NYTTIGT OCH LÄRORIKT•• o FORSTA HALVAR ANNA KINBERG Finland framstår som den stora stjärnan bland de tre nykomlinganta i EU. Tuffa och medfokus på det viktiga har de varit merframgångsrika ärt de samförståndsinriktade, lite svårbegripliga och godtrogna svenskama. nder EU:s forsta som- ~ raktärer utan ~änar också som politisk Umarlov med 15 med- bakgrund till varfor de tre och deras lemmar är vi sannolikt fareträdare beter sig som de gör. Boken, flera som reflekterar lite som kom i juni i år, gör inte anspråk på över det forsta halvåret, och då sannolikt att göra någon fullständig analys av de tre extra många svenskar eftersom våra nykomlingarnas bidrag till och effekter på reflektioner är mätbara redan i september BU-samarbetet, men forfattarna ger en månads europavaL Men det är inte bara svenska partiaktiva som tittar tillbaka på den forsta tiden - Sverige som nation har ögonen på sig från europeiskt grannhåll, och det är ju därifrån det intressanta betyget konuner. Olikheter ellerfördomar? Richard Hill och David Haworth har i boken The Newcomers forsökt beskriva de tre nya medlemsländerna Österrike, Finland och Sverige for en blandad publik. Beskrivningarna av de olika länderna är inte bara uttryck for nationalkaANNA KINBERG är politisk sekreterare för moderatema i Europaparlametltet. bra utgångspunkt och sår några värdefulla frön till längre gående slutsatser. Vi rar lära känna, och ges möjlighet att järnfora, de tre ländernas näringslivs- och politiska strukturer och därav hur beslut fattas och hur de hanterar nya situationer. Boken är skriven på ett halsbrytande roligt språk och det är där den största behållningen ligger. Det är allt for sällan som EU-böcker rar i alla fall mig att skratta högt under läsningen, men detta är en sådan. Om man som jag är smått fortjust i nationalkaraktärer rar man i boken påfyllning på de flesta av sina fordomar. Innan jag började arbeta i europaparlamentet trodde jag att nationella särdrag var överdrivna i myten, men i SVENSK TiDSKRIFT 235 europaparlamentets verkliga korridorer och sammanträdesrum kommer de till fullt uttryck. När beslut skall fattas av personer med olika bakgrund är det faktiskt nyttigt att ha läst på (=generaliserat) lite i forväg, annars står man eforstående infor fransk retorik eller tysk nogrannhet. Det är två små exempel på hur vi ser på dem, och i boken finns det hundratals exempel på hur de ser på oss: "Sweden works, of course, in the sense that Swedes are bom (in ever decreasing numbers), eat, copulate and eventually (thank God) die, without the extremes of violence or starvation which one sees in such countries as the United States of America or Ethiopia. They put up repulsive buildings and live in them, washing their almost hairless bodies with great thoroughness under the shower whenever necessary. Their conversatian is so boring it makes one gasp and stretch one's eyes, and they have not had an original thought between them in the last 150 years". Citatet ovan är bara en fotnot i bokens inledning, men det utgör en bra sammanfattning på forfattamas syn på Sverige. Den som skrattar åt nationalkaraktärer far inte glönuna att den egna inte är ofelbar, även om den tron är just en del av vår karaktär som forfattarna ser den. Folkpartister eller andra som är övertygade om att vi är duktigast och finast i Europa riskerar att skrattet fastnar i halsgropen. Den 7 juli anordnade Philip Morrisinstitutet for politiska studier ett seminarium i Bryssel på sanuna tema. I svensklä- gret i Bryssel hade nyfikenheten börjat blanda sig med viss oro - hade vi verkligen lyckats bäst av de tre nykomlingarna? Svaret måste tyvärr bli nej. Pertti Salolainen, den finske chefSforhandlaren, representerade sitt land på seminariet och är den som citerats mest efter detsanuna. Seminariet fick relativt mycket press, i Bryssel såväl som i Stockholm och andra städer, och den stora stjärnan av de tre verkar enligt nästan samstämmiga bedö- mare vara Finland. Att Österrike forsvinner lite i analysen är en klen tröst - som broderfolk och nyblivna forlorare i ishockey-VM är det just jämforelsen med Finland som är den känsliga for oss och den där prestigen är viktigast. Finska modellen Varfor Finland? I boken beskrivs vårt östra grannland på ett for oss inte oväntat sätt. Finnarna badar bastu och deras land ligger exotiskt till, men de är tysta, tuffa och effektiva och det är det som ger resultat. Så beskrivs Finlands väg från krigshärjat jordbrukssamhälle till industrialiserat välfärdssamhälle med aktivt deltagande på den internationella arenan. Klarade de ryssen så klarar de krisen och EU, tycks forfattarna mena med illa dold beundran. Även på seminariet var det den finska modellen som befanns ha givit bäst resultat. "We are a no-nonsense nation", forklarade Salolainen som svar på frågan hur de lyckades fokusera på rätt saker i EU-djungeln. Hans råd till andra 236 SVENSK TIDSKRIFT NYTTIGT OCH LÄRORIKT ... nykomlingar var att fokusera på ett fatal frågor och sköta dem väl - välbekant och enkelt i teorin men desto svårare i Bryssel som ny och liten medlem. Den finske kommissionären Liikkanen bevisar tesen: hans position som budget- och personalkommissionär är på pappret inte alls någon av de tyngre maktbaserna, men genom att från start ta i med tufi1 nypor framstår han redan som en av de starkaste profilerna i EV-kommissionen. Det är ännu får tidigt att fårknippa vissa frågor direkt med Finland, men fokusvägen är nog den rätta vägen får fortsatta framgångar. Budgeten är per definition ett viktigt stym1edel får den fortsatta verksamheten, och särskilt inför östutvidgningen. Inför den är också Finland av ''Har vi verkligen lyckats bäst av de tre nykomlingarna? Svaret måste tyvärr bli nej. '' ett öga på Sverige och Finland och var glada om de fick så lite stryk av oss som möjligt i sin strävan att hålla sig kvar i den högsta serien. Gentemot Österrikes fårsta halvår som EU-medlem har vi emellertid skäl att visa större ödn~ukhet. Bokens österrikekapitel har också rubriken naturliga orsaker en viktig röst att lyssna "Austria - the underestimated". på - det är genom Finlands medlemskap Beskrivningen av nationalkaraktären som unionen ratt en landgräns mot ger vid handen att österrikarna skall vara Ryssland. Mot bakgrund av att många korporativistiska, hierarkiska och "manandra medlemsländers fåreträdare blev l liga". Det manliga syftar enligt boken på uppriktigt förvånade över detta faktum en holländsk järnfårande studie, från det har Finland här en given roll som ryssoch därmed säkerhetsexpert som man inte är sen att ta vara på. Den underskattade tidiga sjuttiotalet, av nationalkaraktärerna med syftet att fårklara olika värderingssystem och beteendemönster hos olika europeer. En av förklaringsmodellerna var manligt och kvinnligt, där manliga Den österrikiska nationalkaraktären sarnl1ällen dominerades av värderingar ligger oss inte historiskt eller geografiskt lika nära, varfår jag läste det kapitlet med särskilt nyfikna och fårdomsfria ögon. Från korridoren i Europaparlamentet, som delas av just de tre nykomlingarna, kommer jag ihåg hur våra österrikiska vänner inte brydde sig lika mycket om ishockey-VM som vi andra, men de höll som resultat, framgång och makt medan kvinnliga symboliserade de så kallade mjukare värdena. Oavsett de invändningar som kan anföras mot ovanstående uppdelning är det intressant att notera att Österrike befanns "manligast" i Europa och Sverige "kvinnligast". Finland ansågs betydligt mindre manligt än Österrike SVENSK TiDSKRIFT 237 även om landet uppnådde mer än fyra l gånger så höga manlighetspoäng som Sverige. Har då Österrike varit den tuffaste och mest prestationsinriktade nykomlingen? Min ovetenskapliga studie från korridoren bekräftar genast att prestige och hierarkier är viktigast for österrikarna. De österrikiska ledamöterna har längre titlar än de tyska och de tillhör de mest högljudda på mötena. De frågor de hittills engagerat sig i som vi sett har varit av lokalt intresse. Kärnkraftverket Mohocve liksom regionalstöd for gränsö- verskridande samarbete i Centraleuropa har väckt starkt österrikiskt engagemang, vilket går att forklara med en enkel titt på kartan. Inget av de ovanstående bör emellertid ge upphov till snabba negativa slutsatser. Om vi börjar med det påstått manliga så är prestige och hierarkier mycket viktiga faktorer i det omgivande Europa. Det är nog bara uppe i den nordiska korridoren österrikarna ser makthavarna ta av sig skorna och säga "hej" till sina underordnade - i parlamentets mötesrum, och i ännu större utsträckning hos konun.issionärer och andra makthavare, utgör kännedom om hierarkier och prestige nyttiga kunskaper for den som vill nå framgång. Österrikarna har också, till skillnad från båda de nordiska nykomlingarna, ett stort EU-språk gratis vilket även det underlättar det viktiga korridorarbetet. Också österrikarna, liksom finnarna och vi själva, har ett naturligt intresse for Östeuropa, och liksom finnarna men tyvärr inte i samma utsträckning som vi svenskar har de en naturlig och geografisk position i den frågan. Inget medlemsland är så nära besläktat med ansökarländerna i Centraleuropa som Österrike, vilket liksom i fallet med den finska relationen till Ryssland gör att deras röst blir särskilt viktig att lyssna på infor en utvidgning. Lägg till det att det är det österrikiske kommissionären Fischler som handhar jordbrukspolitiken, som JU sväljer hälften av EU:s budget, så kvarstår nästan inga argument alls for att underskatta Österrike. Om de mätbart har lyckats bättre än Sverige under den forsta korta tiden är svårare att bedöma, men den som inte ser den österrikiska potentialen gör det i alla fall for enkelt for sig. s venge är det största och, trots statsskulden och krisen, det rikaste av de nya medlemsländerna och har dessutom bäst diplomatiskt och utrikespolitiskt rykte med sig i bagaget. Så inleds också sverigekapitlet i boken. Att utgå från att vi borde lyckas bäst ijärnforelse med Österrike och Finland behöver därfor inte vara utslag av övertro på oss själva. Men goda forutsättningar ger som bekant inte automatiska framgångar. EU:s nyligen utsedde nye bosnienmedlare är som bekant svensk. En annan, kanske mindre känd, svensk fjäder i hatten är att Europaparlamentets forsta utskottsbetänkande från något av de nya medlemsländerna är svenskt. Genom 238 SVENSK TIDSKRIFT NYTTIGT OCH LÄRORIKT ... Margaretha af Ugglas betänkande om Östersjöområdet kan svenska ledamöter visa att vi kan påverka EU i rätt riktning genom att föra upp en fråga av svenskt intresse på dagordningen. Dessa två framgångar är dock snarare undantag som bekräftar regeln än uttryck för den. Om det finns någon gemensam nänmare för hur Sverige uppfattas i EU är det just avsaknaden av en sådan. Uppriktig men vag Vi är svåra att förstå också, menas det i boken. Vår konmlissionär Anita Gradin tas som exempel på detta. Författarna har dragit den korrekta slutsatsen av detta ur officiell svensk synpunkt - hon var helt enkelt uppriktig och sade inte i tio ord det som kunde sägas med ett. Vi landsmän tenderar dock ibland att glönm1a del två av slutsatsen - i stället för att berömma hennes uppriktighet avfärdade europaparlamentet henne som vag. Likadant är det kanske med hennes arbete som kommissionär - fru Gradin arbetar hårt och väl för att bygga upp det europeiska samarbetet mot brottslighet, men de mätbara resultaten låter vänta på sig. Nu är det inte alls hennes fel utan blockerande medlemsländers regeringars, men vid bedömningen av svenska framgångar hittills vill våra betraktare se gränskontroller rivas eller brottsligheten minska och dit är det en bit kvar. Om de finska företrädarna är tuffa och inskränker sina insatser till de viktigaste frågorna, och österrikarna drivs av prestige och makt, blir den svenska lagonlinställningen, som beksrivs utförligt i boken, förödande vid en jämförelse. De andra två springer nämligen förbi oss, helt oavsett våra goda avsikter. När den finske representanten på seminariet talade om fokusering, menade den svenske (Christian Leffier från Sveriges ständiga representation vid EU - en mycket skicklig och trevlig tjänsteman) att det är svårt att sätta sig in i alla olika frågor. De syftade båda på informationsflödet i Bryssel men drog delvis olika slutsatser. För en svensk kan det vara svårt att helt enkelt strunta i flera frågor för att koncentrera sig på några få, och jag är inte heller säker på att det är idealiskt. Man kan ju faktiskt missa något då, varmed man också löper risken att missa en potentiellt viktig sak. Men med begränsade resurser och· nästan obegränsat med ärenden är det nog ett måste att sovra och länrna en del åt andra att bita i. En splittrad bild Nämnda fokuserings- och därmed engagemangsproblem är särskilt stort för regeringen - och därmed för Sverige i EU:s högsta beslutande organ miilisterrådet. De svenska utsända har av främst partitaktiska skäl inte mandat att driva någon linje särskilt hårt, varför möjligheterna att göra intryck också minskar drastiskt. När Lena Hjelm-Wallen passar i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor sitter hennes finske kollega vid sarmna bord och är betydligt tuffare, trots samma alliansfrihet och trots sin direkta närhet till Ryssland. När de övriga ländemas SVENSK TIDSKRIFT 239 representanter i reflektionsgruppen, som l att vi inte klarat den nya omgivningen. skall forbereda regeringskonferensen Representanter for den sistnänmde klagar nästa år, diskuterar beslutsformer och ibland på svenskar och menar att vi är for utvidgning kämpar den svenska regeringen in i det sista for att miljö och jämställdhet skall prioriteras framfor EU:s funktionssätt - trots att endast det sistnämnda skall tas upp enligt Maastrichtfordraget. Och då vet vi dessutom att det inte ens är alla organ som hedras med så lite som närvaron av rätt svensk representant. Inget av dessa exempel kan rimligen öka vår eventuellt medhavda utrikespolitiska status, och den skugga som enskilda svenska representanter kastar över EU kastar de också över Sverige som medlemsland. I skrivande stund är vi också sämst av de tre folken på att uppskatta vårt medlemskap i ja- och nej-opinion räknat, vilket inte ses med blida ögon i Bryssel. Vi kan inte ens bestämma oss for att vilja vara med! Det är onekligen nyttigt for oss nykomlingar att konfronteras med övriga EU på nära håll, och det kan som sagt vara lite smärtsamt också. Jag vill dock bestämt ta avstånd från iden om att vi skall anpassa oss mer till "de andra" på alla områden for att nå större framgång. Det framfOr allt Finland har lyckats med är ju tvärtom att behålla sin egen profil i den nya kontexten, vilket också bör vara vårt mål. Det svenska problemet har hittills varit att vi saknat den där profilen - inte självupptagna, Otacksanuna och tror att just vårt sätt att göra saker är det bästa. Det ligger nog en del i den kritiken, men for den skull behöver inte hela vårt sätt vara fel. Vi bör nog inse att artighetsfraser och hierarkier är en del av vardagen i EU som vi inte kan ändra på. Alla måste anpassa sig om vi skall bli överens. Men om svenska BU-representanter konsekvent tjatar om bättre beslutsunderlag och ökad öppenhet så kanske fler inser poängen med det, och i det finns inget fel alls. Mot ljusare tider? boken varnar forfattarna for att tro att Sverige är ett land som vägrar att engagera sig i något - se bara på beslutet att gå med i unionen, menar de. Jag är inte så stolt över det engagemanget som jag känner att jag skulle vilja vara, men jag hoppas jag far möjlighet att bli det. Mitt drömscenario är att Sverige om ytterligare ett år vunnit respekt som riktigt engagerat i Östeuropafrågan och anses som en ekonomisk och politisk kraft att ta på största allvar inom EU. Det är ett scenario där vi om tio år minns de viktiga åren i mitten av nittiotalet där Sverige var en av de starkaste krafterna for de central- och östeuropeiska ländemas medlemskap och for en union med mindre makt i små frågor och effektivare beslut i de stora och internationella. 240 SVENSK TIDSKRIFT