bankrutthotade) industripionjärer slet for att samla ihop kapital av släktingar och andra, och ej sällan tvangs uppsöka bankirer med i sin tur patetiskt små och strängt bevakade mede, kunde Deutsche Bank som en av de fOrsta aktiebankerna erbjuda krediter som forbluffande snart fick världsforetag som AEG, Siemens, Mannesmann och senare biljättar som Dairnler-benz att uppstå. Situationen var helt olik den i t ex Frankrike, vars outvecklade bankväsen lät mången lovande foretagside gå forlorad. Hetsiga politiska krav Allt såg så ljust ut. Men kriget, krigskostnaderna, krigsskadeståndet och så depressionen grusade det samhälle vars hälsa och fortroende är varje finansiärs livsvillkor. Den välartade finansmannens råd dränktes i den kör där allt hetsigare politiska krav skar mot varandra. I Weimartidens osäkra stämningar fick bankens forsök att värna god affårsed något nästan overkligt över sig, och alltid levde man heller inte upp till kraven. En vital fråga är om Deutsche Bank THOMAS GÖR: bar skulden till nationalsocialismen. Frågan har tagit det mesta intresset när boken lagts fram i Tyskland. En slutsats är att banken inte bjöd nog motstånd på de områden där den kunde ha gjort det, liksom att banken av rädsla efterhand nöjde sig med budgetteknisk kritik av hitlerstaten. men att judar fick viktiga roller i Deutsche Bank allt från dess tillkomst är också belagt. Andan var praktisk, politiska eller intressehänsyn skulle om möjligt avvisas. De finansiella operationerna under nazitiden var knappast önskvärda. De innebar for banken t ex att efordelaktigt befatta sig med statslån, som allmänheten och investerare efterhand ratade. Efter kriget har Deutsche Banks framgång än mer än forr varit Tysklands. Banken blir då en finansiell världsaktör, men framtonar också ogripbart opersonlig. Skulle krisen slå till på nytt kan man fråga sig om en barlic av detta forn1at har den kunskap som gör att lc.risen kan forekommas och dämpas. Boken väcker på kunnigt sätt frågan - men ger knappast svaret. MENINGSLÖs INVANDRARPOLITIK A tt svensk invandrarpolitik nått till vägs ände torde inte vara någon större hemlighet. Från diskussionen om kulturbevarande, och ett välkomnande av det berikande inslaget av olika manifestationerna av invandrarnas kulturer i mitten av 1970-talet har vi nu fått en diskussion där de kulturella egenarterna antingen ses som nonnavvikelser 418 SVENSK TIDSKRIFT ("jag vet inte om det är något i deras traditioner som gör att de blir snattare", som Birgit Friggebo sa om kosovoalbaner) eller som hinder fcir invandrarnas inlemmande i det svenska samhället. Mot politiken om kulturbevarande har det under de senaste åren blivit vanligast att ställa en politik om integration. Ett arbete som hamnar i en slutsats utmed dessa linjer är Hans Esping, Dags för en ny migrationspolitik. Sökande ift.er ny politik Espings bok är egentligen, som framgår av titeln, ett sökande av en ny politik över hela det migrationspolitiska faltet; alltså flykting-, invandrings-, och invandrarpolitik. Hans Esping är fil dr i rättssociologi med det offentliga regelsystemet som specialitet. Och detta märks i boken. Esping behärskar väl falten beträffande lagstiftningen, och tillämpningen av denna lagstiftning, främst utlänningslagen och utlänningsfcirordningen, samt den inhemska och den internationella diskussionen kring asylrätten. I den invandrarpolitiska avdelningen av sin bok begår emellertid Esping misstaget att diskutera den verklighet, fcir att inte säga belä- genhet, som det svenska samhället står infcir visavi invandrarna, med utgångspunkt från den stadfästa invandrarpolitiken. Men invandrarpolitiken, med några hundra miljoner kronor till hemspråksundervisning, några hundra miljoner kronor till svenskundervisning fcir såväl Dags for e11 "Y migratiollSpolitik, av Hans Espig, SNS Förlag 1995. ''Förmodligen skulle arbetslösa hemspråkslä- rare, kommunala invandrarsekreterare, anställda vid de invandrarorganisationer som för den absoluta huvuddelen av sin inkomst är beroende av offentligt stöd och andra som har sin utkomst av invandrarpolitiken demonstrera, och kryssa mellan olika massmedier för att göra sin sak hörd, men i grunden skulle deras frånvaro varken göra till ellerfrån. '' barn som vuxna, några tiotals miljoner kronor till invandrarorganisationerna och så vidare, är en alldeles fcir betydelselös fcireteelse fcir att ha en inverkan på den vardag som invandrarna i Sverige lever i. Den höga arbetslösheten bland invandrare, utslagningen, den höga kriminaliteten, de sociala problemen, de dåliga skolresultaten som en bild, och den stora anpassningsfcirmågan, iniemmandet i majoritetssamhället, många enskilda individers och hela gruppers framgångsrika inbrytningar i det svenska samhällslivet och uppfinningsrikedomen som en annan (mot)bild, har ingenting, eller mycket, mycket lite, att göra med den SVENSK TIDSKRIFT 419 - - --- mycket, mycket lite, att göra med den invandrarpolitik som fors av idag. Varken till ellerfrån Hårt uttryckt kan sägas att den svenska invandrarpolitiken och dess institutioner skulle kunna skrotas i morgon utan att någon märkte det. Förmodligen skulle arbetslösa hemspråkslärare, konmmnala invandrarsekreterare, anställda vid de invandrarorganisationer som for den absoluta huvuddelen av sin inkomst är beroende av offentligt stöd och andra som har sin utkomst av invandrarpolitiken demonstrera, och kryssa mellan olika massmedier for att göra sin sak hörd, men i grunden skulle deras frånvaro varken göra till eller från. Den "invandrarpolitik" som kan sägas vara forbunden med invandramas belä- genhet i Sverige handlar i stället om helt andra frågor som skolpolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik och så vidare. För forståelsen av invandramas situation är således en diskussion om en ny fom1 av "politiken mot invandrare och infodda" är betydligt väsentligare än en sökandet av en ny invandrarpolitik. Den av riksdagen fastställa invandrarpolitiken har till exempel inget att skaffa med det utanforskap som präglar invandramas situation på arbetsmarknaden. Detta utanforskap är ett resultat av en otillständig arbetsmarknads- och skattepolitik som drabbar svaga grupper som ungdomar i lika stor utsträckning. Likaså har invandrarpolitiken inte mycket att skaffa med det faktum att n1.ånga, främst nyanlända ~nvandrare, hamnat i ett bidragsberoende och i en klientrelation gentemot offentliga verk och myndigheter. I sanm1a situation befinner sig många infodda, vilket är ett resultat av en perverterad socialpolitik som alltfor ofta gör det mer "lönsamt" att uppbära bidrag än att arbeta. Välkommen diskussion Med ovanstående som grund finns det ändå en anledning att välkonma en diskussion om den svenska invandrarpolitiken per se. Dess ide om offentligt stöd till kulturbevarande har, som i andra internationella paralleller, understött en balkanisering av samhället och upprätthållit skillnaden mellan "svenskar" och "invandrare", mellan "vi" och "dem". Dessvärre har den nya diskussionen om integration inte frigjort sig från kopplingen till det offentliga stödet, till den sociala ingenjörskonsten. Den statliga interventionen skall denna gång ordna med integration i stället for kulturbevarande, tycks tanken vara. Med denna ansats foljer också forslag om utökad "positiv särbehandling" och om kvoteringar av olika slag. Men det resultat man riskerar att åstadkomma kan bli just den politisering av etniska frågor som prövats utan framgång på så många håll, och vars huvudsakliga resultat varit att öka mot- 420 SVENSK TIDSKRJFf sättningarna mellan olika befolkningsgrupper. Drag av fars Den svenska invandrarpolitiken fåreter stundtals klara drag av en fars. Förändras den i en riktning som leder till ett förvärrande av relationerna mellan svenskarna i majoritetsbefolkningen och de relativt nytillkomna, vare sig det handlar om etablerade etniska minoriteter eller nyanlända invandrargrupper, kan denna politik lika gärna upprepas så som en tragedi. SVENSK TIDSKRIFT 421