HJÄLTAR, HJÄLTEMOD OCH PROPAGANDA BO CAVEFORS Från början var propagandan i missionens och kristendom ens tjänst. M en sedan industrialismens, demokratiemas och diktaturernas genombrott har den blivit ett medel för makthavare att påtvinga sina undersåtar de egna värderingarna och värdeladdade symbolerna. edborgare övertygas om ma ktha va res ensamrätt till sanningen genom tre fom1er av mediepåverkan: information, reklam och propaganda. Väl manipulerad kombination av information och reklam är detsamma som propaganda. Det främsta strategiska medlet för att nå ett politiskt ideologiskt mål är den propaganda där medborgamas och makthavarnas skilda värdeuppfattningar och symbolvärldar Congregatio de propaganda fide, i avsikt att stödja kyrkans missionsarbete och främja kristendomens segertåg genom världen; med hjälp av propagare. Men i och med att världen började sekulariseras efter franska revolutionen och efter industria- ]ismens, demokratiernas och diktaturernas genombrott, tpnar propagandan i huvudsak "upplysningens" tjänst - om den inte nyttjas motsatt syfte för att krossa "upplysningen", för att smula sönder humanistiska värden och nyvunnen frihet. Denna möjlighet till dubbel- "det trots allt inte är nyttigare för folket att leva kvar i gamla fördomar istället för att luras på nya fördomar". Propagandan blir ett effektivt vapen när det gäller att efter 1815 försvara uppbyggnaden av de nya nationalstaterna sedan Europa strimlats av Napoleons politisktmilitära korståg. Propagandatrycket på den politiska processen har det goda med sig att en allt större del av befolkningen rar möjlighet att ta del av de beslutsprocesser som tidigare förbehållits bildade och besuttna befolkningsgrupper. Politik samordnats. Sedan slutet av 1700- tydning har inneburit att begreppen förvandlas från en minoritets talet är propaganda i denna betydelse upplysning och propaganda alltmer exklusiva sysselsättning till en en ofrånkomlig ingrediens vid missbrukas: när man talar om verksamhet som berör alla effektivt maktutövande. Propagandans förhistoria ligger emellertid längre tillbaks i tiden. Ar 1622 startar den förste av jesuiterna utbildade påven, Gregor XV, BO CAVEFORS är förläggare. 28 "folkupplysning" ställes propagandan i maktens tjänst för att "upplysa" folket om härskarens vilja. Redan medan franska revolutionen pågår som värst blir man i Frankrike och Tyskland varse att propaganda kan användas pro et contra. 1777 frågar Preussens kung Fredrik Il medborgare. Skicklig p ropaganda Under de senaste århundradena har två regimer effektivare än andra regimer ytterst skickligt agerat utifrån en genomtänkt strategi hur propaganda kan nyttjas för politiska Vetenskapsakademiens ledamöter om mål, i ideologins tjänst, nämligen SVENSK T IDSKRIFT Hitlers Tredje Rike och Lenins och Stalins Sovjetunion, inkluderande lydregimerna i satellitstater som DDR, Polen och Tjeckoslovakien. Effektiv propaganda kräver starka och värdeladdade ord som lystringssignaler får att medborgarna att medvetet eller omedvetet, sträva efter samma mål som makthavarna. I först hand vänder sig propagandan mot den som inte själv kan definiera och identifiera möjligheterna att nå detta mål. Därfår blir anklagelser som "lögn", "förtal", "hetsjakt" och själva ordet "propaganda" användbara slagord får propagandisten att kasta mot och social vilja, är så genomsyrad av propaganda och av propagandistiskt vinklad strategi, så det är ytterst svårt att ur all denna propaganda vaska fram makthavarens verkliga avsikter. Den politiska verkligheten döljes inte endast med propagandaord utan också med hjälp av propagandistiskt praktfull arkitektur och genom propagandistiska manifestationer med fanor och germanska symboler. All denna noga genomtänkta propaganda kulminerar när Goebbels 1943 på Berlins enorma idrottsarena frågar en på fårhand väl propagandapreparerad publik: "Vill ni det totala kriget?" och rar ett jublande "Ja", till motståndaren. Att beskylla svar. motståndaren får att bedriva propaganda är ett utmärkt propagandatrick, eftersom det underfårstått antyder att egen propaganda inte är propaganda utan information. Propagandaexpert Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels visade sig vara expert på denna typ av propagandabeskyllningar mot politiska motståndare, mot judar, mot kyrkor och mot tidigare maktgrupper som adel och fackföreningar. Med propagandans hjälp lyckas Goebbels hålla den nazistiska regimen under armarna i tolv år samtidigt som denna propaganda gjort det extremt svårt får nutida historiker att ra fast grepp om den politiska verkligheten i Hitlers Tyskland. Varje politisk åtgärd, varje politiskt yttrande, varje manifestation av politisk, ekonomisk Inom Röda Armen satsades stort på denna propaganda. Efter 1945 är segern i andra världskriget och den fårmenta krigshysterin den kapitalistiska världen, två huvudteman. Men historieförfalskningen började redan 1919, då arme- och marinhögkvarteren gemensamt började ge ut en tidskrift som idag har namnet Sovjetskij Vojn, Sovjetkrigaren (militärfårlaget Krasnaja Zvedzda). Sovjetkrigaren utkommer var fjortonde dag med drygt trettio sidor. tidigare sovjetiska och dagens ryska uppslagsverk karaktäriseras den som en "samhällspolitisk" och "kulturpolitisk" tidskrift, vilket innebär att den de facto är en propagandatidskrift vars främsta uppgift är att syssla med något annat än vad den ger sken av att syssla med, nämligen att indoktrinera läsarna med SV E N S K TID SKRIFT patriotism som överensstämmer med utgivarens politiska, ideologiska och rnilitära mål. När 1945 den nutida Sovjetskij Vojn bär namnet Krasnoarmeez, Rödarrnisten, publicerar man som förstasidesartikel ett hjältevittnesbörd under rubriken Stalinskaja Aviazija, Stalins piloter. Artikeln är skriven av marskalken och stridsflygaren Voroschejkin och beskriver luftkriget mot tyskarna under andra världskriget. Berättelsen börjar så här: "Stalins flygvapen, som initierades och leddes av den store fältherren och Sovjetunionens generalissimus, kamrat Stalin, och som på hans order utrustades med världens bästa stridsflygplan, bidrog under hela kriget aktivt i kampen mot det fascistiska Tyskland". Voroschejkin slutar: "Vi segrade därfår att vi fårdes från den ena segern till den andra av mänsklighetens största geni, av vår store och kloke ledare, Sovjetunionens generalissimus, kamrat Stalin." Månghövdad drake Det låter som om artikeln vore skriven av kamrat C. H. Hermansson, men det är den inte. Voroschejkin beskriver luftstriderna mot tyskarna som en kamp mot en månghövdad drake, där det genast växer ut ett nytt huvud sedan man huggit halsen av ett tidigare. Marskalken understryker att Sovjetunionen segrade endast därfår att den store ledaren personligen ordnade så att flygvapnet fick 29 forstärkning inför de stora och avgörande slagen, och därfor att "kamrat Stalin" lärde stridsflygama "hur de skulle bära sig åt for att besegra fienden". Övergeniet Lenin Artikeln i Rödgardisten omslutes av en girlang med porträtt-medaljonger med porträtt av högre officerare, tillika sovjethjältar, vars namn dock inte nämns i texten. Propagandan firar triumfer. Officerarnas/ - hjältarnas insatser är egentligen inget värda, som enskilda prestationer betraktade, eftersom deras insatser är resultatet av Stalins hjältemod, av 'generalissimus' geni. Bläddrar man vidare i tidskriftens årgångar, så finner man att efter 1957 har Stalins porträtt plockats bort från omslagssidan. Där tronar från och med Stalins dödsår endast övergeniet självt, Lenin, omgiven av banderollen S Leninim v serdza, Med Lenin i hjärtat. Redaktionen hänvisar till Lenins dekret från den 15 april 1918, om att den nya sovjetstaten omgående måste bygga upp ett flygvapen. I en av artiklarna beskrivs hjältedåd från andra världskrigets fronter och komn1entatom konstaterar "att det sannerligen inte var lätt att vinna detta krig", samt att det "vid krigets slut fanns många luckor i 30 skvadronens led". Men - och det är poängen - artikelförfattaren säger klart och tydligt att samhället gjort vad som står i dess makt for att fira och ära sina fallna hjältar. Beviset for detta är de ordnar som postumt förlänats dem. Hjältarnas hjältemod, vars forutsättning tidigare var Stalins genialiska krigföring, har nu omsatts till symbol for Sovjetunionens generositet. Socialistiska fäderneslandet skillnaden vad gäller innehåll och tendens i dessa båda artiklar, som i sak behandlar samma ämne, sovjetflygarens hjältemod under andra världskrigets luftstrider mot tyskarna, visar hur man propagandistiskt ger personkulten nya fortecken utan att for den skull riskera statsmaktens företräde. I den senare artikeln, publicerad efter Stalins död, sätter man folkets hjältar framfor folkets hjälte framfor andra folkhjältar, Stalin själv. När superhjälten är död gäller det att övertyga Sovjetunionens kvinnor och män att det var just de, det vill säga deras i striden dödade söner och män, som utan att tveka gick i döden for det socialistiska fäderneslandet. Folket, säger propagandisten, folket var det som av egen övertygelse ställde sig på partiets och SVENSK TIDSKR I FT partiledningens sida. Och det var det parti och den partiledning som representerar den stat som efter Stalins död återgått till att vara Lenins parti och Lenins stat. På så sätt lyckades man med propagandans hjälp hyvla bort personkulten kring Stalin och samtidigt återerövra arvet efter statsgrundaren Lenin. Vore inte denna propagandistiska kullerbytta möjlig också for det nuvarande kommunistpartiet Ryssland den dag Jeltsin faller och demokratiforsöket skrotas? Ansvariga for sjuttio års propaganda i Sovjetunionen, Centralkommittens avdelning for propaganda och agitation och de professionellt genomförda kampanjerna for att underlätta härskarens vilja att nå den sovjetiska solstatens ideologiska mål, understöddes effektivt av statens våldsapparat, av en statsterrorism vänd mot sovjetiska medborgare. Därmed slutfordes cirkelresonemanget: med hjälp av maktens propaganda övertog folket makthavarens politiska värderingar och värdeladdade symbolvärld. Makthavaren lyckades inbilla undersåtarna att de var en for beslutsprocesserna viktig del av den maktutövande statsapparaten - och därmed även ansvariga for dess fel och brister.