PROGR BETE STEN NORDIN: Aven moderater tycker besparingar ar jobbiga I dagarna har jag som moderat politiker upplevt något som for några år sedan inte varit möjligt. Jag diskuterade dagisfrågor med Stockholms socialdemokratiska socialborgarråd vid en debatt ordnad av foräldrar med barn på dagis - och socialdemokraten stod mot väggen under det attjag argumenterade tillsanm1ans med dagisforäldrarna. En dagisdebatt verksamheter såsom dagis, där foräldrarna just därfor att de inte haft någon valfrihet känt stor osäkerhet infor varje forändringsforslag. Radikala forändringar Varfor var det så stor skillnad vid denna debatt? Jo, det var en debatt organiserad av foräldrar med barn på enskilt drivna forskolor, en verksamhet som socialdemokraterna tillkontakt som nog i de allra flesta fallen är positiv, till och med mycket positiv. Det är en stor samhällsforändring, en stor landvinning for det civila samhället - dock fortfarande grundad på skattepengar. Men politikernas möjlighet till klåfingrighet eller makt att detaljstyra en viktig del av den sfär som rimligen tillhör det privata - omsorgen om våra barn - har minskat radikalt utom på en punkt: där moderaten inte måste forklara sig sammans med miljöpartiet och Anslagen kan dras in - eller det och socialdemokraten står mer eller mindre svarslös tillhör inte vanligheten, det vet alla moderata socialpolitiker. Helt enkelt därfor att den som vill forändra - vi moderater - ofta blir bemött med misstro från den verksamhet man vill forändra. Vårt krav på valfrihet och sänkt kommunalskatt har alltid av motståndarna vänts emot oss som ett hot med ST E N N ORDIN är oppositionsborgarråd (m) i Stockholm s stad. 40 vänstern hotar. I Stockholm- i likhet med många andra moderatstyrda konmmner - innebar forra mandatperioden en radikal forändring inom den institutionaliserade barnomsorgen. Inte mindre än 21 procentdrygt 7.000 - av forskolebarnen i Stockholm vistas på dagarna på enskilda daghem och tas då om hand av 1.600 anställda. Med foräldrar, mor- och farforäldrar, äkta hälfter/ - sambor etc till de anställda har vi kanske uppåt 50.000 stockholmare som har mer eller mindre nära konräcker att, som dagens rödgröna majoritet, strula och skapa en allmän osäkerhet så torde döden for denna civila sektor med tiden vara ett faktum. Djupgående forändringar Varfor berättar jag nu om detta i en kommentar kring det moderata programarbetet? Jo, for detta visar att även relativt små reformer har skapat vad jag ser som långsiktigt djupgående forändringar i vårt Sverige. Vårt parti har en stor del i detta som takt med enskild barnomsorg. En vi med rätta kan vara stolta över, och SVEN SK TID SKRIFT i det kommande programarbetet måste vi föra en dialog om hur vi går vidare för att låta det civila samhället växa. Vid läsning av den ingalunda inbjudande men mycket tänkvärda texten En värld av möjligheter, som redovisar det förberedande programarbetet, kan jag inte befria mig från känslan att den svåra dialogen glöms bort. Vi glömmer ofta bort att skriva för dessa 50.000 stockholmare - ja, med friskolorna och enskilt driven äldreomsorg är antalet personer med nyvunna erfarenheter från en avpolitisering det dubbla bara i Stockholm - och deras likar runt om i landet vars liv så tydligt blivit positivt påverkat av moderat politik. Dessutom skall vi nå alla dem som av olika skäl ännu inte tagit första steget mot mer vardagsmakt. Främmande formuleringar En värld av möjligheter skriver man välfonnulerat, ibland spänstigt, om såväl problem som möjligheter, om historien och framtiden. Men alltför ofta är formuleringarna, lämnade utan djupare förklaringar som de är, främmande för de flesta av oss vanliga läsare. Ta till exempel denna mening: ".........statliga eller kommunala besparingar inte heller är tillfålliga utan snarare inledningen på en mera grundläggande förnyelse av politikens roll gentemot sina uppdragsgivare". Tänk om jag hade formulerat mig så på debatten inför de oroliga föräldrarna med barn på enskilda dagis. De har, även om ingalunda alla (ännu) är moderata väljare, upptäckt att det är moderaternas politik som röjt hinder för att de skall fa ta ansvar för sina barns vardag. En sådan deklaration, vilken jag som aktiv moderat och därtill yrkespolitiker kanske är tränad att tolka, ter sig för dem som en främmande ideologisk nedskärningsiver, vars för dem näraliggande konsekvens kan vara att den nyvunna valfriheten känns hotad. Även moderata väljare upplever trots allt besparingar som jobbiga även om de i högre grad än andra är beredda att inse deras nödvändighet. Stegen vi måste ta, som gör att alla kan hinna med i omställningen från politikermakt till medborgarmakt far inte glönm1as bort i ivern att formulera målet. Det finns i texten många fonnuleringar av det slaget. Fornluleringar som i bästa fall för politikermoderaten är förståeliga, för att man menar sig känna till även de underliggande resonemangen, men som för den vanlige medborgaren, som kanske just fatt möjlighet att återerövra en del av det civila samhället, inte känns särskilt lockande eller ens begripliga. Uttryck som att man skall ha en bred "användbarhet" tror jag slår lika fel som den hurtiga uppmaningen: "Medborgarskapet borde bli varje människas nya roll" ! Kanske tycker någon att jag läser En värld av möjligheter med en njugg inställning. Det är inte meningen, inte heller att slå ner på ambitiösa textförfattare som, vilket jag redan sagt, presterat en mycket tänkvärd SVENSK TIDSKR.IFT text. Men för att tala i klartext är jag rädd att vi som sedan tonåren är tränade politiker och samhällsdebattörer skriver texter för varandra vilka Järnnar den vanlige medborgaren utanför. Privilegiebärande medelklass När jag sedan läser vidare i texten upptäcker jag med viss förvåning att medelklassen, som numera hyllas av Göran Skytte i Aftonbladet, i En värld av möjligheter beskrivs som privilegiebevarare som gärna slipper engagera sig i sina barn och åldringar! Generella beskrivningar av den passiviserade medelklassen är en politikermyt som jag tycker att vi en gång för alla ska rensa ut ur våra texter. Mina erfarenheter av människor är rakt motsatta. Den växtkraft som den civila siaren visade när chansen äntligen gavs efter 1991 års val pekar på något helt annat än ett sarnllälle där man blivit nöjd med att slippa engagemang. Det "ideella credot" som efterlyses finns nog närmare än textförfattama tror. Det ser vi i ideella föreningar, i församlingar, i företagandet, i engagemanget i de nya fria skoloma och daghemmen. Jag tycker inte att moderatema skall ikläda sig en fostrande ton. Det finns så mycket annat att göra för att all idealism hos människorna verkligen skall ra utlopp och livsluft. Samhällsförändringen går ibland snabbt, jag menar inte att vi skall skygga för stora förändringar. Men i grunden tror jag mig veta att den oftast sker stegvis. 41