DEN FÖRDUMMADE ARBETSMARKNADSDEBATTEN GUNNAR WETTERBERG Kommunerna står inför stora utmaningar; uppgifterna blir fler samtidigt som resurserna är begränsade. Med satsningar på personalens kompetens, decentraliserat ansvaret men också på alternativa driftsformer kan kommunerna bli en dynamisk arbetsplats med framtiden för sig. en svenska arbetsmarknadsdebatten har fördummats. Inför 13 procents arbetslöshet glömmer vi de insikter som den gamla politiken byggde på, och behåller bara dess lapptäcke av åtgärder. Då har barnet åkt ut, fastän vattnet är kvar. Fördumningen handlar inte minst om själva synen på arbetsmarknaden. Den centerledare som lovade 400.000 nya jobb far nog ta på sig en del av skulden. Sedan dess har debatten blivit alltmer fixerad vid statistikens nettosiffror - som om resten av arbetsmarknaden var konstant. Och enfalden accelererar - under senare år tror man att alla jobb ska konmu i "nya" branscher, medan hela sektorer döms ut som "stagnerande", GUNNAR WETTERBERG är direktör på Svenska Komrnunförb~mdet. underförstått ointressanta. Så är det förstås inte alls. Arbetsmarknaden är mycket mer spännande än så. Det är bruttoflödena som spelar roll. Hundratusentals jobb försvinner valje år, hundratusentals kommer till - det är alldeles normalt. Så ser utveckling och förnyelse ut. Kruxet är när balansen slirar, när utslagningen drivs upp (av raset efter överhettningen, till exempel), om de nya jobben inte kan ta sig fram- eller om de nya är sämre än de utslagna. Då blir utvecklingen bakhal. I Långtidsutredningen 1995 (SOU 1995:19) underströk vi bruttoflö- denas betydelse med en tabell, vilken återfinns på nästa sida. Så ser bilden ut för det privata näringslivet. Men så ser den också ut för kommunernas del. Det är det viktigaste beskedet i den rapport som Svenska Kommunförbundet lade fram häromveckan, Personal i rörelse. netto- och bruttoflöden egentligen inte bli. Det säkraste man kan säga är naturligtvis att alla sådana siffror visar sig vara fel när den förutsagda dagen väl är här, men tendensen är tydlig nog. I nettosiffror skulle kommunerna behöva öka sin sysselsättning med 14.000 personer fram till 2005- men brutto handlar det om ett nyrekryteringsbehov på 540.000 anställda... En del av förklaringen är den naturliga omsättningen, en annan åldersstrukturen. A djunkten alltid adjunk t Omsättningen glömmer vi ofta bort. Är det "farniljeekonomernas" fel? I deras exempel är en metallare metallare hela livet, adjunkten adjunkt och allihopa stannare. I praktiken är det långt ifrån så. Av kommunernas personal 1985 är det bara 47,8 procent som fortfarande är kommuKommunerna, personalen och framtiden. nalanställda tio år senare. Tydligare än i rapportens fram- Några pluggar, en hel del har skrivning kan skillnaden mellan pensionerats, men många har helt SVENSK TID SKRIFT s Tabell: Nytillkomna och förlorade arbetstillfallen i näringslivet 1985-1992 Årliga genomsnittliga andelar av sysselsättningen, procent 1985- 1989- 1985- 1989 1992 1992 Nya arbetstillfällen, brutto 16,1 12,6 14,5 Nyetablering 7,3 5,6 6,5 Expansion 8,8 7,0 8,0 Förlorade arbetstillfällen, brutto 13,2 16,1 14,6 Nedläggning 5,2 4,9 5,0 Kontraktion 8,1 11,3 9,6 Sysselsättningsforändring, netto 2,9 -3,5 -0, l Inträde, netto (etableringar-nedläggningar) 2,1 0,8 1,5 Expansion, netto (expansioner-kontraktioner) 0,8 -4,2 -1,6 Omsättning av arbetstillfållen 29,4 28,2 29,1 Sysselsättning, basåret (1.000 personer) 2.306,0 2.588,0 2.306,0 enkelt bytt till en annan sektor. De som bara bytt inom en kommun eller från en kommun till en annan finns kvar bland de 47,8 procenten. Den andra forklaringen är ålderssammansättningen. Kommunernas personalstruktur är märkt av den snabba expansionen på 1960- och 1970-talen. Då byggdes vården och omsorgen ut, och då var det 1940- talets årskullar som kom ut och rörde sig på arbetsmarknaden. Många hamnade i kommunerna, och nu ska de snart gå i pension. bli attraktiva for den halva m.i.ljon medarbetare som krävs om medborgarna ska få den service de vill ha? Persoltal i rörelse visar att behoven skiljer sig åt mellan olika verksamhetsområden. Nyrekryteringsbehovet är ganska måttligt inom barnomsorgen. Babyboomen ebbar ut (men den kan komma tillbaka!), samtidigt som daghenunen är det senaste expansionsområdet. Därfor är åldersfordelningen inte lika skev som inom andra delar av komn1unerna. Äldreomsorgen ökar Desto mer folk kanuner det att behövas mom äldreomsorgen. Redan idag ökar antalet 85-aringar och äldre kraftigt, de grupper som studiens sJutår blir det ännu fler, när just 1940-talets årgangar passerar 85- arsstrecket. Kommunernas ansvar har blivit tyngre och mer medicinskt präglat sedan ÄDEL-reformen forde över sjukhe11U11en från landstingen. Viktig nyrekrytering Men det är i skolan som de största behoven kommer. Av dagens lärare är mer än 40 procent över 50 år gamla. Inom konmmnemas utbildningsverksamhet måste 133.000 personer nyrekryteras fram till 2005. Det är en fornlidabel uppgift, inte minst med tanke på den nyckelroll som skolan har i samhällsekonomin: for att bekämpa arbetslösheten, for att säkra tillväxten och for att lägga grunden for en någorlunda jänm fordelning av inkomster och resurser. Det är därfor som nyrekryteringen till läraryrket är en av den offentliga sektorns viktigaste uppgifter under de kol11111ande åren. Bilden av de olika sektorernas behov är inte hela svaret på .-rågan om personalen. Det är inte självklart att samma slags anställda ska konuna i de pensionerades ställe. Utveckling och fornyelse handlar inte bara om forskjutningar mellan sektorerna, utan i lika hög grad inom dem. Barnomsorgen är ett exempel. De senaste åren har den varit under hårt tryck. Konununernas ekonomi har fOrsämrats överlag, samtidigt som babyboomen slagit igenom och barnomsorgslagen skärpt kraven pa att tillhandahålla platser. JämfOrt med "Snart" betyder i det här perspektivet om tio-femton år. Men det betyder ändå att det är hög tid for kommunernas fortroendevalda och tjänstemän att lyfta blicken från dagens elände. Hur ska konmmnerna behöver mest omsorg. Bortom slutet av 1980-talet kostar en plats i 6 S VEN S K TID S KI~IFT z o z > z barnomsorgen 20-25 procent mindre idag. Höjda avgifter och en del arbetsmarknadspolitiska åtgärder har bidragit till att lätta trycket, men framfårallt är det verksamheten och personalen som klarat omställningen. Fler inskrivna barn har ställt krav på mer välutbildad personal. På många daghem har man lyckats bibehålla kvaliteten genom att strukturera verksamheten bättre än tidigare. Mellan 1991 och 1995 ökade antalet fårskollärare och fritidspedagoger inom barnomsorgen med knappt 10.000, medan antalet dagbarnvardare och barnskötare minskade med knappt 18.000 personer. Från att de lägre utbildade var nästan dubbelt så många som de högskoleutbildade vid 1990-talets ingång utgör fårskollärarna och fritidspedagogerna drygt 40 procent av barnomsorgens personal. En viktig faktor är antagligen den ökade mängfalden när det gäller organisationen. Nya verksamhetsformer - fåräldrakooperativ, personalkooperativ och privata daghem - har bidragit till fårnyelsen. Ideburna tionella sjukvarden ökar läkarnas andelar på undersköterskornas och biträdenas bekostnad, och det är möjligt att detta konm1er att påverka även äldreomsorgen. I skolan ligger eleverna ofta längre fram än de vuxna när det gäller att utnyttja den väldiga ''Nu öppnas väge11 för nya och rner varierade arbetsformer) där den intellektuella tillfredställeisen och nyfikenhetell kan sättas i högsätet på ett helt annat sätt än tidigare. De nännaste tio åren bör kunna bli den pedagogiska fömyelsens decennium) till professiot~ell glädje och stimula11s för alla inblandade. '' kunskapsmassa som informationsteknologin gjort tillgänglig, men utnyttjar personalen mer effektivt. En ytterligare press ligger i könsfårdelningen. Dagens könsroller har inneburit att många unga kvinnor sökt sig till vården och omsorgen. När rollerna luckras upp blir sådana yrkesval inte längre lika självklara. Konununerna måste göra mera får att motivera sina sökande, både pojkar och flickor. Samtidigt konkurrerar kommunerna som arbetsgivare med andra sektorer, inte minst om den bäst utbildade arbetskraften. Lösningen kan då ofta bli att satsa pa furre men bättre utbildade anställda, som därigenom kan ta en bättre löneutveckling på sikt. Till en del handlar det om sanmu personer som vidareutbildar sig. I någon mån har det länge varit så inom skolan - folkskollärare har blivit adjunkter - och sjukvården - undersköterskor har blivit sjuksköterskor, sjuksköterskor läkare - men det bästa exemplet är aterigen barnomsorgen. De senaste årens "kompetenslyft" har i stor utsträckning skett genom att barnskötare gått vidare och blivit forskollärare, ofta daghem har fort in nya pedagogiska denna omvandling kommer snart att med arbetsgivarens benägna bistånd. ideer, kooperativen har hittat nya kräva en delvis helt ny pedagogik Men rekryteringen är inte bara en fonner får fåräldrarnas medverkan, från lärarnas sida. magfråga, även om löneavtalens indioch med personalens rörlighet har vidualisering konuner att ge bättre detta nya sedan spritt sig och Färre men bättre utbildade betalt får goda insatser. Jobb är också befruktat även de konmlUnala insti- Förskjutningen mot högre kompe- konsumtion: om inte arbetet är tutionerna. renskrav drivs på av löneutveck- någorlunda roligt och spännande, så Trenden mot mer välutbildad !ingen. Fackens krav på foljsamhet ökar frestelsen att söka sig någon personal konm1er antagligen att göra mot andra, mer betalningskraftiga annanstans. sig gällande även inom andra verk- sektorer innebär att konununerna Det var en viktig tanke med det samhet områden. Inom den tradi- måste hitta verksamhetsfornler som nya läraravtalet. Avregleringen inneSVENSK TIDSKRIFT 7 '" z o '" z r > Vl > '" z bär att den enskilde läraren kan fa en långt bättre löneutveckling än tidigare, men framforallt avslutar det katederlektionens herravälde. Nu öppnas vägen for nya och mer varierade arbetsformer, där den intellektuella tillfredsställelsen och nyfikenheten kan sättas i högsätet på ett helt annat sätt än tidigare. De närmaste tio åren bör kunna bli den pedagogiska fornyeisens decennium, till professionell glädje och stimulans for alla inblandade. Lösningen på kommunernas rekryteringsbehov ligger också i en större rörlighet mellan sektorerna. Den kan bestå i att människor byter yrken och sprider erfarenheter mellan olika branscher. Skolans fornyelse skulle antagligen tjäna mycket på att dra till sig akademiker med andra erfarenheter, for att om tio-femton år kanske befrukta andra delar av näringslivet med den nya pedagogik som då utvecklats. Men rörligheten kan också ligga i att vården och omsorgen far fler producenter. Kravet på prioriteringar innebär att kommunerna t ex drar ned på mer vardagliga sysslor i hemtjänsten, vilket öppnar möjligheter for andra producenter. Många kommuner vill också konkurrensutsätta sin verksamhet, även inom den "mjuka" sektorn, och lägger ut mer och mer arbete på entreprenörer. När kooperativ och privata foretag på detta sätt far större betydelse så 8 innebär det inte bara en större valfrihet for medborgarna. Personalen far fler arbetsgivare att välja mellan, och därmed möjlighet att hitta andra arbetssätt och kanske också bättre anställningsvillkor. Bra personal är en forutsättning for god service, och det vill medborgarna ha for sina skatter. Om arbetsgivaren sedan är kommunal, privat eller kooperativ är inte huvudsaken. Huvudsaken är att tjänsterna ger valuta for pengarna, inklusive en socialt och politiskt acceptabel fordelning, så länge det är skatterna som står for en stor del av finansieringen. Svårt fylla luckorna Inte heller denna forändring har debatten begripit. Dagens standardoro gäller sjukvården och landstingens resurser - utan insikt om att äldreomsorgen redan idag motsvarar två tredjedelar av sjukvårdens kostnader, och att behoven där växer tre gånger så snabbt som i sjukvården. På sätt och vis är misslyckandet redan här, trots att lärarforsöijningen hör till det som ändå kan planeras någorlunda. När vi forsta gången påpekade problemet i Långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19) blev det inte mycket till reaktion. Sedan dess har SCB och andra bekräftat bilden, men med den traditionella rekryteringen och lärarutbildningen kommer det att bli svårt att fylla luckorna. SVENSK TIDSKR.IFT Förbehållsbelopp är den lilla summa staten inte tar. Det är den månadspeng delinkventen får ha kvar sedan resten rakats in till statskassan. l vanliga fall talar man om förbehållsbelopp när kronofogden driver in skulder, men nu har själva skuldbegreppet vidgats till att gälla innehav av intjänade medel över huvud taget. Inom äldreomsorgen har mer än hälften av kommunerna bestämt hur mycket de äldre har rätt att ha kvar av sina pengar när de bor hemma. Avgiften för omsorgen expanderar olika mycket beroende på hur mycket som finns att ta sedan hyran är betald. En person över 65 år med vårdbehov förbehålls en fickpeng, det s k förbehållsbeloppet, vars storlek kommunen bestämmer. Vad därutöver är tar pappa hand om. Ibland blir det mindre kvar för individen själv än vad kommunen betalar ut i socialbidrag åt andra. Förbe'Jållsbeloppet för "särskilt boende", som är servicehus eller sjukhem, räknas oftast ut enligt "30/20-regeln ". Det betyder att individen får behålla 30% av grundpensionen med pensionstillskottet inräknat. Har individen därutöver andra tillgångar, som ATP, ITP, inkomst av kapital och sådant får han behålla 20 procent av den typen av äckligt ojämlika tillgångar. Resten tar kommunen. Företeelsen förbehållsbelopp är pervers. staten äger inte våra pengar. Det är vi som har tjänat dem. Vi bestämmer vad vi vill betala och till vem. Helena Riviere o z o z Cl z