MEDBORGARENs COME-BACK UPPSKJUTEN ERIK HÖRSTADIUS Det fanns de som trodde på en intellekt11alisering av politiken när ideologierna spelat ut sin roll; att ideologiska låsningar då kunde biläggas och en nykter, saklig samförståndsanda ge politiken ny kraft. är pg var sjuårsåldern och började ställa frågor om politik tog det inte mer än en sittning förrän jag såg ljuset. Socialdemokratin tog pengar från de rika och gav till de fattiga. Jag foreslog då att de borde heta Robin Hood-partiet. Men så blev det inte. i de politiska sakfrågorna. Och, som sagt, jag stod på den rätta sidan. Jag borde ha sopat banan med moderaterna i klassen. Men jag märkte, framfor allt i löntagarfondsfrågan, att mina argument inte bar. Jag minns hur det liksom kliade innanfor svagt rodnande kinder när pg blev översnackad, som när man är trött, Från och med den dagen såg jag lider av näringsbrist och bara har politik som en kamp mellan de goda pliktsaker att se fram emot. Men jag och de onda. Ända upp i sena drog snarare slutsatsen att jag pluggat tonåren läste jag allting som handlade på for dåligt än att jag gått på något om politik med vänsterglasögon. jag innerst inne inte trodde på. Den egna sidans argument passerade Vi blev aldrig riktigt osams. Men okritiskt, den andra sidans forsökte det fanns ofta en hetsighet jag analysera sönder så att bara smulor låg kvar. I plugget var jag smartast och kanske den som var allra mest kunnig ERIK HÖRSTADIUS är frilansjournalist och förfacta re. diskussionerna. Man kan säga att vi, faktiskt, brann for saken. En gång urtartade det hela till våld. Det var i högstadiet, då min SSU-klubb mötte MUF:arna i debatt med tidtagare och publik. Vi hade mobiliserat mobben: de stora, starka finnarna och och deras svenskfodda lakejer. De satt längst bak, och när vi på podiet kippade efter intellektuell luft reste de sig som en man och överöste moderaterna med kottar och olästa exemplar av SSU-propagandistiska trycksaker (mjuka pärmar, dock). Den ledande moderate ideologen började gråta. Intellektuell befrielse Cirka fem år senare: ett annat minne. Hur jag nästan över natten krängde av mig den ideologiska tvångströjan och plötsligt fordomsfritt tog ställning till politiska sakfrågor. En intellektuell befrielse; från att ha varit ensidigt kritisk mot motståndarna övergick jag till att bli snudd på hänsynslös mot de egna. När jag pratar politik med jämnåriga och yngre idag är en vanlig åsikt att det finns bra och dåliga saker i alla partier. I ena valet kan de ha jugoslaverna från höghusområdet röstat på vänsterpartiet, i nästa på 22 SVENSK TIDSKRIFT < o r :r z moderaterna. Politiken är inte fisk eller kött, utan ett smörgåsbord av åsikter man plockar från. Argumentationen sker lugnt och sakligt. Ingen hets om man inte håller med. Och, mina damer och herrar, därmed lever vi i den bästa av världar. Eller hur? Visst har det skapats ett politiskt klimat där politikerna kan koncentrera sig på sakfrågornas själva saklighet? Där de ideologiska lackmuspapper som tar fram det egentliga, forment egenintressebaserade motivet bakom stånd- ' punkterna, far ligga kvar i skåpet? Politikerna kan inte längre vädja till gruppens lojalitet eller hetsa mot konstruerade fiendebilder. Ideologiernas död ger liv åt de intellektuella processerna. En lidelsefri diskussion kan foras om t ex ökad lönespridning. Vänstern betonar värdet av att alla tjänar ungefår lika mycket och högern av att inträdesbiljetten till arbetsmarknaden for grupper som ungdomar, invandrare, lågutbildade etc är billig att lösa. Konsensus råder om de beslutsregler som sist och slutligen vaskar fram de konkreta lagforslagen - efter att fornuftiga medborgare samlats på torget, dryftat de gemensanuna angelägenheterna och tagit skäl. Symbolpolitik är ingen intresserad av. Det hör en svunnen tid till, då politiken byggde på klassmotsättningar och hade karaktären av ett ständigt pågående ideologiskt test (lackmuspapperet), då det sakliga ställningstagandet i den lilla frågan avgjorde om man stod på rätt sida den grundläggande samhällskonflikten mellan arbete och kapital. Medan väljarna idag medlidsamt skulle småle om en politiker återfall i palmeretorik: "På vilken sida står du? Står du på arbetarnas och tjänstemännens sida? Där står vi." (1976) Utrymmet for populism är krympt till ett minimum. Robin Hood står inte längre mot sheriffen i Nottingham. Stopp ett tag. Var det någon som inte kände igen sig? Det gör inte jag heller. Situationen är något paradoxal. Klassröstningen har verkligen minskat. Vänster-höger-skalan är i gungning. Men det har inte lett till den intellektualisering av politiken och konstruktiva problemfokusering man kunde forvänta sig, och inte heller till de grundläggande moraliska överväganden som borde kunna uppstå när klassintresset forsvagats. Populisternas uppmarsch infor den socialdemokratiska partikongressen är ett tecken på det, matprisångesten efter medlemskapet i EU ett annat, blundandet segregations- och SVENSK TIDSKR.IFT invandrarfrågan ett tredje (politikerna vågar inte ta kommandot över utvecklingen; forst efter Aselefallet introducerades problematiken med de tusentals invandrare som ljugit om sin identitet får att fa flyktingstatus - innan dess teg man, i det dubbla syftet att inte stryka rasisterna medhårs och slippa kritik från den moraliska elit som hyllar välfärdsstaten men samtidigt inte accepterar de uteslutningsmekanismer den implicerar). Varfår inger det politiska livet en sådan intensiv olust? Det finns en hel del förklaringar. Missnöjet med sakernas tillstånd är överrepresenterat i politiken. De nöjda tenderar ju att odla sina individuella livsprojekt i stället. T ex har det faktum att svensk borgerlighet står sig så svag idag att göra med att socialdemokratin till skillnad från hur det var på 70-talet inte utgör ett antikapitalistiskt hot (löntagarfonderna). Gräva skyttegravar Striden om marginalväljarna hårdnar när partiernas fästa kärna minskar. För att infanga dem måste fienden demoniseras. Massmedia med sitt behov av dramaturgi hjälper till att gräva skyttegravarna. Så fort ett politiskt fårslag läggs fram letar man upp "vinnare" och "förlorare", vilket är lätt under välfärdsstatens förfallsperiod; politiken handlar JU allt mer om nedskärningar. 23 < iJ rn r Vl rn z Hårddraget kan man säga att det räcker med 349 konspirationsteoretiker i riksdagen och några tusen som skriver arga insändare och demonstrerar fcir att hålla fiendebilderna levande, även om övriga nio miljoner lever i total harmoni. Särskilt som partistöd och annat håller de existerande partierna under armarna. De systemkonserverande mekanismerna är starka. Att människor enligt olika undersökningar har större kunskaper om politik är tröst fcir tigerhjärtan. Samhället blir allt mer komplext; kunskapsproduktionen har svårt att hinna i kapp. Och den kunskap som finns är mer utspädd: fårre är totalt okunniga, men i gengäld finns det också fårre med så gedigna kunskaper att de har något intressant att bidra med till diskussionen. Intressemotsättningar Partierna blåser alltså upp intressemotsättningar som inte har någon vidare resonans i folkdjupet. Slagord ersätter analys. Det demokratiska samtal som fcirs mom systemet blir dumokratiskt, det som fcirs utanfor är ljumt, eftersom det inte är omedelbart kopplat till makten, till de krafter som verkligen kan forändra samhället. Politiken avlegitimeras, vilket leder till att de yngre generationerna vänder den ryggen, synligt t ex i den avtagande medlemstill trömningen till ungdomsförbunden. Enfråge- 24 rörelserna utgör inget verkligt substitut. De engagerar inte så många; de är trendkänsliga; de bortser från målkonflikter, vilket gör de snabba ur startblocken men fciga uthålliga. Det är smörgåsbordets problematik. Bottnar inte de sakpolitiska ställningstagandena en samhällssyn där den princip reglerar tänkandet, som säger att det bästa faktiskt kan vara det godas fiende, kommer man att hela tiden köra huvudet i väggen och ytterligare avlegitimera politiken. Till exempel leder ett statiskt fordelningstänkande till krav på höjda nivåer i socialförsäkringarna. Men höjda nivåer ökar arbetslösheten- incitamenten att söka jobb försvagas, minimilönerna drivs upp, statsskuldsbelastningen höjer räntorna och minskar investeringarna och en ny destruktiv Fördelningskonflikterna tömmer politiken på moralisk auktoritet. Dels genom att de tar så stor plats i debatten, dels genom att egenintressets genomsyrande av politiken underblåser känslan av att det är okay att roffa åt sig: fallskärmar, tjänstebilar, styrelsearvoden, HSB-lägenheter, lyxresor utomlands. I såväl näringslivet som Rörelsen tycks samvetena bli allt rymligare. Lägg till detta småfolkets myglande i bidragsdjungeln. Försvunnen medborgare det genompolitiserade samhället tänks hävdandet av värden ske inte i kyrkan, inte inom familjen, inte i folkrörelser, inte i det personliga föredömet - utan på den politiska arenan. Genom att betala skatt, t ex, uttrycks solidaritet. Men ingen känner längre att det forhåller sig på fordelningskonflikt uppstår, den det sättet. Ett tecken på det är att umellan dem som är mne på hjälpen är en så liten fråga. arbetsmarknaden och dem som är utanfcir. Detta är forsta hand ett vänsterproblem. Men borgerligheten har inte gjort mycket fcir att streta emot. På 60-talet var man t ex nästan lika välfårdspopulististisk som vänstern. Och i moderaternas ovilja att plocka hyressubventioner från de egna väljarna, liksom i folkpartiets hävdande av medelklassens intressen i socialfcirsäkringssystemen, ser vi att intressestyrd fordelningskamp fcirs också i det lägret. SVENSK TIDSKRIFT När jag och moderaterna bråkade på skolgården trodde vi att vi kämpade fcir det goda, jag utifrån mitt Robin Hood-tänkande, de utefter frihetliga principer. Varje debatt var ett ansvarsfullt uppdrag, eftersom det också var ett moraliskt test. De ideologiska skygglapparna till trots var vi goda medborgare. Det kom häromåret ut en bok som hette Medborgaren som försvann (Göran Rosenberg). Tyvärr talar ingenting fcir att han är på väg tillbaka. < rn J: rn rn z