LEDARE:
Varning för oppositionsanpassning
nart två år efter alltid med hänsyn till ekonomin.
socialdemokraternas Partiet är dessutom isolerat
maktövertagande står riksdagen. I de traditionella politiska
moderaterna inför ett
vägval som oppositionsparti. Antingen kan partiet fortsätta
agera som ett trovärdigt regeringsalternativ, en vana som sitter i sedan
regeringsperioden 1991-1994, eller
kan det börja fora en allt mer
utpräglad opposionspolitik, med alla
de kortsiktiga fördelar som detta
innebär.
Ingen den moderata partiledningen skulle öppet förorda den
senare vägen. Ändå är det lätt hänt att
utvecklingen glider i den riktningen.
Carl Bildt är heltidssysselsatt i
Bosnien, vilket gör att partiledningen
saknar sin naturliga auktoritet. Att
olika personer styr över olika
politiska ontråden är i och for sig
ingen nyhet, men det krävs en
sa=anhållande kraft för att ra en bra
helhet. Vad som framstår som ett bra
forslag ur socialpolitisk eller jordbrukspolitisk synvinkel fungerar inte
2
tvistefrågorna vänder sig socialdemokraterna sällan till moderaterna
för att ra stöd, och även i de fall då
moderaterna har en liknande viljeinriktning som socialdemokraterna
kan de inte påverka de konkreta
förslagen. Lockelsen blir stor att helt
distansera sig från regeringspolitiken,
och därmed slippa ta ansvar för
impopulära beslut.
Farlig tendens
Det har inte skett ännu, men en
tendens i den riktningen går att utläsa
i moderaternas partimotion med
anledning av regeringens vårproposition. Trots 61 miljarder i skattesänkningar kom moderaterna fram
till ett budgetsaldo som var 8
miljarder bättre än regeringens år
1999. Samtidigt sade emellertid
moderaterna nej till flera impopulära
besparingsförslag. Detta gäller till
exempel förslagen att höja högSVENSK TIDSKRIFT
kostnadstaket for sjukvård och läkemedel, att redan i år minska utgifterna för tandvårdsförsäkringen, att
sänka änkepensionerna, att försämra
bostadstillägget för pensionärer samt
att avstå från att ansöka om EVbidrag för att återskapa våtmarker.
(Svenska staten måste stå för hälften
av kostnaderna.)
Moderaterna hade forstås andra
och i många avseenden bättre besparingsförslag. Problemet med denna
taktik är dock att de egna besparingsförslagen inte har några förutsättningar att bli antagna. I praktiken
står valet mellan att genomföra de
utgiftsminskningar som socialdemokraterna är beredda att medverka till
eller att inte genomföra några utgiftsminskningar alls. Varje gång moderaterna röstar emot regeringens besparingsförslag måste partiets företrädare beakta risken att de redan
dåliga statsfinanserna därmed kan bli
ännu sän1re.
Den här gången blev det inte så.
Moderaternas motstånd var emellertid sannolikt ~n bidragande orsak
till att socialdemokraterna och
centern började tveka infor höjningen av högkostnadstaket for
sjukvård och läkemedel. Historien
slutade som bekant med att högkostnadstaget skall höjas något
mindre än planerat, och att den
resterande besparingen i stället skall
tas ut genom att subventionerna på
de enskilda läkemedlen minskas.
Ansvarsfulla förslag
En vanlig foreställning är att den nya
kraterna att hamna i positioner där de
kan utsättas for sådan kritik. Risken
är uppenbar att den politiska skalan i
ett sådant läge skulle forskjutas, och
att socialdemokraterna skulle forsöka
höja skattema ytterligare.
Visst finns det utgiftsminskningar
som moderaterna inte bör ställa upp
på. Detta gäller dock inte alla de
besparingsforslag som partiet avvisade
vårpropositionen. Handen på
hjärtat är det svårt att tro att den
moderata partiledningen, om den
själv hade suttit i regeringsställning,
statsfinansproblematiken. Mindre
besparingar ökar knappast utrymn1et
for dynamiska och tillväxtbefrämjande skattesänkningar.
Moderatema kommer inom överskådlig framtid att vara stämplat som
ett parti som vill sänka skattema och
minska de offentliga utgifterna. Det
tjänar därfor inte särskilt mycket till
att forsöka gråta med änglarna. De
flesta väljare kommer ändå inte att
tro att det blir mindre smärtsanuna
besparingar med moderatema vid
makten. För den lilla grupp som
budgetprocessen skulle befria skulle ha dragit sig for att höja förmår att utläsa politiska nyanser kan
oppositionen från att behöva ta
ekonomiskt ansvar. Regeringens forslag går igenom om inte riksdagsmajoriteten enar sig om ett gemensamt motforslag. Detta är i och for sig
sant, i ett kortsiktigt och formellt
perspektiv. Men en forutsättning for
att de nya reglerna skall hjälpa är att
regeringen är så stark så att den från
början orkar lägga fram ansvarsfulla
fOrslag.
Om moderaterna i framtiden -
mot all formodarr - skulle gör det till
en vana att aktivt motarbeta de
besparingsforslag som regeringen lägger fram, skulle detta säkert påverka
de andra riksdagspartiernas agerande.
De andra oppositionspartierna skulle
a svårt att ställa upp på
besparingsforslag "som till och med
moderatema är emot". Av sanuna
skäl som många moderater tycker att
det känns skönt att for en gångs skull
a kritisera socialdemokraterna for att
de skär ner stödet till "de svagaste" i
samhället, undviker socialdemohögkost-nadstaket for sjukvård och
läkemedel med några hundralappar.
Likaså är det svårt att tro den till
exempel skulle ha sagt nej till att
sänka assistentersättningen for handikappade. BU-bidraget for att återskapa våtmarker borde den ha avstått
ifrån - även om den troligen inte
skulle ha gjort det.
Gråt inte med änglarna
Det är alltid lätt att finna argument
mot besparingar. En slagkraftig invändning, som de flesta säkert känner
sympati for, är att folk har litat på
systemet. Det känns fel att dra in
bidrag som människor har räknat
med att a. I det uppkomna läget har
emellertid detta resonemang sin
begränsning. Om det inte genomfors
några besparingar i dag kommer det
att krävas ännu större och ännu mer
omoraliska ingrepp i framtiden.
Det går inte heller att avfärda
besparingsforslag med att det behövs
en mer dynamisk angreppsmetod på
SVENSK TID S KRIFT
de moderata foreträdarna säkert
forklara att de egentligen vill spara på
ett annat sätt, men att de väljer att
stödja regeringens forslag i brist på
annat.
Ett vitalt intresse både for Sveriges
befolkning och for moderatema är
att statsfinanserna hålls i någorlunda
skick. Så konuner inte att ske om det
inte etableras en kultur där
oppositionen ställer upp och lotsar
igenom obekväma men nödvändiga
besparingsfOrslag. Beredskapen att
göra detta måste finnas även i de fall
då det går att framfora relevanta
invändningar mot den praktiska
utformningen av forslagen.
Hittills i oppositionsställning har
moderatema tagit ett större ansvar fOr
samhällsekonomin än vad socialdemokraterna gjorde under den
borgerliga regeringstiden. Detta är
inte alls ett problem for moderaterna,
utan något som partiets roreträdare
har anledning att känna en viss
stolthet över.
3