MOTSÄGELSEFYLLDA BUDSKAP D et var inte så det var tänkt, klagade socialkontoren i universitetsstäderna när studenterna sökte socialbidrag över sommaren. Visserligen uppfyllde studenterna kraven - inga tillgångar, inga inkomster - men det var inte riktigt meningen att just de, den unga starka välartade eliten, skulle hållas under armarna med socialbidrag. OK, tänker den ambitiösa studenten, då ligger jag i, forsöker ra ett sonumrjobb inom mitt område. Hon lyckas med det. Hon far ett kvalificerat jobb, forkovrar sig ytterligare samtidigt som hon drar in pengar, både till fOretaget som anställde henne och sig själv. För forsta gången i sitt liv känner hon innebörden av ord som ansvar, ömsesidig nytta och frihet. Hon upptäcker sambandet mellan ansvar och frihet. Så börjar terminen igen och hon lägger in sin ansökan om studiebidrag, ett par knappa tusen i månaden avsedda som en sorts uppmuntran från samhället for den som satsar på högre utbildning. Det räcker inte långt, men det har ett symbolvärde. Nej stopp där, säger Centrala studiestödsnä11111den, man far inte tjäna for mycket pengar på sommarjobbet, då blir det avdrag, det blir minus här, det blir sänkt bidrag, det är straff på framåtanda, duktighet är dumt, drar man in for mycket på egen hand far man böta. Inkomstexcesserna Budskapet är mycket tydligt. Gör inte bra ifrån dig for då går det illa. Lär dig en gång for alla att inte avvika från norn1en. Du ska skolas in i nonnalt bidragstänkande, lära dig att kalkyera for att ra maximal utdelning från statskassan. Om du nästa år ger upp ambitionerna och söker socialbidrag i stället kan vi konstatera att budskapet har gått fram. Vi har fatt bukt på inkomstexcesserna. De flesta politiker tycks vara ense om vikten av att folk tar ett större ansvar for sina liv. Tar initiativ, är delaktiga och agerar i sammanhang som berör dem själva. Det har sagts så många gånger av så SVENSK TIDSKRIFT 293 många att man snart borde kunna etablera det som en allmän sanning. Inte bara får att det är en nödvändighet. De flesta politiker har låtit fårstå att det ligger ett moraliskt och samhälleligt egenvärde i ökat medborgerligt ansvar. Om då det reella budskapet är någonting helt annat, kan man tycka att politiker i allmänhet, och regeringen i synnerhet, skulle gå in får att ra dessa budskap att sammanstråla, så att det de säger och det som faktiskt faller ut av ansvarstagaiJdet gynnar ansvaret. som tar detta ansvar känner att det är rätt, att de har statens välsignelse. Samma vecka som Mona Sahlin målade upp sin vision av den nya medborgarandan, berättade Svenska Dagbladet om Folke Jönsson i Malmö, som snart fyller 65, men som vatje dag går och pysslar på gården till det hyreshus där han bor, sopar, rensar rabatter, beskär träden när det behövs. För det jobbet far han en viss återbetalning på hyran, närmare bestämt 12 000 vatje år. Värden, det kommunala bostadsfåretaget MKB, upptäckte att iden med Sedelärande historia tillsyn från hyresgästerna var bra. Den var Mona Sahlin gjorde nyligen en resa till ömsesidig nytta både får de boende genom Bollebygd och pratade just ansvar: - Vi som är starka och friska ska inte ställa oss längst fram i kön och kräva större resurser. Orden rättvisa och solidaritet måste ra en annan innebörd än de haft de senaste åren. Dom som på sistone mest bara har krävt sin rätt blir tvungna att ta ett större ansvar. - Vi måste eliskutera var gränsen går mellan vad jag som förälder ska göra får mina barn och vad samhället ska garantera, fortsatte hon. Varpå hon berättade en sedelärande historia om några föräldrar som slog sig ihop får att rusta upp en skolgård. - Den andan behöver vi ra tillbaka i Sverige, menade hon. Paroller i all ära, men om regelsystemet inte godkänner någon anda av initiativ och engagemang och skaparkraft så borde det politiska systemet bötja i den änden; göra en insats får Sverige genom att ändra i regelverket så att var och en och får dem själva. Det sparade pengar, skapade en gemenskap i husen, trapphusen blev renare, skadegörelsen minskade och trivseln ökade. Det blev en bra stämning i de husen. På två år växte självförvaltningen till en hel rörelse. I de 4.000 lägenheterna var 800 hushåll med och jobbade ihop till en sänkning av hyran. Sammanlagt betalade MKB tillbaka 2,4 miljoner kronor. Värna egna privilegier Då kommer skattemyndigheterna sättandes. Arrangemanget är skattebrott, skriker de. Sociala avgifter ska utgå. Moms tillkommer. Och facket, som aldrig missar ett tillfille att värna om sina privilegier, faller in i skrikandet med häftiga skadeståndskrav. Dubbelt upp, kräver de. Tar vanligt folk deras jobb, ska de ha 4,8 miljoner. De har nämligen rätt att sätta upp vägspärrar, sabotera privata initiativ och utöva förtryck. Om regelverket lever kvar i 70-tals- 294 SVENSK TIDSKRIFf - -- modellen är detta straffande budskap starkare än aldrig så mycket retorik till ansvarets lov. Om myndigheterna ser som sin uppgift att sätta käppar i hjulen, att sätta stopp for kapitalister och fribrytare, att tvinga ner varje rörelse, beskatta varje krona som kanuner av uppfinningsrikedom och ömsesidig nytta, ha ihjäl driftigheten och döda intiativet - då är det också vad som kanuner att ske. Även om systemet skulle forlora några kronor på en liberalisering borde det finnas någon rim och reson i synen på vad som är aktivitet över huvud taget och vad som är affärsmässig aktivitet. Det här bostadsforetaget kunde lika väl konuna överens med hyresgästerna om en totalt sänkt hyra påfoljande år som ersättning for arbete året innan. Ska skattemyndigheterna då kräva att själva ra höja hyran bara for nöjet att ra nita en civilist eller vad man nu ska kalla dessa privatsopare? Den slutsats man kan dra är att motsä- gelsefulla budskap är oerhört tröttsanuna. Systemforahet är betydligt allvarligare än annat forakt som det oftare talas om. SVENSK TIDSKRIFT 295