ERIK ANNERS:
TILL MINNET AV THEDE PALM
är forskningschefen vid
Militärhögskolan, fil dr Thede
Palm, vid
mitten av 1960-talet inträdde i
Svensk Tidskrifts redaktion, fick
tidskriften en fårstärkning av snart
sagt sensationell kvalitet.
Det är säkerligen inte många
politiska tidskrifter fårunnat att som
ledande utrikes- och fårsvarspolitisk
medarbetare fa en inom sitt område
legendarisk f d underrättelsechef
Palms betydelse i hans profession
har omvittnats från annat håll och
skall inte beröras här.
Men det må vara tillåtet att hoppas
att det finns bevarad dokumentation
från hans 1jänsteutövning, som visar
hur det kunde kormua sig att Sverige
under hans tid som underrättelsechef
var något av en stormakt på detta
område.
Thede Palm ägnade sig åt sitt yrke
också med historikerns lidelse. Han
ville veta och fårstå inte bara vad som
hände, utan varfår det hände. Här
ville han gå på djupet - särskilt i den
54
psykologiska tolkningen av agerande
personligheter. Denna inställning
präglade i hög grad hans övervägande
krigshistoriska författarskap. Hans
krigshistoriska bildning var vidsträckt
och grundlig. Så var också hans
essäsamlingar Fältmarskalkens död
(1976), Nederlagets män (1981) och
De vita och de röda (1984) av en
beundransvärd kvalitet även som
vetenskapliga prestationer. När det
gällde "la grandeur et servitude de la
vie militaire" visste Thede Palm
bättre än de flesta i detta fredliga land
vad han talade om.
Det tillkom något annat som
gjorde honom till en så gärna läst
författare, nämligen hans utsökta
stilkonst. Han visade den ofta i
Svenska Dagbladet, där Leif Carlson
på goda grunder har uttryckt den
tidningens tacksamhet.
Vi i Svensk Tidskrift har än större
skäl att vittna om vår tacksamhet. Till
slutet av 1970-talet var han min
medredaktör. Under detta årtionde
blev också Margaretha af Ugglas
medlem av redaktionen. Samarbetet
oss tre emellan var idealiskt - om nu
SVENSK TIDSKR IF T
sådant kan förekomma på denna
oroliga jord.
Särskilt om hur Thede Palms
kunskaper och omdöme blev den
fasta grunden fcir redaktionens
ställningstaganden inom utrikes- och
försvarspolitiken, inte sällan också
inom kulturpolitiken, skulle åtskilligt
kunna skrivas. Då borde också Palms
insatser fcir en institution, till vilken
han hade en nära och levande
relation, nämligen "Fädernas kyrka",
komma med i bilden.
Men det far vara tillräckligt att
nämna ett förhållande, som var
avgörande fcir tidskriftens framgångar
under dessa år. Palm tog med fast
hand över den tunga sidan av
redaktionsarbetet och det nära
samarbetet med tryckeriet. Som f d
bibliotekarie vid Lunds Universitetsbibliotek visste han hur sådant skulle
skötas.
Samarbetet med honom kändes
också betryggande på grund av hans
orubbliga måttfullhet och stillsarmua
sarkastiska humor - två drag som
präglade hans litterära stil. Han hade
lärt sig skriva i Lund.