Den n morgon vaknade E litteraturvetaren P J Anders Linder och befann sig forvandlad till VD for SAF:s kennelklubb Timbre. - Bittra öde! tänker man över denna händelseutveckling. Varfor hamnar en människa som älskar litteratur och fri debatt på ett sådant jobb? Vilka omständigheter tvingar den intellektuelle konversatören till att framlida sm tid på ständiga sammanträden och som medlare i revirstrider och personalkonflikter? Och varfor tvingas se uppmärksam ut på alla luncher med diverse viktigpettrar och tråkmånsar. Varfor utsätta sig for detta när det finns en soffa och en god bok? Varfor administration när det finns fritt tänkande? ST!G-BJÖRN LJUNGGREN är fil dr, debattör och driver företaget folkhemsstudier. ofrivillige Men vi ska veta att det knappast är ett ämbete han strävat efter, utan här handlar det om tillfållighetemas spel. När P J lämnade den goda cigarr som det fria läsarrdet och skrivandet är, var syftet blott att utan större åthävor glida in som vice direktör på Timbre - inte att bli högste hönset. Bakgrunden är helt odramatisk, SVENSK TIDSKRIFT STIG-BJÖRN LJUNGGREN: direktören även om det är många biljardbollar som studsat över bordet innan Linder hamnade där han hamnat. Så här gick det till: Janeriks fel När den gamle timbrechefen Mats Johansson länmade chefsstolen for att bli fri debattör, tog moderatpolitruken Odd Eiken över. Från Svenska Dagbladets ledarsida rekryterades P J Anders Linder for att sitta snäppet nedanfor Eiken. Men när Eiken snabbt tackade for sig och gick vidare till jobb som SAF:s nye informationsdirektör - efter Janerik Larsson som gett sig iväg till det riktiga näringslivet (hos Stenbeck) - fick P J helt enkelt kravla upp ett snäpp. Alltihop är alltså Janerik Larssons fel. Och därmed upprepades historien en gång till, ty det var Larsson som en gång rekryterade P J till SAF, efter att ha träffat honom på 33 en middag hos den när det gäller Timbro rent allmänt - och den känsla av storhet som dessa svenskamerikanske statsvetar- egentligen bestämd av 1968 års kan förmedla. Så konuner vänsterprofessorn Claes G. Ryn. Begrundar man hur tillfälligheterna - och personkontakterna - styr tillvaron den politiska (och kvasipolitiska) världen kan man egentligen ställa en mer övergripande fråga: '' p j I'Cf Fad SOI/l l!äl!far. Dc pressklipp som Timbro får 111 vitttiar 0111 det! mytologi -'"'" Pällstern ko11zmit att etablera. AF sina belackare uppfattas Timbro s01n e11 shzgs S<~fi"stikcrad reklamo~~at1isatio11 med liJlPi<ift att förl'rida illll'!ldet pafolk. ''Vad gör en lärarunge från Värnamo i den här världen? Varfor inte gå den akademiska banan, fullborda studierna i Lund med en doktorsexamen, skaffa eget forskningsprojekt och etablera sig som en komposthög vid någon universitetsinstitution, for att mot en struntlön involvera sig djupt i könskvotering och intriger? Inte föräldrarnas fel Förklaringen till att P J Anders Linder hamnade i timbresmeten överhuvudtaget är inte föräldrahemmets fel, där fanns inte partipolitiken speciellt närvarande. Sannolikt är P J:s bana - precis som 34 händelser. Visserligen har P J - till skillnad från sina företrädare - själv inga direkta erfarenheter av 1968 års uppror. P J är fodd forst 1962 och kom därfor att klara sig från det värsta traumat. Men. Där finns initialerna "P J" som ett indirekt m.inne från 1968. P J står for Per John och har tillkonmilt for att urskilja denne Anders Linder från en namne - en av de värsta representanterna for vilse-i-pannkakan-västern. Kärlek till hjälteböcker Att vara uppvuxen med Svenska Dagbladet, Expressen och High Chapparall - och att vara namne med en mediabolsjevik - är dock inte tillräcklig förklaring till varfor denne yngling hamnat i högerns idetank. Kanske är det P J:s kärlek till hjälteböcker - litteratur med en smula romantik och fantasi - som falide utslaget. Ett av de forsta politiska minnena som P J kan erinra sig är konfrontationen med Ordfronts historiebok i serieform - ett alster han instinktivt tyckte mycket illa om eftersom det fOrsökte göra det ärofulla och roliga till en tråkig redovisning for produktivkrafternas tillväxt. Kanske är det här någonstans som den blivande Timbrechefen far sin bana bestämd. P J älskar böckerna SVENSK TIDSKRIFT patrasket in och forsöker göra det fantasifulla till något ideologiskt rent och politiskt korrekt. Och om dåliga människor hotar det godas ideal, så måste också de goda organisera sig och slå tillbaka. Vägrar stiga i graderna Därfor var kanske inte steget så långt från studierna i Lund till Fria Moderata Studentforbundet. Där blir P J snart vice ordförande. Dock vägrar han att stiga ytterligare i graderna, trots att övertalningsforsöken är intensiva; förbundskamraterna reser över till USA, där P J befinner sig, for att sätta på tumskruvarna och släpa upp honom på tronen. Men P J vägrar. Det gör han dock inte när Per Unekel ringer och frågar om P J skulle vilja vara så vänlig att ingå i en moderat idegrupp under ledning av professor Zetterberg. Sedan blir det statsrådsberedningen under den Bildtska m.inistären och ytterligare programarbete. Och så småningom ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Och hela historien utspelas utan att P J tvingas fårvärva partibok. Det är snyggt jobbat och tyder på att denne litteraturvetare inte tänker låta sig deformeras av omständigheterna, även om han gärna flyter med. Att det fungerar beror nog på att P J Anders Linder tillhör den grupp inom högern som är flexibel och öppen i sitt tänkande. Han är ingen dogmatiker eller ryggmärgsmoderat. Han är också omöjlig att placera in i ett ideologiskt fack. Nyliberal? Ja, lite. Konservativ? Det också! Konservativ ibland, liberal ibland. Det beror på. P J har femtio böcker av Sven Stolpe bakom sig, men kan ändå tillstå att han har sympati får en del libertarianska ståndpunkter. Den etikett som fastnar någorlunda på P J är således liberalkonservativ. Denne nyfikne och eklektiske liberalkonservative person har således kommit att bli en av landets makthavare och han ska med jämna mellanrum springa över vänsterns klinga som VD får SAF:s konspiration mot folkhemmet. Hur går det? Arena för förnyelse P J vet vad som väntar. De pressklipp som Timbro rar in vittnar om den mytologi som vänstern kormnit att etablera. Av sina belackare uppfattas Timbro som en slags sofistikerad reklamorganisation med uppgift att fårvrida huvudet på folk. Den ideologiproduktion som Timbro representerar skulle vara simpelt konstruerad får att kapitalismen och reproducera undergräva väWirdsstatens naturliga utveckling. Inget annat. Men Tintbros nya projekt, "Rötter", visar vad organisationen egentligen - i fårsta hand - sysslar med. Nu handlar det om att lyfta fram det goda i partiernas historia och hjälpa dem att hitta tillbaka till sig själva. Timbro vill skapa en arena får alla som vill fårnya Sverige. De anställer centerpartister. De tar hit vettiga socialdemokrater från utlandet. De ger ut socialdemokraten Erik Hörstadius. är han sannolikt rätt person att slutfåra Timbros "rot-projekt". Ty P J är liberalkonservatismen personifierad. Han kan tala mot jämlikheten som slätstrukenhetens ideal. Men han kan också tala får att den svenska jämlikhetsandan - att vi inte tittar ner i marken när vi talar Detta handlar inte om att med chefen - också har en god sida, destabilisera den politiska överbyggnaden. Det handlar snarare om att torbereda restaureringsarbetet - eftersom partierna själva är bäst på att göra sig själva omöjliga och ständigt bevisar sin oförmåga att hjälpa srg själva. De har inte viljan att se srg själva utifrån. Därfår måste de ha hjälp. Och när partisystemet slutligen faller samman kan den nya tidens politiker gå över till grabbarna på "Sturekompaniet" och fråga hur det går till. P J kommer att stå där med öppna armar får att motta alla progressiva krafter. Sammansatt personlighet Eftersom P J Anders Linder är en ganska sammansatt ideologisk personlighet - som inte har några problem att fåra dialog med sig själv SVENSK TIDSKRIFT väl värd att bevara. Det ideologiskt samn1.ansatta i P J Anders Linders fall kan också illustreras med den vy han har från lägenheten i Solna. Den består av en fullständigt magnifik och bedårande utsikt över norra stambanan och den stora rangerbangården (inklusive ett skrotupplag). Där ligger således hela industrialismen till beskådan från det linderska matbordet, något som alla vi moderna människor fårstår att uppskatta. Både järnväg och slott Borde inte denna utsikt därfår passa som hand handske får en bolagshögerns representanter? Är inte detta betydligt bättre än den slottsm.iljö, eller småstadskänsla, som den letargiske konservative skulle föredra? Nej, inte får P J Anders Linder. Faktum är nog att han skulle vilja ha bägge, såväl järnväg som slott. Och kanske är det just denna önskan om såväl det moderna som de gamla goda tiderna som är den liberalkonservatives styrka och svaghet? 35