget är på ett sätt lik dagens, men anspråken har skruvats ned, så att politiken handlar mer om att hantera sarnhällsförändringar än om att initiera stora projekt och ändra 11 < o rn r :r rn z livsvillkor på ett genomgripande sätt. Politikern blir direktör. Den andra möjligheten är "den världslige efterträdaren till präster och historieberättare" . Detta ledarskap bygger på karisma, retorisk skicklighet och en väl upparbetad känsla för hur politikens estetik, ritualer och symbolspråk kan utnyt~as. Denne "historieberättare" återupprättar politiken inte genom att återupprätta vetenskapen, som den en gång vilade på, utan genom att samla nationen kring nya myter. I amerikansk debatt talas emellanåt om presidentämbetet som "the bully pulpit". Presidentens inrikespolitiska makt må vara konstitutionellt beskuren, men vad ingen kan ta ifrån honom är att han står i centrum för nationens intresse och att det han säger blir hört av miljoner. Den politiske prästen driver detta förhållande till sin spets. Predikstolen blir överordnad allt annat och skriver, "monologen till perfektion". Att han kommer att vara på ständig jakt efter yttre, eller för den delen 1nre, fiender att låta sitt retoriska flöde ta spjärn emot är knappast någon vildsint giSSnmg. Utvecklingsvägen är mörk och destruktiv, men också farligt näraliggande för ett land där dekadansen har satt sig 1 väggarna och självförtroendet har slagit i botten. När man talar om behovet av "starkt ledarskap" i politiken bör som i andra rörelser, samhällsklasser och etniska grupper. Mycket av det som görs sker på icke-statlig basis genom frivilliga arbetsinsatser, argumentation och åtgärder i företag och på marknaden; annat sker genom politiskt samarbete på lokal nivå över eller mom nationsgränserna. Ansatsen blir pragmatisk och resultatinriktad; ledarskapsstilen inriktad på att fanga upp stämningar i samhället och artikulera ideer om vägar framåt. Det blir ett ledarskap man göra klart och tydligt att det inte som verkar genom opinionsbildning är den här sortens suggererande tornhet det är fråga om. lJen sociale kreatören Mulgans tredje utvecklingsväg är den radikalaste och mest intressanta. och liknar på så sätt prästens/- historieberättarens, men det är tolkande istället för manipulerande, nedifrån-och-upp stället för uppifrån-och-ned, och det söker konvertiter där schamanen vill ha Resultatet är "den sociale kättare att släpa till bålet. kreatören", som söker sig bortom traditionella begränsningar som nationalstat, ideologi och klass och uppfinner egna politiska verktyg. Egentligen talar nog Mulgan här inte bara om dem som vi vanligtvis kallar politiker, dvs om dem som bestämmer över lagstiftning och offentlig sektor, utan om ledare och ledarskap i vidare mening. Dessa ledare kommer att definera sina egna arenor och knyta mer eller mindre varaktiga allianser med From förhoppning? Bilden är ljus och vacker, men visst har den drag av from förhoppning. Bakom fasaden anar en skeptiker rättssäkerhetens frånvaro, godtyckets närvaro och den politiska korrekthetens korta tålamod med dem som inte vill ta aktiv del i allt det fina man tänkt ut. Det blir krångligt den fragmentiserade politiken efter politiktron. Också. ledaren utvecklar, som Mulgan meningsfränder såväl i andra länder 12 SVENSK TIDSKRIFT < o r :r: z